Historia

Talrika fornfynd och gravar ända sedan stenåldern berättar att Skövdetrakten varit bebodd sedan urminnes tider. Redan vid vår tideräknings början torde Skövde ha haft en viss betydelse. Åtminstone berättar ortsnamnet om en offerplats eller helgedom. En äldre form av Skövde är nämligen Schedwe. Somliga menar att ordet är en sammandragning av Schedes vi, d v s Skades vi. Skade var gudinna och ordet vi betyder offerplats.

Även efter kristendomens införande på 1000-talet kom Skövdetrakten under flera århundraden att bli en religiös samlingsplats. Ett av Sveriges första skyddshelgon, S:ta Elin eller S:ta Helena, vars bild sedan länge pryder stadens vapen, fick nämligen här sitt sista viloläger. Vem S:ta Elin eller S:ta Helena var i livet är inte känt. Enligt legenden ägde hon stora jordområden här i trakten och hon lär också ha bekostat och låtit bygga den kyrka som bär hennes namn.
Helena sägs ha varit en kvinna av hög börd, från sin ungdom from och gudfruktig. Sedan hon blivit änka ägnade hon sig uteslutande åt välgörenhet och fromhetsövningar. Det berättas också om en vallfärd, som hon skulle ha företagit till Det heliga landet. Helena hade en svärson, som var hård och grym mot sin hustru. Han blev därför dödad av sina tjänare, som högt älskade sin husmor. Eftersom den mördades släktingar misstänkte Helena som delaktig i dråpet, överföll de och dödade henne då hon en gång var på väg till kyrkan i Götene. Detta skulle ha hänt omkring 1160. Hon begrovs i Skövde kyrka ”i ett litet valv, som hon här låtit mura sig till en grav”.

Sveriges förste ärkebiskop, Stefan, fick påvens fullmakt att förklara Helena som helgon. Under stora högtidligheter ägde skrinläggningen rum i Skövde kyrka den 31 juli 1164. Detta datum bär alltsedan dess Elins namn i vår almanacka. Genom S:ta Helenas helgonförklaring och vallfärderna till hennes grav blev Skövde en relativt betydande handelsplats. Elinsmässan den 31 juli var årets stora festdag och firades inte blott i religiös mening med latinska mässor och avlat utan var även en stor marknadsdag, då stadens hantverkare bedrev livlig köpenskap med sina alster på torget och kring kyrkan.

När handelsplatsen Skövde fick sina stadsrättigheter vet man inte med bestämdhet då de första privilegiebreven har gått förlorade. Första gången staden Skövde omtalas – det sker i en skattelängd från 1413 – var den sannolikt endast ett tiotal år gammal. Gustav Vasa bekräftade senare stadsrättigheterna i ett brev år 1526. Hertig Johan, son till Johan III, vars hertigdöme Skövde då tillhörde, förnyade och utvidgade stadsprivilegierna och gjorde Skövde till stiftsstad i sitt hertigdöme (hans namn finns bevarat både i Hertig Johans gata och Hertig Johans torg).
Att staden vid den tiden inte nådde fram till någon ledande ställning är knappast något att förvåna sig över. Beläget i ett gränslandskap till vår gamla fiende Danmark undgick inte Skövde att upprepade gånger under 1500- och 1600-talen hemsökas, plundras och brännas av danskarna. Så kom den stora, fruktansvärda branden 1759. Inom loppet av några hemska timmar hade den största delen av staden ödelagts. Idag finns en enda liten gård, Hélensstugan, kvar välbehållen i Helénsparken.

Under 1800-talets tre sista årtionden upplevde Skövde en glansperiod som kurort. Våren 1870 bildades ett bolag för anläggande av en vattenkuranstalt, som öppnades samma år. Anstalten var belägen mitt emot stationshuset på andra sidan järnvägen och kunde under ett tjugotal år glädja sig åt att vara kurorten på modet i Sverige. Under somrarna rådde här ett rörligt liv med badgäster från alla delar av de nordiska länderna. Strax efter sekelskiftet måste anstalten läggas ner. Den fick då lämna plats för en utvidgning av bangården.
Skövde som hälso- och kurort har dock anor ända från 1100-talet. Den ryktbara Helenakällan vid Källegårdsbäcken sades äga ett undergörande vatten, varav ”mången sjukling drack sig liv och hälsa”.

Stadens moderna historia kan sägas börja den 25 juli 1859 – jämt 100 år efter branden – då Västra stambanas skensträngar från norr och söder spikades samman framför det nyuppförda stationshuset. Vid sekelskiftet var staden fortfarande mycket liten och invånarantalet uppgick endast till ca 4800 personer. 1920 hade det stigit till 9900. Under dessa tjugo år, då folkmängden mer än fördubblades, hade inte mindre än tre regementet blivit förlagda till Skövde, nämligen Livregementets husarer (senare K3) 1905, Göta trängkår (T2) samma år och Skaraborgs regemente (P4) 1913.

Text ur "På upptäcktsfärd i Skövde"