STRANDVIAL – v. 52
Lathyrus japonicus
Värd: Tanums kommun

Lathyrus japonicus eller Pisum marinum som Kalm kallade den.
Kärt barn har många namn. I dag säger vi Strandvial, men då Linnés lärjunge, Per Kalm reste i Bohuslän och i Tanums kommun 1742, skriver han om Strandärt, eller som den också kallades Raji.

Han skriver att den växte ”i stor ymnoghet uti pura stenklappuren.  De hade en ganska stor myckenhet av skidor med tämligen stora ärtor däruti”. Han skriver vidare ”jag åt en hel hop rå utan att känna någon olägenhet”. Han anser därför att ”de kan göra ofruktbara havsstränder mycket nyttiga”. Strandvialens frön har också använts som mat i hungertider.
Även Linné själv skriver i sin Flora Lapponica att ”den borde bli vigtig för nybyggare och andra i Lappland”.
 
Även Olof Rudbeck d. ä, skriver om växten, som varande en bland de tre märkligare växter. Han skickar också torkade exemplar till Petiver i England, som på latin kallar den Pisum Laponicum, och benämner den Raji i sin Historia Plantarum.

Strandvialen hittar man utefter våra kuster på grus- och blockmark eller på sandiga stränder. Genom att växten har långa underjordiska utlöpare som är vitt förgrenade, är den en utmärkt sandbindare.
 
Strandvialens frön kan hålla sig flytande i havsvatten upp till 10 månader. Ilanddrivna frön har iakttas miltals från närmaste strandvialbestånd. Arten sprider sig alltså med havsströmmar. Växten förekommer utefter hela svenska kusten på lämpliga lokaler, men saknas ändå på vissa andra. Av allt att döma befinner sig växten alltjämt i spridning. Text: Karin Bohlin  Foto Anders Bohlin

LINNEA –  v. 50
Linnea borealis
Värd: Töreboda kommun

Johannes Bauhinus kallar Linnéa: Campanula serpyllifolia 1506.  J.F. Gronovius beskrev släktet Linnea 1737 och ger växten namnet efter sin vän Carl von Linné.
Men det är Linné som ger växten sitt artnamn borealis 1753
Linnea har hela, vintergröna blad och klockformade välluktande rosa eller vitaktiga blommor. Linné säger att blomman doftar som sockerkonfekt. Klockorna har fem flikar, två upptill och tre nedtill i blomman. De gula fläckarna (honungstecknen), på insidan kan vara vita eller gula.

Linnea växer i långa revor i äldre barrskogen gärna skuggigt. Linné, skriver i sin Lapplandsresa, att han sett linnearankor som var hela 9 alnar (mer än 5 meter) långa.
Linné älskade denna blomma och kallade den ”Min ört” (Planta nostra). Han avbildas oftast tillsammans med den. På bröllopsbilden har hans brud, Sara-Lisa linnea i håruppsättningen. I Linnés adelsvapen fanns också linnean med.
Linnea kallas i Värmland och Norrland för ”Giktgräs, ben- eller torrvärksgräs” vilket visar på vilka medicinska värden man ansåg att den hade. I Östergötland tog man hela växten och hade som omslag vid vrickningar.
I Västergötland förekommer den rikligt i Töreboda kommun. Då Linné besökte Västergötland 1747och besteg högkullen på Kinnekulle, nämner han att han ser linnea i blom. Det var i midsommartid som han var där och det stämmer med linneas blomningstid.
Linnés eget namn Linné kommer dock av trädet lind, som växte på en släktgård och som hans far tog namnet efter, då han var ung student. Text Karin Bohlin bild Anders Bohlin

STRANDVALLMO – v. 49
Glaucium flavum.  
Kallades förr för Möblomster
Värd: Öckerö kommun

Carl von Linné förde växten till samma släkte som Skelört, under namnet Chelidonium glaucium. Olof  Rudbeck d.ä. 1685 anför namnet ”Gul Valdmond med hornskidor”.
Numera är Strandvallmo fört till ett eget släkte, Glaucium i familjen Papaveraceae , vallmoväxter, dit bl. a. också Skelört och Nunneört hör.
Strandvallmo skiljer sig från Vallmosläktet Paveraceae, genom att ha långa fruktskidor, på mer än ett par decimeters längd och avdelad i två rum med en skiljevägg.
Den vanligen tvååriga Strandvallmon är mycket kraftig i sitt växtsätt och kan bli upp till en meter hög. Den har gråblå kålliknande blad och stora gula blommor. Dessa besöks av olika insekter, men växten är också självfertil och kan alltså bilda frö utan pollinering. Första året bildas en bladrosett, andra året blommar den och plantan kan finnas kvar några få år. Växten är känd för att vara mycket nyckfull, den kan vara försvunna under många år för att plötsligt åter finnas i området.
Denna exklusiva strandväxt finns på några få ställen utefter svenska västkusten. Den förekommer annars mest efter Atlantkusten, Medelhavet och utefter norra kusten av Svarta havet.

