Alla datum i Linnés text gäller "gamla stilen". För modern tideräkning skall 11 dagar läggas till (från 1753). Understruket = övernattning. Linnés egen stavning av ortnamnen har använts här.

12-16 juni 1746
Linné och Liidbeck rider mot Västergötland genom Uppland, Västmanland och Närke. Äreportar för brudparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika fanns på flera håll. De båda reste samma väg som Linné, men någon dag före.

Vid Fellingsbro gästgivaregård möter Linné tre västgötska handlare med 21 hästar, lastade med sina varor på väg till Stockholm. Hästarna hade munskydd för att inte lockas att stanna vid vägrenen och äta. Linné träffade då och då under sina resor på begreppet västgötaknallar, gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden runt Borås. Normalt sett var handel tillåten bara i städerna.

Linné far genom Tiveden där det förr funnits risk för att stöta på rövare, ”men nu är hela Sverige så säkert att genomresa som något annat land i Europa”.

Linné övernattar i Ramundaboda (Laxå), där kungars Eriksgata traditionellt gjort halt vid gränsen mot Västergötland.

17 juni 1746  (28 juni 2007)
Efter övernattning i Ramundaboda i Närke reser Linné genom Tiveden till Hova och Mariestad. ”Smultron woro nu mogna, och funnos allestädes till största ymnoghet för en ringa penning”. ”Landet blev kulligare med rundaktiga höjder och djupa dälder”. Klockan 4 kommer Linné fram till Mariestad. Mellan klockan 8 och 9 på kvällen anländer kungligheterna.

18 juni 1746   (29 juni 2007)
”Mariestad är liten, men behagelig, bygd med små, dock täta trähus, gatorna äro räta och ljusa”. Linné tillbringar dagen i Mariestad och besöker bl. a. kyrkan. Kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika gästar residenset samtidigt.

19 juni 1746  (30 juni 2007)
Från Mariestad över Björsäter och Årnäs, där Linné studerar slottsruinen till Forshem med kyrkan. Hästbyte vid Forshems gästgivaregård. Vid byn Gössäter börjar Kinnekulles stigningar. Vid foten av Kinnekulle konstaterar Linné att ”berget är bland de merkvärdigaste i riket för dess synnerliga belägenhet och skapnad”. Linné reser norr om Kinnekulle. Vägen gick förbi Hönsäter, ett välbyggt säteri, omgiven av de härligaste lundar vidare till Hellekis säteri där baron Mauritz Posse erbjuder nattkvarter.

20 juni 1746  (1 juli 2007)
”Valnötter växte planterade i trägården vid Hellekis nog många, men alla sågo ut som stora buskar sedan vinteren 1740 ödelagt deras stammar. Härav kan man se att valnötter ej växa villa på Kinnekulle, som det allmänt berättas”.

Från Hellekis, vid middagstid, genom Munkängarna, med en mängd växter som Linné intresserar sig för, till Medelplana där han bl. a. studerar några gravstenar men också lavarna på dessa. Resan fortsätter till Västerplana där Linné gör ett besök i Storängen. Endast rester återstår idag nere vid Vänerstranden av den löväng som helt fascinerade Linné. Han studerar också stenhuggeriet i Västerplana hos stenhuggare Stenhammar.

22 juni 1746   (3 juli 2007)
Söndagen firades i Kleva kyrka eftersom regn uppehöll dem fram till middagen. Resa över Husaby kyrka och Sankt Sigfrids källa mot Lidköping. Husaby kyrka anser inte Linné vara särskilt märkvärdig fast hon var den första och äldsta i landet. Kållängens gästgivaregård låg 3 kvart. ifrån Kleva. Han konstaterar att stranden i Kinneviken är mycket långgrund och består av helt av fin sand. Övernattning i Lidköping dit de anländer sent på kvällen.

23 juni 1746   (4 juli 2007)
Från Lidköping resa till Läckö, förbi Sunnersbergs kyrka och Stola säteri, som ägs av kanslirådet greve Clas Ekeblad, en viktig person när det gällde anslag till Linnés resor. Från Stola förs Linné i båt till Lindholmens säteri. Vid Lindholmen beklagar han husens förfall på den gamla sätesgården. Badhuset intresserar honom mycket och han gör en ingående tekniskt beskrivning av dess olika delar. Resan fortsätter till Läckö med valnötsträd och rosor i trädgården. Linné återkommer till Lidköping midsommarafton klockan tolv om natten ”då wi hela wägen sedt ungdomen, i sin ålders Midsommar, fägna sig af årets behageligaste tid”.

24 juni 1746   (5 juli 2007)
Midsommardagen tillbringar Linné i Lidköping. ”Torget i nya Staden war det ansenligaste i Riket. Det mättes med steg och war 204 steg lång i fyrkant, som gör wid pass 250 alnar”.  Kyrkan är enligt Linné väl möblerad och orgelverket det härligaste. Det är midsommardag och Linné vilar ut.

