Från mormors kokkaffe till en snabb espresso

Kaffebönorna hade rostats på en plåt i ugnen och därefter malts i en kvarn som hade både vev och en liten låda där det malda kaffet hamnade. Det doftade ljuvligt.

Mormor bjöd på kaffekalas och vardagsfest i sitt lilla kök. Livet stannade upp en stund och koncentrerades till att ta för sig av alla kakorna, dricka kaffe. Gärna på bit, dvs man sög in kaffet i en sockerbit och lät sockret sakta smälta. Grädde fanns i kannan och socker i skålen. Ceremoniellt på något vis. Kakorna smakade smör och sylt eftersom de mest bestod av just smör och sylt.

Så gick det till i stad och land i Sverige en bra bit efter andra världskriget. Med kokkaffe, småkakor, kaffe på bit och kaffe på termos och smörgås under en arbetspaus på jobbet.

Efter andra världskriget började den svenska kaffekulturen sakta men säkert få konkurrens, eller snarare utsättas för visst utländskt inflytande. Det började lite lätt med att kokkaffet fick stryka på foten för det oändligt mycket trendigare bryggkaffet. Om begreppet trend fanns vid den tiden låter vi vara en öppen fråga..

Det är något "modernt" sa man hemma hos mig.

Göteborg är hamnstaden som hälsat sjöfolk från alla länder välkomna under århundraden. Göteborg är också en stad med stark industritradition. Och det är just tack vare den som kokkaffet fick sig en rejäl spark i rätt riktning. För via de italienska invandrarna som flyttade till Göteborg under 1940- och 1950-talet för att jobba på SKF och Volvo kom också deras kaffevanor. Och redan på 1960-talet hade det närbelägna Kahls Kaffe i Gamlestaden hakat på och kunde servera en fullt anständig espresso till göteborgarna. Den satt utan minsta tvekan rätt. Rev till och piggade upp. Och den utvecklades sedan till en favorit tillsammans med sina stundtals mjölkigare soulmates; caffe latte, cappucino, espresso machiato.

Det stora genombrottet för espresson i Sverige kom emellertid inte förrän under 1970-talet, då tar marknaden för espressokaffe fart i Sverige.

Vad hände med Italien och dess starka kaffekultur? Ja, egentligen bröt den totalt ihop av olika skäl och har väl inte riktigt hämtat sig än idag.

I den fascinerande och stundtals märkliga filmen om Anna Wintour, världens mäktigaste modeikon och chef för amerikanska Vouge, ser man ofta den lätt dystra damen i baksätet på sin limo på väg till jobbet. I knät vilar mobilen och hon har en Starbucks kaffe i handen. Har hon inte sitt kaffe till hands så ber hon sin chaufför stoppa vid Starbucks för en refill. Anna verkar leva på kaffe och Starbucks äger världen.

Men hur började detta koffeinstinna världsherravälde?

Det var när Italien tappat ledningen för kaffeutvecklingen som USA tog över ledartröjan. Detta skedde i Seattle på den amerikanska västkusten där kafferosteriet Starbucks öppnade sin första butik 1971. Framgången blev total. Och de första heta kopparna indikerade att Starbucks skulle komma att dominera kaffedrickande i drygt ett decennium och de kom att skapa en kafferevolution världen över. Kaffet hade fått sitt eget Silicon Valley. En kaffeindustri med maskiner, rosterier och kaféer fullständigt exploderade. Det amerikanska Seattle blev den nya ledaren för världens kaffeindustri.

Som sociala varelser med behov av att se och möta andra sociala varelser har vi helt anammat kaffetrenden. Kaféerna är självklara mötesplatser för snack och jobb. Kaféutvecklingen och dess speciella kulturyttringar i miljön som omger vårt kaffeintag kan enbart fantasin begränsa. Och produktutvecklingen verkar inte heller känna några gränser. Hemmaköket har maskiner som borde kunna ta dig till Mars tur och retur. Eller enklare varianter med kapslar i läckra färger. Mjölkskummaren lyser grönt och väntar på en ny latteproduktion. Människorna på kafé har också fått sina speciella benämningar. Begreppet LatteMamma är en självklarhet som står för mammaledig mamma med bred vagn. Fler lär dyka upp.

Inget saknas idag i kaffets värld och i det enorma kaffeutbudet. Utom möjligen sju sorters småkakor. Men, det är väl bara en tidsfråga innan mormor kan småle i sin himmel medan vi här nere på jorden mumsar på smöriga och smarriga Finska pinnar, en av hennes specialare.

Av Inger Svensson