Den växer på skalgrusrika, sandiga och grusiga strandvallar. Strandvallmo är fridlyst och rödlistad. Varför man givetvis inte får skada den eller plocka den.
Växten innehåller en gul giftig mjölksaft och har förr odlats för användning som medicin mot veneriska sjukdomar.

Då Carl von Linné reste i våra trakter, besökte han inte Öckerö kommun, eftersom han hade lätt för att bli sjösjuk. För att komma ut till Öckerö måste man då som nu färdas med båt. I annat fall hade han säkert lagt märke till de fina bestånd av Strandvallmo som kan ha funnits där då, liksom i dag. Text Karin Bohlin foto Anders Bohlin

MYRLILJA  - v. 48
Narthecium ossifragum
Värd: Härryda kommun

Myrliljan är en flerårig ört med en styv och rak stjälk som bär en klase av citrongula blommor med röda ståndarknappar. Många tar den för en orkidé. Nu på senhösten står blomstänglarna något gulfärgade tillsammans med de gula svärdlika bladen kvar i våra näringsfattiga myrrmarker och lyser upp dessa. När sedan frosten skapar kristaller i de styva, vintertåliga fruktstänglarna och ett tunt snötäcke lägger sig över myrliljemyren, då liksom ”blommar” myren på nytt.

I våra många myrmarker är myrliljan vanlig. Den har en västlig utbredning i vårt land och tillhör den grupp arter som för övrigt förekommer i Västeuropas kusttrakter.

Linné var tidigt bekant med myrliljan från Stenbrohult. Han visste att den hos allmogen kallades ilagräs, eftersom örten hos skogsbetande boskap framkallade i levern något som liknade maskar och kallades ilar. Dessutom beskylldes myrliljan för att göra benen i kroppen sköra och svaga, om boskapen betade den. Detta ”benbrytande gräs” gav det latinska artepitetet ossifragum (ossis = ben, fragum = krossande). Wittstein (1852) skriver: ”I Sverige och Danmark tror folk att kritternas skelett blir skört, om de äter av Narthecium ossifragum.” Men det var nog det magra betet på myrarna som snarare var orsaken till den eventuella svagheten. Text: Enar Sahlin  Foto: Anders Bohlin

SAFSA - v.47
Osmunda regalis
Värd: Svenljunga kommun

Safsa är en högväxt, flerårig ormbunke med något grenig jordstam. Arten blir ofta meterhög och har stora, matt ljusgröna blad som är dubbelt parbladiga. Bladens småflikar har slät kant. Sporangiesamlingarna sitter i en upp till tre decimeter lång, grenig ställning i spetsen av vissa blad. Svepefjäll saknas.
Safsa kan knappast förväxlas med arter ur familjen ormbunksväxter, de senare har sporangiesamlingar på undersidan av de gröna bladen eller samlade på särskilda sporangieblad.

Utbredning: Safsa är sällsynt och växer på skuggiga växtplatser vid åar med rinnande, syrerikt vatten. Den lever på grusiga steniga ställen i eller vid vattnet. De flesta av safsans växtplatser ligger i Blekinge och östra Småland, men arten förekommer på spridda platser ända upp till Gästrikland. I Svenljunga återfinns den i södra kommundelen, kring Fegen och Kalvsjön.
Första fynduppgift är från Lillö i Skåne och publicerades 1744 (Nordstedt 1920).

Etymologi: Artnamnet är från latinets rex (kung), regalis betyder kunglig och syftar på växtens ståtliga utseende. Svenska namnet safsabuske omtalas redan av Linné som ett småländskt namn på arten.

DRAKBLOMMA – v. 46
Dracocephalum ruyschiana
Värd: Ulricehamns kommun

Drakblomman är en flerårig kransblommig växt. Den är 20-50 cm hög med många stänglar på varje planta. På varje stängel har den ett antal blå blommor, som är 2-3 gånger så långa som fodret. De sitter i 3-6 kransar med 6-10 blommor i varje. Namnet har den fått av att den enskilda blomman med lite fantasi kan liknas vid ett drakhuvud. Den blommar från mitten av juni till mitten av augusti på kalkrika torrängar i Ätradalen och på Falbygden.