25 juni 1746   (6 juli 2007)
Resa från Lidköping till Skara där Linné besöker kyrkan och beundrar en guldkalk besatt med diamanter. Linné konstaterar att ”gatorne woro ojemne, sumpige och krokige, at man på honom kunde se, huru tider och wådeldar kunna förvandla de yppersta städer”.  Botaniserandet i Djurgården sydost om staden, ”full av Ekelundar” blev avbrutet av åska och regn. Linné övernattar hos magister Sven Hof, en entusiasmerande lärare vid Skara skola, med flera elever som senare blev Linnélärjungar.

26 juni 1746   (7 juli 2007)
Linné och Liidbeck rider mot Billingen. I biskopsgården besöker de biskop Daniel Juslenius. Linné rider förbi Skärv på väg till det sjörika Valle härad (nu med sex naturreservat) och kommer fram till Höjentorp gård, då arrenderat av kommerserådet Jonas Alströmer. På Höjentorp studerar Linné ingående schäferiet (fårskötsel/anläggning för fåravel) och schäferiskolan (landets första lantbruksskola). Alströmer har importerat spanska merinofår, som anses ge bäst ull. Linné hinner också studera växtligheten i Valle och fundera över hur det kuperade, kulliga landskapet på Billingens västsida skapats. ”Månn icke detta månde wara hafwets egen werkan, då det fordom stod öfwer detta land, at Billingen war en ö, och vågorna tillbakars störtes av Billingens väggar? Så sker det än idag, och så lärer de fordom ha skett?”  Ett makalöst åskväder råder mest hela dagen, men Linné fortsätter ändå till Berg prästgård vid Billingens norra fot där de övernattar.

27 juni 1746   (8 juli 2007)
Från Bergs prästgård rider Linné och Liidbeck längs Billingens östra sida. En stor del av dagen ägnas åt att studera Bergs ängar (varav idag återstår en rest i naturreservatet Högsböla äng) och olika trädslag på Billingen. Vid Ingasäter stod ”2:ne bökar, och voro dessa de nordligaste ibland alla bökar jag sett”. Alunbruket vid Mölltorp beskrivs ingående av Linné. Sista delen av dagsetappen går på en stenig väg genom tallskog mot Skövde dit man kom om aftonen i stark blåst. Om Skövde kan skriver han att staden ”var en mycket liten fläck, belägen på östra sidan om Billingen, utan sjö eller någon särdeles situation, husen voro små, gatorne irreguläre och kyrkogården kringsatt med sköna askar”.

28 juni 1746   (9 juli 2007)
Till Falköping rider Linné med ständigt vacker utsikt över västgötabergen, Borgunda och Kungslena.
”Hattar buros allmänt om sommartiden av kvinnfolken, att de ej måtte bliva solbrände, varigenom bondekvinnfolken verkeligen bevarat sin hy, bättre än på andra ställen i riket.”
Morgonen börjar med att Linné får sig beskrivet hur frieriet går till i trakten. Resan går över Skultorp där Linné beundrar utsikten från Skultorps nabbe på Billingen och beskriver vattnet i Skultorps källa. Han fortsätter över Ranstad, men slagregn och blåst över den helt trädlösa, släta Falbygden gör att smålänningen Linné anmärker ”Nu märktes, vad behagelighet skogfulla länder äga för de släta.” På Mössebergs sluttning botaniserar Linné och gör flera fynd av sällsynta eller för honom nya växter. Vid ett tillfälle lägger han märke till att ”Berga låg på högra handen om vägen, och var under kommerserådets Ahlströms disposition, där han hade ett schäferi av 1.300 får, som det sades.”

29 juni 1746   (10 juli 2007)
Söndagen höll Linné stilla i Falköping. Han stegar upp den lilla staden som han finner vara 400 steg lång och 200 steg bred. ”Torget var i proportion mot staden större, än något annat i Sverige, ty det var 140. steg långt, och 66. steg brett; eljest låg staden på en behagelig och slät ort, emellan de vackra bergen Mösse- och Ålleberg.” Tobaksodling har det året blivit en ny näring i Falköping. Linné studerar gånggrifter och ätteplatser. Falbygden är ju ovanligt rikt på sådana. På eftermiddagen var Linné på ett bröllop på gården Vik. Tengene socken har fått ge mängder av studerande i trakten efternamn och Linné räknar upp 27 varianter med »Teng-« som första led.

