Han gav ut boken Diaeta naturalis, där han uppmanar till att motion, äta mindre, dricka mycket vatten och minska på sockret. Linné hade också upptäckt chokladens inverkan på humöret och rekommenderade en chokladbit som tröst när livet inte var på topp.

Doktor Linné om våra matvanor
Det kanske överraskar många men Linnés populäraste föreläsningar behandlade vad han kallade dietetik, vad vi skulle kalla livsstil, matvanor, kokkonst. När han talade om sådant samlade han hundratals åhörare. I mars 2007 kommer Gunnar Brobergs bok om Linné som livsstilsperson ut på Atlantis Förlag. Lundaprofessorn och Linnékännaren Gunnar Broberg skriver här om Linné som livsstilsperson med en egensinnig matfilosofi och kompletterar beskrivningarna med recept av Cajsa Warg. Tack vare Linné flitiga noterande kan vi laga mat efter smakliga och nyttiga recept från hans tid.

Linné och maten
Stefan Grynge, en av nyckelpersonerna i Västsvenska Turistrådets matprojekt Västsvensk Mersmak, fick uppdraget att granska 1700-talets råvaror och menyer.

Det är högst troligt att man i Linnés sällskap kunde bli bjuden på någon av följande anrättningar:

Ansjovisgravad Gullspångslax med stabbad dillmjölk
På 1700-talet började ansjovisen importeras från medelhavsländerna och blev snabbt mycket populär. Den hade lite annan karaktär jämfört med den vi i dag tillverkar i Sverige. Stabbad dillmjölk är en variant på blötbrödsredning som egentligen enbart användes till varma såser.

Skaraborgs ostsoppa med gratinerat ost- och krutongspett
Förr i tiden var den här soppan ett sätt att ta tillvara gammalt bröd och vasslan som blev över från osttillverkning. Man blötlade helt enkelt bröd i vassle, kokade upp och vispade sönder brödet för att sedan äta den som den var. Skulle det vara riktigt fint kunde man tillsätta ägg och grädde ( men då var det också fest). Ostsoppan som vi äter den idag är helt anpassad till moderna tillagningsmetoder och matlagningstänkande.

Lätthalstrad kallrökt Storröding från Vättern med krämig sparrispurésås på persiljebuljongkokt potatis
Lax ansågs allmänt som skräpfisk på 17-och 1800-talet. Rödingen hade kanske något bättre status som matfisk men åts mestadels som vardagsmat. Blev det frågan om festmåltid ansågs Gädda, Gös och Lake som mer läckra alternativ. I 1700-talets matlagning hade man ännu inte upptäckt potatisen som föda. Linné sade t ex att potatisen är ren och skär svinföda.
Först på 1800-talet fick man kunskap om mjölets användning som redningseffekt i såser.
Innan dess användes bröd som redning. Vanligt var också redning genom att mosa grönsaker och frukt och sedan tillsätta vätska, vad vi i dag kallar purésåser.

Honungs och timjangriljerad rimmad skinkstek med äppelsås och ölkokta rotfrukter
Tittar vi på råvaruhanteringen i äldre tiders kosthushållning inriktades allt på att lagra mat under långa tider. I princip allt kött saltades väldigt hårt. Ett litet pikant tillredningsförfarande var något som kallades dunsekött eller släppekött. Det gick till så att när man hade slaktat saltades köttet hårt och träddes upp på spett varvid det hängdes upp på vinden. Efter en tid började det dunsa i taket när köttet släppte från stången. Köttet ansågs då vara mört och färdigt att konsumeras.

Pösmunkar med smultronsås och vispad grädde
Hushållssoda användes förr som hävningsmedel i bakverk. Idag är bakpulver, hjorthornssalt och bikarbonat effektiva hävningsmedel vid bakning. Pösmunkar som vi idag skall äta dem är en förenklad variant av en branddegskaka som förmodligen initierades av Kajsa Varg. Smultron var mycket vanligt förekommande i 1700-talets Skaraborg. Linné skrev bland annat att hela Kinnekulle var kalt och förekomsten av smultron var riklig. Smultron var dessutom hans favoritföda och han trodde också att det botade gikt vilket han led svårt av.