Trakten kring Kvänum

Den märkligaste byggnaden av bygdens kulturella sevärdheter ligger i Kvänum. Bjertorp Slott, skapad av dåtidens främstad arkitekt, Ferdinand Boberg, är en makalös representant för den på 1900-talet moderna jugendstilen. Dåtida ägaren Knut Littorin med hustru Maria drev en gård i utvecklingens anda. En framstående kobesättning och ardenneerhästar till jordbruksmaskinerna var starka varumärken för Bjertorps egendom under 1800-talet. Slottet bär en rysligt spännande historia som börjar vid Tsarens ryska hov och slutar i tragedi. Interiören finns kvar och byggnaden är idag K-märkt. I närliggande Fyrunga ligger den kyrka som under Bjertorps glansdagar räknades som gårdskyrka. Idag en omtyckt bröllopskyrka för många av de brudpar som gästar Bjertorp Slott.

Under 1900-talets jugentid beslutades det att et kyrkstall skulle byggas i Jung. Kyrkstallet utgjorde en del av området som tillsammans med kyrkan kallades kyrkstad. Ibland fanns även tätt byggda kyrkstugor eller kammare vilka användes av övernattande församlingsbor som bodde lite avlägset. En man som övernattade i Jung var Gustav III, som stannade till i Jungs Prästgård över en natt då han, tror man, var på väg att möta andra stormän och handlare i Lödöse. Lödöse har anor som en av Sveriges äldsta städer och mest betydande hamnar genom tiderna.

Än i dag ligger den lilla byn intakt. Kyrkan, som räknas som landets största landsortskyrka, tronar på en kulle mitt i byn. I korsvägen ligger det tidigare gästgiveriet med anor från 1600-talet. Här finns också den gamla Tingsgården med sitt lilla fängelse väl bevarat. Lagman Lumber, troligtvis Västergötlands första lagman och delaktig i Västgötalagen, lär enligt tradition ligga begravd i mäktiga Lumbers Hög strax utanför byn. Ett minnesmärke är rest efter Gustav VI Adolf, som under Eriksgatan på 50-talet gästade byn. Det märkligaste minnesmärket är dock stenen nedanför kyrkan som antas vara Sveriges äldsta runsten med runor skrivna i Futharken.

 Bastöna är en av Västergötlands bäst bevarade gammelgårdar från 1860-talet. Det är på få ställen i länet som man möter en så avskild och lugn miljö. Hemmanet omges av den stora mossen, skog samt ett kulturlandskap med odlingsrösen och lämningar av nedlagda gårdar. Idag finns två inredda bostadshus, en ladugård med oxavandring, ett mindre svinhus och utedass att bese. De som bodde här, gjorde sina dagsverken på Håkan Månsgården och fick gå åtta kilometer varje dag. Torpen hade inga moderniteter som indraget vatten och el. Gården var i stort sett självförsörjande på vad jordbruk, fiske och skog gav. Norra Vånga Excelsiorförening håller gården vid liv, inte minst under midsommarfirandet varje år. Guidning kan också bokas för den som så önskar.

Följer man vägen upp till torpen och fortsätter mot skogsbrynet kommer man till utmarken, den före detta odlingsmarken, som gränsar till skog och mosse. Genom skogen får man en härlig promenad över moss- och myrmarken till Rösjön, som ligger 126 meter över havet. Här är fågellivet idag av riksintresse. Stövlar rekommenderas även under sommartid. Promenaden tar cirka en halvtimma.

Fornstugorna är ofta väl bevarade backstugor eller mindre torpstugor som flyttats för att kunna bevaras till eftervärlden. Oftast innehåller de en samling av föremål som sparats och sköts av de lokala hembygdsföreningarna, vilka också kan återge den historia som finns kring husen och de människor som en gång bott där. De ligger alltid naturskönt och är till glädje för såväl den lokala befolkningen som gästande turister. De lokala föreningarna ordnar diverse trevliga aktivitetsdagar samt midsommarfirande och välkomnar dig gärna som gäst.

Bakom Fyrunga kyrka ligger en välvårdad fornstuga, Ryggåsstugan, som i dagligt tal kallas Skogars Stôva. Johannes "Skogars" Svensson var den siste som bodde i stugan tillsammans med sin fru Maja och 12 barn. Torpet Skogen var ett av de större som tillhörde Bjertorps egendom. Johannes blev aldrig någon riktigt framgångsrik jordbrukare. Han hade ett hetsigt humör som han då och då fick stå till svars för vid tinget. I början av 1920-talet skänkte godsägare Littorin stugan till hembygdsföreningen. Stugan revs men återuppbyggdes på sin nuvarande plats av hembygdsentusiasten J. Bohlin.