30 juni 1746   (11 juli 2007)
Resa från Falköping till Ålleberg där Linné beundrar utsikten över Falbygden ”prospecten öfwerst på Ålleberg war artig”. Han beskriver bergets växtlighet och djurliv. ”Grodor hoppade i stor myckenhet upp emot Klevan av öfwersta bergskullen på norra sidan, där det var så brant, att vi själve ej utan största möda och fara kunde komma upp.” Resan går vidare över Mössebergs sydsluttning och Odens kulle från vilken han ser den store galge som fanns uppsatt på Mössebergs södra kant, ”där berget gjorde en djup vrå”.
När han kommer fram till Klefwa hed blir han rent lyrisk i beundran över ängens skönhet ”at han öfwergick all den sommarens prakt och fägring, wi härtils någonsin sedt”. Nattvila i Klefwa efter 4 kvarts resa från Falköping.

1 juli 1746   (12 juli 2007)
Besök i Klefwa romanska kyrka, med skön utsikt. Kring Klefwa beskriver Linné hur allmogen gör för att hindra svinen att böka i skogarna och för att hindra getter att hoppa över gärdesgårdarna; han beskriver slåttern och hur viktigt det är att utrota den giftiga sprängörten som han här finner i stor mängd. Linné kan inte avhålla sig från ett besök hos kvacksalvaren Sven i Bragnum, som han hört talas om, och som bor i närheten av den planerade resvägen. Linné låter sina följeslagare fingera olika sjukdomar som Sven i Bragnum direkt föreslår olika botemedel för. Övernattning skedde i Åsen nära Floby. Hela dagen var utan regn.

2 juli 1746   (13 juli 2007)
”Resan ställtes Mariæ Besökelses dag ifrån Åsen til Ållestad, under et stadigt rägn hela dagen. Följeslagarne Borgmästaren i Falköping Herr Rudberg och Drabanten Mag. Tengmarck, som 3 dagar beledsagat oss på de angelägnaste ställen, togo nu afsked.” De bevistar gudstjänsten i Mjällerunga kyrka. Det av Linné beskrivna oskicket med kyrkopenningen, som även omnämns i den tryckta reseberättelsen, hade till följd att Domkapitlet genom beslut den 7 oktober 1747 tillhöll prästerna att söka undvika ”denna osed och missbruk”, då den även störde andakten. Linné passerar Snipa bro som låg över en liten flod mellan Kiddabo och Hälgarp. Här gick gränsen mellan Skaraborgs och Älvsborgs län. Byn Ljung passeras i en bygd med mycket mossa och torv. Tre olika sorters torv visas upp; klappertorv, röttertorv och mossetorv. Övernattning på Ållestad hos doktor Blackwell, sedan vi hela dagen blivit blötta av regn.

3 juli 1746   (14 juli 2007)
Linné hade övernattat hos den tidens ekonomiska orakel, engelsmannen Alexander Blackwell, som 1742 kommit till Sverige just då nationen med iver börjat tänka på ekonomin. Linné får problem med hästbyte och måste vänta till dess att solen har gått ned men han fortsätter sedan över den stora och jämna Hovshed förbi Flabergs gästgivaregård till nattlägret i Borgstena.

4 juli 1746   (15 juli 2007)
”RESAN  ifrån Borstena til Borås.” Linné får i Nossesjön, som ansågs som källa till Lidan, se två björkar som lever med hopflätade rötter på en flotte. Bönderna här i Borgstena ser ett tecken på ofred när flotten flyttar sig över sjön. Linné är närmast förvånad över att björkarna kunnat klara isvintrarna. ”Vägen till Borås gick upp, nedföre och på sidorna av branta backar, så att marken här mycket skild ifrån de förra behageliga orter i Västergötland”. Borås beskrivs i reseberättelsen som medelmåttigt stor, men en mycket snygg och renlig stad. ”Staden sluttar åt en stilla flod Wiska kallad, som flyter utur Öresjön åt söder på västra sidan av staden, med ett gott vatten, och till färgerierna besynnerligen tjänlig.” Staden bestod av ett rutnät med tio korsande gator, 12 alnar breda, väl stenlagda, sluttande och torra trots att det i flera veckor regnat intensivt. Husen var byggda i trä, två våningar oftast och med torvtak efter en brand 1727. Utanför varje port stod en tunna vatten med en granruska, för vådelds skull.

5 juli 1746   (16 juli 2007)
”Borås uppehölt oss til eftermiddagen.” Tre färgerier, varav det främsta var Langlets, inspekterades. Olika växter beskrivs som används till växtfärgning. En klädesmangel drivs av en häst, som springer kring en axel med förbundna ögon. I Borås arbetar ånga med textilier. ”ty kvinnofolken spunno, vävde, stickade mössor, och dylikt, mer än på något ställe; de gjorde tyger och valmar, som oftast trotsade ett tämmelig gott kläde. Inbyggarne köpte sig dessutom sitt mesta gods ifrån Markshärad och Halland, där allt folk spinna och väva, så att ofta själve gubbarne måste sitta vid spånrocken”. Apoteket var litet, men får gott betyg. Boråsarna får också beröm för sin flit, ett närande folk för sig själva och riket.

