Fortsätt nu vidare på grusvägen till milstenen (5) vid vägkanten. Kanske kan du upptäcka den grönvita nattviolen, en av Sveriges många orkidéer, under din fortsatta vandring. Observera att alla orkidéer är fridlysta. Milstenar (milstolpar) är vägmärken som vid gamla landsvägar anger hel-, halv- eller kvartsmil. De består oftast av en tavla av sten eller järn uppsatt i ett stenröse. De kom till vid vägarnas uppmätning när man skulle organisera skjutsväsendet enligt statliga förordningar från och med 1649.
Denna sten är uppsatt 1785 och anger kvartsmil. Närmaste milsten västerut står bakom Alafors fabriker vid gamla vägen. En kvartsmil österut ligger Sventorp och alldeles i kurvan stod en nyrenoverad milsten. Tyvärr försvann den under mystiska omständigheter strax efter renoveringen.
I Ale finns 21 mil- och vägvisningsstenar som nyligen har renoverats. Samtliga har stentavla och är daterade från 1754 till 1846. Fortfarande saknas några stenar som borde stå på sina ursprungliga platser. Hör gärna av dig om du känner till någon "vilsekommen" milsten.
Följ nu markeringarna, tag av från vägen vid en ny stängselgenomgång och följ stigen till s du åter kommer ut på den gamla landsvägen. Rakt fram, en bit ut på åkern, står en stor ”bautasten” (6). Om den mäktiga stenen någonsin ”tjänstgjort” som bautasten är ytterst tveksamt. Enligt de äldre i trakten låg stenen i närheten och flyttades till sin nuvarande plats av bröderna Evert och Helge Olausson från Älebräcke. Den kände stenarbetaren Karl Mossberg reste därefter stenen i mitten av 1930-talet. Varför är inte helt klarlagt. En uppgift säger att initiativet togs av prästen Widegren som bodde i en närbelägen stuga.
Vad historien än säger om ”bautastenen” så står stenen på en väl vald plats med vidsträckt utsikt över trakten. Man kan bland annat tydligt se sträckningen av den gamla vägen från Grunne mot Starrkärr. Det var framför allt den branta stigningen upp mot Prästalund som gjorde att vägen i slutet av 1910-talet fick en ny sträckning.
Gå tillbaka på samma stig till den ovannämnda stängselgenomgången. Kliv in i fårhagen och låt den smala stigen leda dig till gravfältet och Starkodder (7).
Starkodder, även kallad Starkotter och Starkad, är en gestalt som förekommer i flera fornnordiska sagor. Där är han både en berömd skald och en fruktad, urstark kämpe som utförde många bragder men också begick nidingsdåd. En sägen uppger att han var 20 alnar lång och mätte sex alnar mellan axlarna (1 aln = 60 cm).
Om den populäre hjälten Starkodder verkligen har levt så bör det ha varit 600–700 e Kr. Hela hans existens bygger på sägner och legender och därför ligger han också begravd på flera olika platser i Norden, bland annat här i Prästalund. En teori är att socknen, som på mitten av 1500-talet kallades Starcker eller Starkier, fått sitt namn efter den forne kämpen.
Enligt Riksantikvarieämbetets inventering 1962:
"… gravfältet är 110 x 50 m och innehåller en hällkista i stensättning, nio runda stensättningar och fem domarringar. De två största stensättningarna är starkt skadade av stentäkt och har rösebottenkaraktär med en vall i kanten."
Vid en revidering 1982 noterades bland annat: ”Starkodders grav är otydlig som hällkista.”
Det är alltså tveksamt om Starkodders grav verkligen är en hällkista. Däremot ligger graven i en bygd som är ovanligt rik på just hällkistor. Bara i Starrkärr och Skepplanda finns ett 60-tal kända hällkistor. De stora flata stenhällarna har alltid varit eftertraktade som byggstenar till broar, jordkällartak, trappstenar med mera. På så sätt har ett stort antal hällkistor utplånats genom årens lopp.
Om man bortser från den tveksamma hällkistan härrör sig gravfältet från järnåldern (500 f Kr–1050 e Kr).
Observera att fornlämningar är skyddade enligt lag och inte får förstöras eller förvanskas.
Fortsätt nu på stigen och strax upptäcker du en stor, avbruten ekstam (8). Den brunrötade eken utgör livsmiljö för många arter, inte minst vedsvampar och insekter. Inuti sådana träd finns gnagrester, spån, spillning och rester av gamla fågelbon, så kallad mulm. Här är klimatet ångande fuktigt och varmt. I mulmen myllrar det av liv som är beroende av värme och därför är öppet stående solbelysta ekar extra värdefulla.
I ekens mulm lever många hotade skalbaggsarter, däribland läderbaggens larver. Läderbaggen, som är en värmekrävande art, hör till Europas mest hotade skalbaggsarter, men i många av våra svenska ekar har den en fristad. Eftersom de stora ekarnas tid är förbi i Sydeuropa har Sverige här ett särskilt ansvar att fylla. Ekoxen är en annan sällsynt och storväxt skalbagge. Larverna utvecklas i döda ekrötter under fem år, varpå de vuxna djuren flyger under några veckor från midsommar fram till mitten av juli. Även om miljön är den rätta i Prästalund har ännu ingen läderbagge eller ekoxe observerats här. Någon ordentligt inventering har å andra sidan inte genomförts. Närmast förekommer de två skalbaggsarterna runt Mjörn och vid Nääs samt Häggsjön på gränsen mellan Trollhättans och Lilla Edets kommuner.
