Konsten och kapitalet sitter i samma båt

Namn: Hasse Persson.Född: 1942.
Bor: Släktgård i Hyssna.
Familj: Fru och dotter.
Karriär: Pressfotograf mellan åren 1958-1998, främst för Expressen och DN med New York som bas. Har också varit konstnärlig ledare för Hasselblad Center, rådgivare för Kulturhuset i Stockholm och ordförande för World Press Photo i Norden och Baltikum. Sedan 2006 chef för Borås Konstmuseum där han slutar i september 2011.
Favoritkonstnär: Ed Ruscha.
Favoritkonstmuseum (förutom Borås): MoMA i New York.
Om jag var kulturminister: Då skulle jag skapa ett nationellt museum för fotografi. Det duger inte att ha det som en filial på Moderna Museet.

När Hasse Persson tillträdde som konstchef i Borås för fem år sedan hade han en kaxig vision. Med den offentliga konstens hjälp skulle Borås bli en mer attraktiv stad. Bort med bilden av trist industriort, fram med en image som andas framtid, kreativitet och självförtroende.
 
− Borås var redan en stad i snabb förändring när jag började, säger han, och genom att satsa på offentlig konst i världsklass har vi skyndat på den processen ytterligare.
 
För att lyckas har han tagit hjälp av näringslivet. Det konstverk som satte fart på processen var Jim Dines nio meter höga Pinocchio som i mitten av 00-talet väckte en debattstorm som Borås aldrig sett maken till.
 
Kritikerna menade att skulpturen inte passade i Borås och att de privata intressen som stod för notan fick ett alltför stort – och därför odemokratiskt – inflytande över det offentliga rummet. Anhängarna menade tvärtom att det var en unik chans att få ett betydande konstverk till staden (gratis!) och att kommunala beslut sällan är så genomlysta som detta.
 
Sedan invigningen 2008 har kritiken tystnat och nu beskrivs tillkomsten av Pinocchio som ett framgångskoncept att bygga vidare på.
 
– De senaste åren har ett femtiotal kommuner varit på besök i Borås för att lära sig mer om hur de kan arbeta med konst i stadsmiljön, berättar Hasse Persson.
 
I det sammanhanget pratar ni ibland om "Boråsmodellen för offentlig konst". Vad går den ut på?
– Kort uttryckt handlar det om att kommun, näringsliv, privatpersoner och stiftelser samarbetar kring inköp av offentlig konst. Kommunens budget för konstinköp är kaffepengar i sammanhanget och skulle vi vara hänvisade till enbart den skulle det vara omöjligt att hålla det tempo vi vill. Av de 24 miljoner som Borås kommun köpt offentlig konst för de senaste fyra åren kommer 20 miljoner från företag och privatpersoner.
 
Inom idrotten har det länge varit självklart att samarbeta med näringslivet. Varför är det inte lika självklart för kulturlivet?
– Därför att det finns en misstänksamhet bland kulturfolk mot människor som har gott om pengar. Jag tänker inte så, kanske på grund av att jag bott många år i USA. Jag tycker tvärtom att det är självklart att de som både har ekonomiska resurser och ett konstintresse ska dela med sig av sina pengar. Det finns massor av kapitalister som är intresserade av kultur, och som dessutom vet mer om konst än många chefer för svenska konstmuseer eftersom de har råd att resa runt till museer och gallerier över hela världen.
 
Samtidigt vet vi att det inte alltid är så enkelt att få näringslivet att satsa pengar på kultur. Varför har ni lyckats när andra misslyckas?
– Jag tror det handlar om att finna en gemensam målbild, att vara konkret med vad man vill och, inte minst, se till att tala klarspråk.

Och det är ju du bra på...
– Ja, kanske det. Jag har i alla fall lärt mig att man måste tänka stort och våga presentera idéer som gör skillnad. Konkurrensen mellan städer är stenhård i dag. Det räcker inte att vara bäst i Borås om vi ska få unga begåvade människor att vilja bosätta sig här. Vi måste vara konkurrenskraftiga även när de jämför med resten av världen.
 
Alla kommunala kulturtjänstemän är inte så kaxiga.
– Nej, och jag har fått ordentligt på pälsen också under de här åren, inte minst i samband med Pinocchiodebatten.
 
Du sa då att det bara var gamla proggare och andra förvirrade som var kritiska.
– Det var lite skämtsamt menat, men det ligger också en del i det. Debatten om Pinocchio var plågsam på många sätt, men också nyttig eftersom den tvingade både anhängare och kritiker att formulera sina ståndpunkter på ett tydligare och mer genomtänkt sätt.
  
Så det kan vara konstruktivt med en insändarstorm?
– Absolut, det är tack vare Pinocchio som vi är där vi är i dag. Vi har lärt oss efter hand, inte minst att sådana här processer tar tid och att man måste respektera människors oro över vad som händer med deras stad. Nu har det vänt. Boråsarnas självbild har förändrats och nu förväntar de sig att vi fortsätter att införskaffa konst av världsklass. Det sätter en positiv press på oss.
 
Kulturlivet kan förstås ha nytta av näringslivets pengar. Finns det någon annan anledning för företag och kulturliv att samarbeta?
– Jag tycker att vi har nytta av varandra. Näringslivet behöver få in humanistiska perspektiv och kulturell kompetens i sin verksamhet. Och kulturlivet kan lära sig mycket av företagen när det gäller till exempel målmedvetenhet och entreprenörskap.
 
Och faror?
– Nja, jag har sagt förut att man får se till att gifta sig med rätt kapitalist. Men mest handlar det kanske om hur äktenskapet ser ut. Jag är noga med att privata pengar aldrig ska gå till kärnverksamhet. Pedagogisk verksamhet, utställningar eller löner ska finansieras med skattemedel. Pengarna från näringslivet ska gå till det som är utöver. Skulle företagen då dra sig ur samarbetet blir skadan inte så stor.
 
Finns det några tecken på att det skulle kunna bli så i Borås?
– Nej, vår modell är så inarbetad och framgångsrik nu så det kan jag inte se. Vi har en stor fördel jämfört med större städer. De människor och företag som vi samarbetar med är starkt förankrade i Borås. I Stockholm bygger man monument över sig själv och sin familj. Här vill kapitalisterna bidra till stadens utveckling. Det är stor skillnad.
  

Artikeln är hämtad från magasinet West Side Stories