Redan efter middagen ”ställdes resan från Borås, förbi Sandhults kyrka, rätt i väster åt Alingsås, över västgötafjällen, vägen var en gångstig, som ej utan möda kunde ridas för stenar och branta backar. Vi vilade över natten uti Heares”. Hedareds stavkyrka, byggd på 1500-talet, missade Linné i mörkret.
6 juli 1746   (17 juli 2007)
Klockan 4 på morgonen ger Linné sig iväg från Hedared. ”Wästgöta fjällar får jag lof at  kalla det land, som ligger emellan Borås och Alingsås; emedan det aldeles liknar fjäll till stengrund”. Linné går igenom en normalbondes skatter och avgifter till samhället, med t.ex. leveranser av korn, råg, smör, lamm, humle, och ost till kyrkoherden och liknande till kapellanen, pengar till diakonen, psalm- och kyrkopengen, soldatlön m.m. plus skatter. Linné kommer lagom till högmässan i Alingsås. ”Alingsås är en fläck, som tillförne ägt stadsprivilegier, dem han miste 1723”.  Ordet fläck är inte så illa som det låter, det var den juridiska termen för en handelsort utan stadsrättigheter. All handel skulle försiggå i städerna, men en ’fläck’ fick alltså bedriva handel. Alingsås hade tidigare haft stadsrättigheter men de drogs in efter en tvist med Jonas Alströmer och hans manufaktursocietet. Linné finner Alingsås vara prydligt anlagd med räta gator, små kvarter med brunn mitt i varje kvarter. Manufaktursociteten hade byggt det mesta, till laboratorier och arbetare. Tobaksodlingar dominerade. Tobaken odlades i sängar och sås tidigt på våren för att kunna skördas före köldknäpparna på hösten.

7 juli 1746   (18 juli 2007)
Det blev en innehållsrik dag. ”Manufakturerne i Alingsås med alla här inrättade verkstäder besågs i dag.” Linné besöker Alingsås då stadens industriliv florerade, med 150 män och 750 kvinnor anställda. Linné visas runt och får se 24 fabriksenheter innan han tröttnar. ”Man tröttnar att se mera, ty uppsköts det andra till följande dag”. Pipbruket, som var kommerserådet Alströms enskilda egendom, låg utanför staden hade 60 personer sysselsatta med att framställa kritpipor. Pipleran som hämtades från Holland var vit. På eftermiddagen kopplar Linné av med besök i Hjelmare rusthåll, som hade en ”härlig situation”. Linné skriver också i sin reseberättelse ”Resande ynglingar, som tänka besöka utrikes orter, borde först bese Alingsås och Fahlu grufwa, att de icke må söka utomlands, det de äga hemma…”

8 juli 1746   (19 juli 2007)
Uppvisningen av manufakturerna fortsätter. Linné möter inga tiggare i Alingsås, eftersom alla som kommer får arbete i verkstäderna. Han är överväldigad, imponerad över kommerserådet Alströms flit. Surbrunnen låg strax nedan om Alingsås, dess vatten prövades, som var långt starkare, än vid surbrunnen i Borås. Potatisen då? Linné skriver några få rader: ”Potatos, eller Solanum Tuberosum war planterad af arbetsfolket wid Pipbruket, på sjelfwa bärget emellan klipporna, dit mylla war förd och lagd; det wäxte wäl, och rötterna woro om hösten icke swåra at igenfinna, ty de hade ej tilfälle at gå på djupet.” Potatisen infördes faktiskt inte av Alströmer. Försök gjordes redan av Olof Rudbeck i Uppsala på 1650-talet, så Linné kände väl till växten. Däremot propagerade Alströmer ivrigt för potatisen, liksom Linné, t.ex. under sin skånska resa. Resan ställdes från Alingsås åt Göteborg. Landet var fullt av berg och backar, av lerjord och avlånga ängar emellan bergen. Ingared passerades. Natten kom på med sitt tjocka mörker; himmelen var mulen, och inga stjärnor syntes; men däremot tycktes de tusentals nedfallit på jorden, där de lyste på ömse sidor om vägen ibland gräset, så att även Skaparen gjort stjärnor på marken, genom de små lysmaskar. Övernattning i Lerum.

