Gamla halmföremål från 5000 f Kr, som man hittat i Egypten, Irak och på andra platser har antingen varit gjorda i spiralbindningsteknik eller varit hopsydda av flätor. Dessa tekniker används fortfarande idag. Spiralbindning går till så att man binder samman långa strängar av halm, ovanpå varandra, med hjälp av skenor av t.ex rötter. De föremål som du ser här ovanför är gjorda i denna teknik, som också kallas halmlöb. I Sverige har föremål i halmlöb varit vanligast på slättbygden. Där har varit mer tillgång till halm än till trä och vidjor. I Skåne har man förvarat alla sina torra varor i löbföremål såsom säd, mjöl, gryn, humle, torkad frukt. I Danmark har löbtekniken använts vid tillverkning av t. ex. dörrar, brandspannar, vaggor och barnsängar - även likkistor.
Redan på 1810-talet var det många fattiga hushåll i trakterna runt Hallsberg i Närke som försörjde sig på halmhattstillverkning. Även från myndigheter fanns ett intresse av att uppmuntra handaslöjd och sådana binäringar, som kunde bereda en nyttig vintersysselsättning åt den arbetande klassen.
Med hjälp av pengar från statsmakterna drog Hushållningssällskapet igång undervisning i halmhattsflätning i flera orter i landet från 1840-talet. I början av 1870-talet fanns det halmflätningsundervisning på 27 platser i landet. Förutom att uppmuntra den egna tillverkningen i Sverige fanns även önskan att minska importen av halmflätor. Halmflätor hade tidigare köpts in från Schwarzwald, Schweiz, England och Italien samt Kina och Japan.