Ett flyttfågelsträck drar från väster mot öster över åkermarken som ligger nyharvad inför vintern. Ett oxspann drar med sävliga men fasta steg redskapet efter sig. En arbetsdag är snart fulländad. Bakom oxarna Per och Pål, går drängen Karl och gnolar på en melodi, samtidigt som han ser sig om över axeln, för att ta sig en sista förnöjsam blick på resultatet av dagens strävan.
Han ser upp mot gården, som ligger rödfärgad och väl underhållen lite högre upp än åkermarken. Kanske tänker han på den annalkande kvällsvarden, som ska erbjudas honom, när han väl fått oxarna i stall och utfodrat dem. Karl har sett bekantskaps-annonser i tidningen. Någon gång ska jag sätta in en sådan, tänker han. När den tiden kommer.
Han är klädd i blå arbetskläder och på huvudet bär han sin skärmmössa.
Oxspannet kör på den stenomgärdade brukningsvägen och fägatan, upp på byvägen och fortsätter mot ladugården. Inne i boningshuset står Tyra vid spisen och vakar över de ångande grytornas innehåll.Tyra ska bli ensam ägare av Vallby senare i sitt liv. Nu ser hon drängen Karl, som är hennes kusin, köra oxarna ute på byvägen, på väg mot stallning och utfodring. Tyra dukar fram tallrikar inför kvällsvarden på det stora bordet i köket. Elden sprakar i köksspisen och grytorna kokar.
Allt är prydligt ordnat och möblerat i huset. Det är en gård som är väl hållen och som har fått sina priser och utmärkelser, för tidsenliga och moderna insatser och förbättringar inom den agrara sektorn.
Men Tyra, som nu inte är någon ungdom längre, har aldrig hamnat i det äktenskapliga ståndet. Det äktenskap, som kanske skulle ha möjliggjort en fortsatt utveckling av Vallby Sörgården i takt med tidens agrara utveckling. Men hon har ett fotografi i sin byrålåda, som hon i hemlighet, med ömhet tar fram då och då och betraktar. Nu arbetar och sköter Tyra gården, med hjälp av drängen Karl och brodern Folke, som har börjat få hälsoproblem och som knappast kan tänkas ta över gården.
Folke och Karl kommer in i köket när oxarna fått sitt. Tyra lägger in mera ved i köksspisen. Maten står framdukad på bordet i köket och Folke, Karl och Tyra sätter sig till bords och de äter under tystnad.
Så kunde kanske en glimt av tiden på Vallby Sörgården sett ut under tidigt nittonhundratal.
Men Vallby Sörgården fortsatte inte längre att utvecklats som tidigare, när Tyras föräldrar hade gården i sin ungdoms kraft. Vallby sköttes väl, men det blev ändå ett slags konservering, genom att förändringarna och moderniseringarna i jordbruket upphörde. Tyra bodde kvar på gården i hela sitt liv. Den dag Tyra dog gammal, var gården välskött, men en gård som stannat kvar i en tidsepok.
Turligt nog, upptäcktes det att Vallby Sörgården utgjorde en kulturell skatt i och med att gården var i stort sett intakt och bevarade en agrar form från en svunnen tid och efter en del turer, så småningom klassad som kulturreservat år 2008.
Vallby Sörgården blev det första kulturreservatet i Skaraborg. Numera har bevarande och utvecklingsplaner kommit igång på allvar. Man kan besöka gården, se på byggnader, trädgården, gå en vandring över markerna, med bördiga åkrar och öppna diken, blandat med hagmark. En runsten och ett gravfält finns på del av gårdens marker. En påminnelse om att denna bygd har ett långt förflutet som boplats.
Vallby Sörgården ligger utmed väg 200 några kilometer söder om Götlunda kyrka och en halvmil söder om samhället Tidan.
Ett besök på detta speciella kulturreservat är verkligen något att rekommendera! Föreningen Fågelsjö i Kulturbygd arrangerar skördefest på hösten och konst och kulturdagar på våren och vid dessa dagar brukar Vallby Sörgården ha öppet hus.
Ta fågelvägen mellan sjöarna Vänern och Vättern och i denna rika bygd besök Vallby Sörgården.
Bild och text. Åke Rosén
keros@telia.com