9 juli 1746   (20 juli 2007)
”RESAN ifrån Lerum til Götheborg.” Landskapet ändrade sig när man närmade sig Göteborg. Vägen gick nedför ett högt berg och så öppnades ett smalt fält av ängar och åkrar, som sträcker sig hela vägen in mot Göteborg. ”Götheborg war den täckaste stad ibland alla i Riket, til storlek något mindre än Upsala; nästan rund, omgifwen och befästad med Wallar och Grafwar; afdeld med regulaira, räta och jemna Gator” Själva gravarna är på sidorna lodrätt murade av gråsten, så att gatan till en mans höjd står över vattnet. Broarna är välvda. ”och jämte gravarna äro trän planterade, varuti denna stad kommer överens med de holländske städer, så att denna plägar kallas lilla Rotterdam, med samma skäl som Borås kallas lilla Götheborg.” Göta älv stryker intill staden och kommunicerar med gravarna. Små båtar går upp och in i staden. Här i staden är landshövdingesäte, gymnasium, garnison, amiralitet, fortifikation, artelleri; tvenne borgmästare, en skön rådstuga med börs; trenne kyrkor och Ostindiska kompaniet.  Utanför den centrala staden ligger två kastell kvar, Göta lejon och Kronan. Ostindiska kompaniet grundades 1731 och har på Linnés tid sitt centrum i nuvarande stadsdelen Klippan, där fortfarande en del vackra trähus från 1700-talet finns. 1751 stod kompaniets stora hus vid Norra hamnkanalen klart, nu Stadsmuseum.

10 juli 1746   (21 juli 2007)
Linné gör hembesök hos olika potentater i Göteborg. Flera av dem har naturaliesamlingar av djur och växter. Hos naturforskaren Johan Leche, senare professor i Åbo, ser han rara växter, bl.a. dvärglin och hönshirs. Övernattning i Göteborg. 

11 juli 1746   (22 juli 2007)
Linné rider en tur sydost om staden för att bese några kuriositeter, t.ex. Erik Nissens trädgård (en av dem som tjänat en förmögenhet på Ostindiska kompaniet) med häckar av avenbok och ett orangeri. Vid Kallebäck ses en ätteplats och runstenar. ”Kongsgafwen låg i södost ifrån Carlebeck, uti en liten ätteplats med uprättade stenar; hon var 2½ famn lång, 1 famn bred” Rådman Johan Ahlström på Bö besöks på återresan till Göteborg.

12 juli 1746   (23 juli 2007)
”I dag lämnade herr direktör Sahlgren (Nicklas Sahlgren 1701-1776) oss sin slup, att segla ut åt havsviken till nya och gamla varvet, kvart 2, att se varest skeppen hamnade med mera.” Han ser Älvsborgs fästning och han beskriver ett antal havsstrandsväxter. Vid gamla varvet funderar han mycket över skeppsmaskens härjningar i virket och kommer så småningom på att det är fråga om skeppsvarvsflugans larver. Linné tror att tunn tjära på virket skulle täppa till hålen efter larverna och virket bli mer hållbart. Behandling skulle kunna spara åtminstone 10 000 daler årligen åt skeppsvarven, varvid hans resa till Västergötland snabbt skulle betala sig. Han fick också en havstrut (Larus maximus) skjuten åt sig så att han kunde beskriva den ingående. ”Ostindiska Kompaniet och dess handel omtaltes mycket; men som sådant ej hörde oss till, lämna vi allt detta.” Hos överste Gustaf Rutensparre, som ägde Limmareds glasbruk, ser han vackert glas som väl kunde tävla med de kinesiska.

13 juli 1746   (24 juli 2007)
”Kvinnfolken brukte allmänt här i staden, att kasta ett svart tyg, kläde eller kåpa över sig, då de gingo ut på gatorna, även som det brukas i tyska städer. Resan ställdes efter aftonsången ifrån Göteborg åt Bohus.”Göta Älv följdes på östra sidan till 4½ kvarts längd, allt intill Nybron. Man såg små strömbåtar fara sakta upp och ned för denna älv med gods och järn. Nybron gick över Göta Älv, där hon var smalast, eller 250 steg bred. Härifrån följdes älven på västra sidan åt Bohus. ”Färgestaden, kvart. 7. en Gästgifwaregård, som ligger inwid Bohus Fästning på södra sidan: här måste wi hwila, som kommo fram på natten, ty porten wid Fästningen war sluten.”

14 juli 1746   (25 juli 2007)
Bohus fästning beskrivs. ”En myckenhet ogärningsmän, som hit blivit dömde till en viss eller till evig tid, ångrade här att de så litet vetat vårda sin forna frihet.” Här ser han att boskapen inte ätit upp odörten eftersom den är mycket giftig. Den lilla staden Kungälv beskrivs med några ord. En lång och smal stad med träd och kålgårdar.  Linné fortsätter resan mot Marstrand. ”Natten bjöds oss att vila i Gullby, kvart 2 ifrån Kongself.”