I denna del av skogen häckar kattugglan, vars spöklika rop framför allt kan höras under vårvinterns mörka timmar.
Nu är det dags att fortsätta utmed stigen och genom en ny stängselgenomgång. Efter cirka 300 m når du en hålväg (9). Här får du välja mellan den korta och den långa slingan. Går du till höger kommer du så småningom tillbaka till den plats vid hembygdsmuseet där du började vandringen. På vägen passerar du ytterligare en brunrötad ek.
Väljer du i stället att gå till vänster nedför sluttningen leder dig hålvägen mot den nya landsvägen. Hålvägar är en benämning på äldre färdvägar som nötts genom vandring, av hästars tramp och av vattenerosion. Särskilt i sluttande mark kan dessa vägar se ut som djupa diken. Ibland löper flera hålvägar i bredd i sluttningar. När "”diket" blev djupt och ojämnt färdades man bredvid och därmed skapades en ny hålväg.
De mest markanta hålvägarna i vår trakt finns längs den medeltida handelsvägen mellan Lödöse och Skara. Denna färdled passerar norra delen av Ale kommun och i närheten av Livered finns flera sevärda hålvägar (se boken Sevärdheter i Risvedentrakten). Prästalunds hålväg är något otydlig och lever kanske inte riktigt upp till namnet. På ett ställe i slänten ned mot landsvägen är den uppbyggd och förstärkt. En av de gamla kyrkstigarna till Starrkärrs kyrka gick här, så kyrkobesökare och andra vandrare har nött stigen i sluttningen så att den fått en svag hålvägskaraktär.
Korsa försiktigt den trafikerade vägen och ta dig in i beteshagen på andra sidan. Följ stigen till höger över bäcken och snart står du framför resterna av en jordkällare (10) i sluttningen. Den har hört till torpet Lunden, vars hus- och ladugårdsgrund ligger strax bredvid ut mot de öppna gärdena. Här växte Carl L Pettersson upp. Han var farfar till Bertil Pettersson, som är nuvarande ägare till Starrkärrs prästgård. Carl bodde kvar på torpet Lunden tills han 1901 tillträdde som arrendator på prästgården. Systern Anna Josefin var den sista som bodde på torpet. Hon flyttade därifrån på mitten av 1910-talet. Därefter förföll torpet.
Fortsätt nu utmed skogsbrynet mot nästa bäck. När du passerar över bron, betänk då att vattendraget här avvattnar ett område lika stort som 600 fotbollsplaner. Gå vidare upp till Blomdals lada (11). Denna lada har satt myror i huvudet på många besökare som förgäves letat efter resterna av boningshuset. Svaret är att det aldrig byggdes något. Ladan uppfördes i slutet av 1800-talet av någon ur familjen Blomdal från Utby. Även en jordkällare påbörjades en bit längre bort i slänten. Därefter blev det av någon anledning inget mer byggt. Ladan har sedan dess använts som hölada och till förvaring av jordbruksredskap. Ladans södra del utgörs av en mindre ladugårdsdel med lågt till tak och bara några små bås. Lägg också märke till de smidda spikarna i fasadbrädorna. I början av 1900-talet fick ladan tjänstgöra som dansloge. Enligt vad folk berättar ska det förutom dans även ha förekommit brännvin och ett och annat slagsmål.
Bortom jordkällaren syns tydliga spår av smala tegar med diken emellan (fornåkrar). I sluttningen ned mot bäcken kan du under försommaren njuta av smörbollarnas prakt och de rödvioletta midsommarblomstren.
Återvänd nu samma väg över bron och fortsätt via stängselövergången upp på åsen. Här öppnar sig ett närmast pastoralt landskap med halvöppen beteshage (12) av det slag som blir allt sällsyntare i landet. Dess flora är beroende av beteshävden och tål varken igenväxning eller gödsling.
Ståtligast av blommorna i beteshagen är några exemplar av den vackert gula slåttergubben. Namnet slåttergubbe sägs komma av att växten i regel blommar med tre blommor: den övre som kallas "”bonden" och två nedre som är "bondens båda drängar". När de båda "drängarna" slog ut var det dags att slå ängen.
Följ stigen upp till gravfältet Arves hög (13). På en del kartor och i vissa skrifter kallas platsen felaktigt Arvids hög. Varifrån namnet Arve kommer är inte klarlagt.
Gravfältet, som är från järnåldern, är vackert beläget i en beteshage högst upp på en moränrygg med utsikt över Starrkärrs by, prästgård och kyrka.
En sammanfattning av Riksantikvarieämbetets inventering från 1962 uppger: ”… gravfältet är 150 x 170 meter och består av tre högar, cirka 14 rundade stensättningar och tre domarringar. Högarna är cirka 15 meter i diameter, stensättningarna mäter mellan 8 och 19 meter och är övertorvade. Högarna och ett par av stensättningarna har mittgrop. Största domarringen är cirka 11 meter och de två mindre är cirka 6 meter i diameter. I mellanrummen mellan fornlämningarna finns enstaka stenar och gropar efter stentäkt.”
Fortsätt nu i riktning mot Starrkärrs kyrka och nedför sluttningen. Även här domineras växtligheten av betes- och slåttergynnad flora (14) med till exempel fibblor, smultron, ängssyra, svartkämpar och daggkåpa. Nu bär det hemåt över bron och upp till landsvägen. Följ vägens vänstra sida och korsa vägen först när du närmar dig hembygdsmuseet.
Hoppas att du under vandringen har fått en trivsam natur- och kulturupplevelse och dessutom en stor portion frisk luft!