Sillen, som en gång betraktats som fattigmanskost, har gjort en klassresa och blivit en självklarhet på påsk- midsommar- och julbordet. I Bohuslän är sillen kultur. Utan sillen hade bohuslänningen genom århundraden haft det svårt bland karga klippor och skär. Sillen går till i perioder. I början av 1800-talet försvann den plötsligt och var borta i över ett halvt sekel. Men så en vinterdag 1877 passerade en ångare på den bohusländska kusten ett sillstim som var så tjockt att sillen kastades upp på fördäck. Sillen hade återvänt till västkusten. Nu kokade havet av sill och en ny sillperiod, som skulle vara i nästan 30 år, inleddes.
Sillens återkomst lade grunden till den bohusländska konservindustrin och en sillkultur som snabbt skulle spridas över landet. Innan den nya sillperioden hade ansjovis (skarpsill) sedan länge varit den enda produkten. Nu blev en ny sorts sill, "storsillen", högintressant. Genom att krydda den nya sillen kunde man nu skapa en ny produkt - kryddsillen. De första produkterna av kryddsillen presenterades redan 1889. Det var små sillbitar i lagom gaffelstorlek som kom att kallas just gaffelbitar som till exempel Lucullus.
Från fattigmanskost till ett måste vid helg- och högtid
Samtidigt som den nya sillperioden vid slutet av 1800-talet, var Bohusläns klippiga kust på modet och badortskulturen på Västkusten blomstrade. Till en början kom sommargästerna för att njuta av sol och salta bad men så småningom blev hälsoresorna rena nöjesresor. Allt fler restauranger och pensionat öppnades och "sill och nubbe" blev en del av den svenska badortskulturen. Från att ha betraktats som fattigmanskost hamnade sillen i de fina salongerna. Idag är det svårt för oss svenskar att tänka oss påsk, midsommar eller jul utan sill.