15 juli 1746   (26 juli 2007)
”Gullby var nästan den endaste gården här på orten, som hade egen brand med egen skog och bokskog” Hela trakten är skoglös här vid Linnés besök och han uttrycker; ”hit skulle folk komma ifrån rikets skogfulle provinser, att se vad förmån det är att äga egen skog, samt huru dyrt veden här köpes, då bonden gärna giver 5 mark s:mt för var spada om dagen, med vilken han själv får skära torv på andras ägor; då skulle skogarne hos oss bättre vårdas och handhavas, än som nu ofta sker”. Från Tjuvkil for de sedan med båt över till Marstrand. Här beskriver han utförligt staden och Carlstens fästning.

16 juli 1746   (27 juli 2007)
Denna dag ägnades åt att beskriva marina djur och växter. Det var en helt ny värld som öppnades för resenärerna. Visserligen hade folk skickat en del fiskar och skaldjur till Linné i Uppsala men här fick han se havets mångfald. Efter denna intensiva dag i Marstrand for de vidare norrut. ”Resan stäldes emot aftonen ifrån Marstrand åt Uddewalla, sjöledes. Wi hade ärnat at gå utan för Körn och Orost; men wi woro icke wäl utkomne på hafwet, förrän et starkt åskedunder, med mulen och mörk himmel, storm och slagrägn, körde oss at taga leden innom skärs.” Tjörn passeras med sina tre kyrksocknar, nakna berg och stenklippor. Ljung är den vanligaste marktäckaren och den används för att elda med. Brödet här är ett tunnbröd, tjockt som pergament men vitare än en vanlig kaka. En normal arbetskarl åt 4-5 sådana bröd per måltid. Lampor med torskolja ersätter här vanliga ljus. Natten blev de i Höviksnäs, sista gården på Tjörn, dit de anlände våta och kalla kl.12 om natten efter 2 mils sjöresa ifrån Marstrand.

17 juli 1746   (28 juli 2007)
Klipporna här i skärgården anser Linné vara av samma typ som de västgötska ”fjällar”, med större branter mot väster eller mot havet. Skärgårdens klippor var dock mera ”skallote” vilket förundrar Linnè. Orust följer för Linné, med sju kyrksocknar och mer skog än på Tjörn. De stannade till vid Svanesunds gästgivaregård och gick där ut i havet, med vatten till knäna, för att botanisera på havsbotten. De såg på bandtång, musslor, havsborstmaskar m.m. Här beskrivs också hummer och hummerfiske. Han ser även sälar.
Linné tyckte att gårdarna på Orust låg fint i skydd mellan bergen och hade sköna åkrar och ängar. Även denna dag tvangs de av vädret att gå innanför Orust upp mot Uddevalla. Tullbommen in mot Uddevalla öppnas för Linnés båt och de kan segla in i Bäveån rakt genom staden. Sidorna på floden är uppmurade med stora stenmurar och i dessa murar finns stentrappor direkt från själva husen ner till vattnet eller båten; ”så at wi tyckte oss kommit i sjelfwa Venedig, då wi kommo til Uddewalla. Natten kom oss at hwila i Uddewalla, efter 6 mils sjöresa ifrån Marstrand.”

18 juli 1746   (29 juli 2007)
I Uddevalla besågs trädgårdarna. Rådman Jöns Kock hade en plantskola med 500 små fruktträd som stod med 1 alns mellanrum. Tobak odlades också i staden men det hade nyligen varit svåra vintrar 1739 och 1741 som hade gått hårt åt odlingarna medan senaste vintern varit mycket lindring. Prosten Walborg bjuder på te som han gjort av en svensk ört, som torkad liknade och smakade som kinesiskt te, men prosten vill inte avslöja vilken växt han använt. ”Detta The bör kallas Konungs-The, eftersom wi hafwom Kejsar-Thé , som kommer från China”. Det som mest fascinerade Linné i Uddevalla var dock skalgrusbankarna. ”Skalbärgen räknas med rätta ibland et af de största Bohus-Läns under; ty de ligga uppå Landet, nästan hela quarten på somliga ställen, ifrån hafwet.” Han beskriver här 10 olika arter och dessutom hur man bränner kalk för att framställa kalk för vitlimning av spisar. De såg 4-5 Jättegrytor i Härestads Hagen på berget. Övernattning i Uddevalla. 

19 juli 1746   (30 juli 2007)
”I dag befwo wi qware i Uddewalla, och reste ut at bese Surbrunnen.” Linné rider söder om Uddevalla för att bese Baggetofta surbrunn och hälsokälla, senare omdöpt till Gustavsberg, som idag är Sveriges äldsta brunnsort, ”jämte hafswiken på en behagelig ort, hade starkt watten, men låg uti lerbotten.”  Vattenprov tas och visar mängder av mineral. Natten åter i Uddevalla.