I Ulricehamns kommun har den sina bästa växtplatser på Kycklingkullen i Dalum och på Mulaberget i Blidsberg. På den senare platsen räknades för några år sedan till 4500 blommande stänglar. Vid inventeringen inför Västergötlands flora hittades den på 57 lokaler i Ätradalen och Falbygden och på en lokal på Kinnekulle. För övrigt är den mycket sällsynt i Sverige. Utanför Västergötland lär den endast förekomma på några få lokaler i Östergötland, en lokal på Gotland, en på Öland och en i Småland.

I Flora Svecica skriver Linné: ”Växer på ängar vid Hulu i Vetlanda socken i Småland, i Västergötland på Ålleberg och vid Alingsås.” Däremot nämner han den inte från sin Västgötaresa 1746, vilket troligen beror på att han från Falköping red mot Borås och därmed missade den artrika Ätradalen. Text Börje Ignell. Bild Anders Bohlin

KABBLEKA – v.45
Calta palustris.
Värd: Tibro kommun

Redan under 1500-talet fanns det latinska namnet i botaniska arbeten. Det svenska namnet Kabbleka är tidigast belagt i Johannes Franckenius Speculum botanicum från 1638.
Linné anger namnet Kalvleka sin Sverigeflora och att det namnet används i Västergötland.
Växten är välkänd, där den växer i diken och vid andra vattensamlingar. Den förekommer i nästan hela Europa, utom Italien och Grekiska öarna. Den finns också i västra och norra Asien och i Nordamerika.
Linnè beskriver kabblekan mycket träffande” Den växer sällskapligt i stora massor, stundom så tätt att hela ängar bli alldeles klädda med de stora, höggula blommorna. Bladen äro mörkgröna, glänsande och liksom fernissade, så att vattnet ej stannar på dem. Blommorna äro ständigt öppna och vända uppåt, obekymrade om väderlekens vexlingar. De saltade och i ättika inlagda blomknopparna kunna ätas som kapris, men äro något skarpa liksom hela örtståndet”
Kabblekan blomma från april till juni ”då göken gal, mörten leker och smöret gulnar.  Den blommar då kor och kalvar släptes på bete om våren.”
Det första ledet Kabb- är ett dialektord med betydelsen grov trädstock, kubb, klump, här syftar namnet på de tjocka stjälkarna och de runda blomknopparna.
Kabblekan har fått många folkliga namn t. ex.: mjölkros, äggblomma, fålungefötter  (bladen liknar fölungens hovar) och skabblomma, man hade för sig att växten skulle orsaka klåda och skabb om man tog i den.
Text: Karin Bohlin Foto: Anders Bohlin

MOSIPPA – v. 44
Pulsatilla vernalis.(Tidvis har växtens latinska namn varit Anemone vernalis)
Värd: Vårgårda kommun

Linné omtalar den i Flora lapponica och i Skånska resan 1749, då han passerar Närke. Han namnger den då som Anemone patens, Movippa. Han gör en lång vetenskaplig beskrivning på latin av växten, eftersom han anser att den inte tidigare beskrivits ordentligt. Hans föregångare och gynnare Rudbeck och Olof Celsius kände också till mosippan och hade tagit upp den bland svenska växter.
Ett annat namn för Mosippa har varit Vårsippa, ibland även Vårvippa. Det sista syftar givetvis på fröställningen. Mosippan är släkt med bl. annat Backsippa Pulsatilla vulgaris och Nipsippa Pulsatilla patens.
Mosippan växer på sandiga, torra och magra marker, som ljunghedar och glesa tallskogar. Den förekommer i södra Sverige upp till och med Hälsingland. Den har minskat mycket i sydvästra Sverige på senare år. Den blommar under första hälften av maj, ofta redan i slutet av april.
Bladen som är vintergröna är parflikiga och lite läderartade. Blommas kronblad är vita på insidan, på utsidan är de rosa till violett med glänsande gyllenhår. Mosippan har många gula ståndare som kontrasterar vackert mot de vita och gyllenrosa kronbladen. 
Förr tuggade allmogen på roten för att lindra tandvärk.  Harar, orre och tjäder brukar ofta äta upp den på våren, då den är näringsrik för dem, detta trotts att den är giftig.
I Vårgårda kommun finns blomman till exempel på det gamla exercisfältet Tånga hed. Naturvårdare gör en stor insatts för att rädda kvar växten där, genom att röja bort gräsväxt och ljung och hindra igenväxning.
Text Karin Bohlin, foto Anders Bohlin

TORENIA – v. 43
Torenia fournieri
Värd: Marks kommun

En av Carl von Linnés duktiga lärjungar från Västra Götaland hette Olof Torén. Han var född år 1718 i Sätila i nuvarande Marks kommun. Efter att ha prästvigts 1747 reste Torén som skeppspräst med Ostindiska Kompaniet under två resor 1748-52 till Java, Indien och Kina. Tillbaka i Sverige led han svårt av en tropisk sjukdom och avled året efter hemkomsten. Linné, som mycket uppskattade Torén, gav efter dennes död ut hans dagbok. Linné hedrade också sin lärjunge genom att 1753 uppkalla en av Toréns insamlade växter i Kina efter honom och gav den namnet Torenia.

