Storheten i Erikssons byggnad ligger just i hur han framgångsrikt praktiserade sina funktionalistiska idéer utan att tappa respekten för den klassicistiska grammatik som präglar byggnadens omgivning på Götaplatsen. Exteriören inordnar sig i kvarterstaden och entréfasaden vänder sig mot Götaplatsen med både en klassicistisk sockel och enkel kolonnad. Husets inre är sedan omsorgsfullt formgiven för att ge en så starkt konsertupplevelse som möjligt. Från stadens brus promenerar man uppför en trappa, in genom stora glasdörrar och in till en luftig entréhall. Vandringen fortsätter sedan uppför en svängd trappa upp till en promenoir som går runt hela konsertsalen. Den storslagna salen är formgiven efter tidens kunskaper och har därmed en utomordentlig akustik. Väggarna böljar lätt och dess komplicerade konstruktion kläddes med varm lönnfaner. Många har liknat salen vid ett känsligt instrument, ja som stadens egen Stradivarius.
Nils Einar Eriksson fick fina recensioner för sitt arbete med konserthuset och tonsättaren Gösta Nystroem skrev i Handelstidningen den 5 oktober 1935: "För den som sett Nils Einar Eriksson klättra på byggnadsställningar, kliva mellan murbruksbaljor och brädlappar – med aldrig sinande idéer, energiskt räknande och ritande och med den konstnärliga inspirationen som oemotståndligt drivande kraft, är det knappast märkvärdigt att finna resultatet av hans arbete så fulländat klart och distinkt som arkitektonisk samklang"