20 juli 1746   (31 juli 2007)
Resa från Uddevalla förbi Trollhättan till Hunneberg. Risån skilde Bohuslän ifrån Västergötland. Edsvägen kallades en landsväg, över vilken Edsbönderna körde det järnet som kom ifrån Vänern och skulle vidare till Göteborg, förbi Trollhättefallen. Linné beskriver och ritar av hästarna och kärrorna som fraktar järnet; ”Edsmärren är merendels ett eländigt kreatur, spändt för en simpel kärra”.
Om Trollhättefallen skriver Linnè ”Fallet wid wästra sidan emellan Gulllön och wästra landet är det största, och kan jämföras med Elfkarlby fall. Det är föga större, fast detta här fått större namn, på en ort, där de sällan se stora forsar; men för dem, som sett de Lappske fall och forssar, är detta et barneverk.”
Då Linné och hans följeslagare Liidbeck kom till Tunhem, från Bohuslän, via Trollhättan blev de mottagna av kyrkoherden Andreas Forssenius i den relativt nybyggda prästgården.
Vi citerar följande ur Linnés reseberättelse:
TUNHEM, 3 quart (= ca 8 km) ifrån Trollhättan, blev vårt nattkvarter, sedan vi väl sluppit Marstrand, Blåkulla och Trollhättan. Detta Tunhem låg som ett jordiskt Paradis på sydvästra sidan av Hunneberg, där Hunneberg gjorde en vik. Prästgården, som var den vackraste ibland alla jag sett, låg här invid roten av Hunneberg på ett höglänt fält, som på norra och östra sidorna betäcktes af själva Hunnebergs väggar, vilka voro klädda med ek, nedan ifrån allt uppåt. I söder var en stor ekskog. På västra sidan var även en ekskog; men som landet här hade en avsättning, kunde skogen ej synas ovan fältet, utan öppnade en prospect åt den mycket vidlyftiga slätt, som var täckt med åkrar och ängar.

21 juli 1746   (1 augusti 2007)
”Hunnebärg bestod öfwerst af et någorlunda slätt fält, dock bewuxit med trän. Wäggarne voro perpendiculaire, klufna och höge som Kyrkomurar. Foten sluttade utföre, hopkastad af ras och hwassa stenar, betäkte med allehanda slags Lichenibus leprosis, färgade dem med stora hwita fläckar, och i detta ras stod fullt af Ekar, såsom en planterad Lund. Ängar lågo utom raset, inemot bärgsfoten: altomkring woro de kärraktige och djupe af det watten, som årligen runnit ifrån bärget, och at desse kärr bestodo af en djup seg lera, måste jag nogsamt lära, genom det jag så när mistat hästen, som här sjunkte nid.”
 ”FLO Kyrka låg 6 quart ifrån Tunhem, på norra sidan om Hunnebärg, sedan wi rest öster om Hunnebärgs sidan. Här blefwo wi öfwer natten hos den lyckeliga och namnkunniga Poëten Herr Probsten Kolmodin.”

22 juli 1746   (2 augusti 2007)
Från Flo färdades sedan Linné den 22 juli, över Hunneberg ”vilddjurs- eller postvägen”, ner i Erdalskleven och hamnar mellan Halle- och Hunneberg.”Regnet påstod hela dagen även som i går och i natt, vilket gjorde vårt stövande på Hunnebärg i de våta pussar, emellan trädrötterna och stenarna, med rinnande vatten, nog besvärligt, och icke litet avbröt den undersökning, som eljest hade kunnat anställas.” Han håller så en betraktelse över Häcklans ättestupa; ”Här säges de gamla göter hav brådstört sig utföre, och hissat segel till Odens ö, utan att tänka på återresan, då allting icke mera ville gå dem i lag, eller då de blivit trötte vid värld och levnad. Gamla världen var enfaldig, hon hade då varken uppfunnit krut eller arsenicum, och ännu hade varken turkar eller engelsmän påhittat den lindrigaste döden.” Här finner han också en domarring som bestod av 8 stenar ställda i fyrkant. Han reser vidare över Ronnums bro över Göta älv, där han såg laxen stå i forsen och fångades med håv, och fortsätter sedan till Vänersborg.

23 juli 1746   (3 augusti 2007)
”Wennersborgs stad war ej synnerligen stor” ”Et skönt Torg war här i Staden, och gatorne woro räte, brede och ljuse.”  Tobak odlas vid Linnés besök sedan drygt 20 år tillbaka med framgång i trakten kring Hunneberg. Bönderna har av landshövding Olof Gyllenborg inspirerats till att satsa all gödning och de bästa åkrarna på att odla tobak, med långt bättre förtjänst än vad säden gav. Dessutom kan, påpekar Linné barn från 6 till 10 år sköta efterarbetet med tobaksplantorna, vattna, rensa och kupa. Fem tobaksspinnerier i trakten köper upp hela skördarna och ger bönderna kontanter. Sverige slipper importera tobaksblad. I Vänersborg fick Linné för första gången se en älg som hölls tam av landshövdingen, generalmajor Roos. 
”Natten blefwo wi åter i Wennersborg”.