Växtsläktet Torenia med ett 90-tal arter tillhör familjen Lejongapsväxter. Bland dessa arter finns Torenia fournieri, en hos oss ettårig, vacker krukväxt, som också kan planteras utomhus i skyddade lägen. Den är mycket ljuskrävande och passar därför utmärkt i balkonglådor. Torenian har ett kompakt växtsätt och blir översållad av blommor som liknar blå-vita eller röda små gap och kan ha en gul fläck på underläppen. Text: Bertil Ström

KAVELDUN - v.42
Typha latifolia
Värd: Essunga kommun

”Krutläskare kallade folket ej obekvämligen den bekante Typha, ty han liknar det instrument, med vilken man läskar stycken. Denne Typha växte mellan klipporna på Kråkan, där vattnet blev ståndandes, och vi sågo med förundran ax på vartenda stånd…” – ur Linnes Västgötaresa, Marstrandsbesök 16 juli 1746.
Släktnamnet Typha kommer av grekiskans tyfe, ett namn som användes redan av Theofrastos. Kaveldunen har givits många namn på grund av axens speciella utseende, till exempel cigarrer, narrkolvar, dunstockar, kabbörter, krutläskare. Den kallas även för ”träskmarkernas snabbköp”. Den växer på fuktiga ställen längs diken, åar och vid eller i sjöar. Känns lättast igen på sina höga blomstänglar med de bruna "cigarrerna". Den blir 1-1,5 m hög och bladen är långa och styva. Utmed Nossan är den vanlig och gynnas av den ovanligt höga näringsämneshalten i vattendraget.
Bildtext: Kaveldun i Nossan, till höger blomkolv med honkolv underst, hanax överst. Text och bild:  Stefan Larsson 

SKOGSKOVALL – v. 41
Melampyrum sylvaticum
Värd: Bengstfors kommun

Linné besökte aldrig Skogsdal, eller Bengtsfors kommun som vi säger idag.

Att välja en växt som skall representera en kommun är inte lätt. Man frestas först att titta efter de exklusiva örter som finns inom kommunen. Man skulle kunna ha tagit guckusko eller annan rar växt som många inte ens har sett. Men till vilken nytta. Valet av skogskovall får vara en god ersättare för den mer exklusiva guckuskon, även om skogskovallen, med lite god vilja, påminner om en guckusko fast i ett mycket mindre format.

Linné skriver inte mycket om skogskovallen. Linné beskriver den som mycket vanlig i trakterna runt Uppsala och att den växer allmänt i skogar. Han skriver också att kor som får beta skogskovall ger ett gult och fint smör.
Då Linné var i Åmål, 26 juli 1746 (6 augusti enligt modern tideräkning) gjorde han en tur bland allmogen för att se vad de använde de olika växterna till samt att han noterade dialektala namn. Det lokala namnet för skogskovallen var ”Höltemjälla”, ”hölt” efter hult och ”mjälla” då växten mjuk/mjäll.

Det finns en släkting som är mycket snarlik Skogskovallen (Melampyrum sylvaticum), nämligen Ängskovallen (M. pratense).  Man skiljer dessa åt genom att jämföra blommans längd med fodrets längd ( fodret är det gröna som blomma ”sitter” i ). Hos Skogskovallen är blomman kortare än fodret, hos släktingen är blomman åtminstone dubbelt så långt som fodret. Skogskovallen har enligt flororna även en klarare gul färg, samt att blomman är mer öppen.
Skogskovallen görs sig bäst ute i naturen då den snabbt vissnar när den plockats.

