Rovfåglar över Hornborgasjön

Ett besök till Hornborgasjön är en expedition i det vilda; en upptäcktsresa för inbitna ornitologer och glada amatörer att bocka av fågelarter på "300-listan". Vilka rovfåglar svävar och ryttlar över Hornborgasjöns våtmarker och vad känneteckar örn, vråk, hök och gjuse? Här finns lite information om några av de rovfåglar som finns att skåda under olika delar av året.

Havsörn Haliaeetus albicilla
Det sägs att havsörnen är trög. Med detta till synes nedsättande omdöme menas att havsörnen gärna sitter still, ibland i timmar, och spanar efter byten. Den passiva jakten innebär att det faktiskt kan vara svårt att se havsörn vid Hornborgasjön - trots att området brukar hysa flera fåglar. Ibland, på hösten och vintern, kan det finnas ett dussin havsörnar i området. Chansen att få se en örn ökar vid gott väder. Blå himmel och svaga vindar lockar ofta havsörnarna att kretsa i skyn. Havsörnen kan påträffas var som helst vid Hornborgasjön, men den södra delen tycks särskilt attraktiv. Spana gärna från Trandansen, Ytterberg eller Ore backar. I januari och början av februari arrangeras normalt så kallade örnhelger vid Trandansen.

Med ett vingspann på närmare 2,5 meter, en längd på omkring en meter, och en ungefärlig vikt på 4-7 kg korar havsörnen till Nordeuropas största örn. Honan är, som hos de flesta rovfåglar, större än hanen. Vingarna har rak fram- och bakkant och vingspetsen är tvärt avskuren, med spretiga vingpennor. Stjärten är spetsig. I flykten skiljer den sig från kungsörnen genom sina breda vingar, sin korta stjärt och sitt utskjutande långa huvudparti som sticker ut nästan lika långt som stjärten.

Kungsörn Aquila chrysaetos
En utpräglad vintergäst vid Hornborgasjön. Normalt betydligt fåtaligare och väsentligt svårare att se än havsörnen. Spana av markerna i söder: Bjurum, Trandansen och Ore backar. Kan också ses under örnhelgerna.

Kungsörnar varierar kraftigt i storlek och vissa tillhör de största örnarna inom släktet Aquila. Merparten av underarterna är mellan 65 - 100 cm, med ett vingspann på 150 - 240 cm, och väger 2,5 - 7 kg. I förhållande till havsörnen är den något mindre, har avrundad stjärt mot havsörnens spetsiga och den har fjäderklädda tarser (underbenet), vilket havsörnen saknar.

Fiskgjuse Pandion haliaetus
Något av en karaktärsart för Hornborgasjön. Den fiskrika sjön passar naturligtvis den fiskätande gjusen som hand i handsken. Fiskgjusen är faktiskt svår att missa, åtminstone om vädret är hyggligt och du har en stund att spendera i området. Spana förslagsvis från fågeltornen vid Fågeludden och Utloppet, eller längs Ytterbergsleden. Fiskgjusen kan ses från april till september. 7-8 häckande par (2007).

Fågeln är lätt att identifiera på grund av utseendet. Den har ljus, nästan vit, undersida med tydligt markerade mörka "knogar" vid vingarnas framkant, svart nacke och översida på vingarna. Ovansidan är spräcklig i brunt, svart och vitt och bakhuvudet pryds av en yvig tofs. Den blir 55–60 cm lång, med ett vingspann på 145–170 cm och väger 1,5 – 2 kg. I flykten har fiskgjusen kupade vingar och nedsänkta "händer", vilket gör att de ser måsfågelliknande ut. Lätet är serier av skarpa visslingar, tjiip, tjiip eller jeok, jeok. När man kommer alltför nära boet hörs ett våldsamt cheereek.

Brun kärrhök Circus aeruginosus
Också en karaktärsart för Hornborgasjön. Om du ser en långstjärtad rovfågel glida tätt över vassen brukar det röra sig om brun kärrhök. Kan du dessutom konstatera att fågeln håller vingarna något lyftade, likt ett grunt V, har du definitivt knäckt nöten. Den bruna kärrhöken spanar efter sork i vass- och videbältet men oftast över åkrarna runt sjön. Ses från april till september. 15-20 häckande par (2007).