24 juli 1746   (4 augusti 2007)
Resan fortsatte mot Dalsland och vädret var vackert på morgonen, men övergick senare till ösregn. När de kom till Frändefors kyrkogård som låg nära landsvägen, då som nu, stannade de upp och Linné höll där en lång utläggning om kretsloppet i naturen. ”Naturens kraft och människan warder åter til jord, tädan hon tagen är. När nu wäxter komma at så sig i denna mull, wäxa de frodigt, och förwandla människo-jorden til sin Natur, så at den skönaste Jungfru-kind kan blifwa den fulaste Bolmört, och den starkaste Starkotters arm den lösaste Nate” De gör så en avstickare till Bolstads kyrka, där en gammal bekant till Linné, Nils Brelin, fått tjänsten som pastor, för att i lugn och ro kunna ägna sig åt att uppfinna musikinstrument, vagnar och plogar etc. Från Bolstad reser Linné förbi de tätt liggande kyrkorna Grinstad, Järn, och Holm till Melleruds gästgivaregård för övernattning. Majstänger står fortfarande kvar vi de flesta gårdarna.

25 juli 1746  (5 augusti 2007)
Köpmannefjäll (Kroppefjäll) mellan gästgivaregårdarna i Mellerud och Lund (norr om Dals Ed) är ett stort område med Bohuslika berg, ”skallote och trubbige; men aflånge, utsträkte åt söder och norr; på wästra sidan brant afskurne; men åt öster afsluttande. De äro i sig sjelfwa inga fjäll, ty de ligga lågländt, som andra Swenske bärg.”  Linné ser inlandsisens avslipande effekt utan att känna till den. Linné finner här rika förekomster av kvarts och täljsten. Han möter den tidens främsta malmkännare, bergmästare Anton Swab. Linné byter häst i Lunds gästgivaregård och fortsätter tillbaka till Vänerns strand, till Vassvikens gruvor där han lägger märke till kalklerskiffern och brytningen av kopparkis. I sjön Ånimmen fångas rikligt med den annars ovanliga fisken Ånimsvimma, en sikart, som Linné finner smaka väl, ungefär som harr. I Åmål fick de husrum hos kronobefallningsmannen Haquin Liidbeck (far till Linnés följeslagare Eric Gustaf Liidbeck).

26 juli 1746  (6 augusti 2007)
Åmål är den enda staden i hela Dalsland. Eftermiddagen ägnas åt fiske, eftersom Linné har hört att Vänern skulle innehålla en rad för honom okända fiskar. Här beskrivs ett antal mindre vanliga fiskar. Linné noterar också att man slänger salt i höet för att det inte skall mögla, då man är tvungna att bärga in det i ladorna eftersom det inte kunnat torka ordentligt ute.

27 juli 1746   (7 augusti 2007)
”Söndagen firades förr middagen uti Åmåls kyrka, men efter middagen foro wi ut på landet, at lära oss Dal-Botaniquen af gamla Pigor och Gummor, hwilka här ägde mera kunskap om wäxter och husmedel, än man lätterligen på något annat ställe funnit”.  Han räknar upp 30 örter som ortsbefolkningen hade lokala svenska namn på.

28 juli 1746   (8 augusti 2007)
”Resan ifrån Åmål åt Carlstad. Skillnaden emellan Dal och Wermeland war utstakad med et kors wid wägen, då wi nästan kommit 3 quart. (= ca 8 km) ifrån Åmål.”

 
Denna sammanställning har gjorts med stor hjälp av Linnékännarna Bertil Ström och Anders Bohlin, båda mycket engagerade i Västra Götalands firande av Linné 2007.  En stor del av texterna är hämtade från nedanstående rekommenderad litteratur samt från ett nytryck, gjort 1928, av originalupplagan 1747 med textkommentar av Natanael Beckman.  

Om ni vill läsa mer om Linnés Västgötaresa 1746 rekommenderas
Carl Linnæus Västgötaresa 1746, redigerad av Sigurd Fries o Lars-Erik Edlund, 1978
Carl von Linnés Västgötaresa, Natur o Kultur 1961 (finns i nytryckt pocketupplaga)
Linné i Västergötland, sammanställd av Bertil Gullander, 1972
I Linnés spår genom Sverige, Ove Torgny, Bilda Förlag 2001

/Gunilla Adebahr
Koordinator för Linnéfirandet i Västra Götaland 2007