Den vuxna fågeln har en kroppslängd på 42-56 cm och ett vingspann på 115-140 cm. Honan är större än hanen och hanens rygg och ovansidan av armpennorna och inre vingtäckarna är bruna. Handpennorna och de yttre vingtäckarna är ljust gråblå och det yttre vingpennorna är svarta. Den har en ljust gråblå stjärt och undersida. Den adulta honan är mörkt brun, med ljus teckning på huvudet och vingens framkant. Ungfåglarna liknar honan, men saknar mycket av den ljusare teckningen.

Blå kärrhök Circus cyaneus
Hade förr sin enda sydsvenska häckningslokal vid Hornborgasjön men försvann i samband med restaureringen. Ses däremot regelbundet under vår- och höstflyttningen. Några enstaka blå kärrhökar övervintrar i området. En del år är den blå kärrhöken ganska talrik, andra år närmast obefintlig. Variationerna hänger samman med tillgången på föda (främst sork) på myrarna i norra Skandinavien.

Blå kärrhök har en typisk kärrhöksprofil med långa, ganska smala vingar och ganska lång stjärt. Kroppslängden mäter 30–35 cm och har ett vingspann på 105–125 cm. Den adulta hanen är ljust blågrå på ovansidan, ljusare på undersidan och har svarta vingspetsar. Honan och ungfågeln är brungrå, har en vit, ostreckad övergump och en ljusare brunstreckad undersida. När den glidflyger nära marken håller den vingarna i en V-ställning. Arten är rödlistad i Sverige. 2005 bedömde den som "sårbar" men 2010 hade hotstatusen nedgraderats till "nära hotad".

Ängshök Circus pygargus
Mycket ovanlig numera, men innan restaureringen en årlig häckfågel. Fortfarande ses någon enstaka ängshök - oftast i maj månad. Ängshöken kan vara svår att skilja från blå kärrhök; den har längre och slankare vingar än blå kärrhök. Flykten hos ängshöken är fjädrande och lätt som hos en tärna. Den är mellan 39-50 cm lång och med vingspann på mellan 96-116 cm. Adult hane har en blågrå fjäderdräkt med tydligt svarta handpennor och liknar i stor utsträckning blå kärrhök. Skillnaderna i fjäderdräkterna är att ängshökens vingovansida ser trefärgad ut då den har mörkare grå vingtäckare, ljusare armpennor och svarta handpennespetsar. Den blå kärrhöken har en mer jämngrå färg som kontrastera de svarta handpennespetsarna.

Ormvråk Buteo buteo
Ormvråken är Sveriges vanligaste rovfågel (ca 35 000 par) och häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige och saknas i fjällen. Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Ormvråken mäter i snitt mellan 45-58 cm och har ett vingspann på 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt. Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt. Det förekommer extremljusa former som kallas Börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Fjällvråk Buteo lagopus
Fjällvråken häckar i nordöstra Sverige från Värmland till Norrbotten och upp i fjällvärlden. Fågelns population är till stor del beroende av tillgång på fjällämmel. Goda lämmelår kan den lägga upp til 7 ägg, då lämmel saknas kan häckningen helt utebli. Boet byggs i en klippbrant eller högt träd.

På vinterhalvåret övervintrar den i södra Sverige. Den skandinaviska populationen är upptagen på både den svenska och norska Röda listan som missgynnad med förbehåll.

Fjällvråk är 49-60 cm lång och har en vingspann på 123-148 cm, och är därmed större än ormvråken. Det är dock mindre varierad i sin färgteckning än denna, och alltid med ljust spräckligt inslag. Ungfågeln är mycket ljus på undersidan, och även den adulta fågeln är huvudsakligen vit på undersidan med svart band i bakkanterna av stjärt och vingar samt med svarta knogar och en markering från denna in mot kroppen. Dess näbb är förhållandevis klen och den har fjäderklädda tarser.

Mer info >>