Skogskovallen är allmän i hela norden.
I norska Jotunheimen har den påträffats på höjder över 1300 meter.
Text: Lars Utter ( med tips från L-E. Fjellman) Foto: Fjellmans Ord & Bild

GULLPUDRA - v. 40
Chrysoplénium alternifólium
Värd: Dals-Eds kommun

Gullpudran förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige. Den växer på skuggig, fuktig och näringsrik mark vid bäckar, diken och alkärr. Växten är 5 till 15 cm hög. Gullpudra är en flerårig, lågväxt ört som ofta växer i stora bestånd. De blommande skotten är upprätta med strödda blad. Bladen är glest håriga, njurformade till runda med glest naggad kant, de nedre bladen är långskaftade och har en hjärtformad bas. Gullpudra blommar från april till juni och känns då lätt igen på stödbladens lysande gulgröna färg. Stödbladen har tvär bladbas och deras intensiva färg bleknar efter blomningen. Blommorna är små, gula och sitter i plattade, toppställda kvastlika knippen, de saknar krona men har fyra foderblad, två stift och åtta ståndare. Frukten är en mångfröig kapsel och fröna är mörkt brunröda. Linné noterade att gullpudran växer tämligen sällsynt vid källsprång i skuggiga skogar. Text och bild: Berit Martinsson och Vivan Andersson

HEDJOHANNESÖRT – V. 39
Hypericum pulchrum
Värd: Lilla Edets kommun

Hedjohannesört är en späd, kal, flerårig ört med små, motsatta, något stjälkomfattande blad och klargula blommor. Stjälken spenslig, kan bli upp till fem decimeter hög och är upprätt, trind och ofta grenig från basen. Bladen är små, 1-2 centimeter hjärtlik, under grågröna med ljusa glandelprickar. Blir ofta vackert rödfärgade. Kronbladen är intensivt gula 6-9 mm ofta med något rödanlupen undersida, och med svarta glandeprickar längs kanten. De trubbigt äggrunda foderbladen har också ofta svarta, oskaftade eller skaftade glandler längs kanterna.

Hedjohannesört blommar i juli –augusti och växte på sandiga och kalkfattiga marker, på ljunghedar och glesa skogar, men hittas numera mest längs grusiga vägkanter, ljusöppna sluttningar i skog samt bergssluttningar.
Den förekommer på några få platser som i norra Halland, Göteborgstrakten, samt i trakten av Hjärtum. Den är hemmahörande i Väst- och Mellaneuropa, i västra delarna av Sydnorge, på Jylland och Färöarna.
Det latinska namnet pulchrum, betyder vacker. Det är Linné själv som har givet växten dess latinska namn.

Den är fridlyst i Sverige, så man skall avstå från att använda den till att krydda sitt brännvin med. Om man vill färga och krydda sitt brännvin, kan man i stället ta vanlig Äkta johannesört eller Fyrkantig johannesört. Den hirkumpirkum man då får blir vackert röd och får söt smak av blommornas nektar.

Citat ur en gammal örtabok från år 1849: Hypericum – gyllenblommig har genomskinliga punkter på örtbladen  ”Jag genomskådar dig emellanåt”.
Johannesört hette fordom Fuga daemonum emedan den ansågs bota dem som sades vara besatta af onda andar. Ibland förargliga andar, som nuförtiden göra folk besatta är svartsjuka en av de värsta. Johannesört betyder därför: Var lugn, jag är ju trogen. Text: Karin Bohlin Foto: Mikael Asplund

BOHUSMARRISP - v.38
Limónium húmile
Värd: Strömstads kommun

Flerårig ört med tjock, förvedad jordstam och breda, rosettställda blad.
Blomställning uppåtriktad, 20-50(-70) cm hög och grenig, står vissen kvar över vintern.
Lavendelblå – ljunglila blommor augusti – september. Har ibland skördats till dekoration som eterneller. Arten är numera fridlyst. Ur alla synpunkter bättre till dekoration är silverrisp, Limónium platyphýllum/latifólium, och som saluförs i växthandel. Bohusmarrisp är sparsamt vildväxande på Hallands Väderö och norra Halland upp till nordligaste Bohuslän. Där den förekommer finns den ofta i riklig mängd. Foto: Martin Larsvik fotograferade Text: Erling Johannesson

KLOCKGENTIANA - V.37 
Höstklocka
Gentiana pneumonanthe
Värd: Ale kommun

Klockgentiana är en flerårig, 3-4 dm hög, växt som blommar i augusti till september. I blom känns växten lätt igen på sina stora azurblå, femtaliga blommor med grönaktiga band som sitter i toppen av stjälken, oftast ensamma men ibland flera på samma stängel. Klockgentiana har en sydvästlig utbredning i landet och är idag allt mer sällsynt eftersom sjöstränder och fuktängar där växten trivs växer igen, oftast till följd av upphört bete men även på grund av minskad frekvens av bränder som gynnar arten.

I Ale kommun, strax norr om Göteborg, har klockgentianan några av sina starkaste fästen i landet. Framför allt på Vättlefjäll som tidigare var ett stort ljung- och fukthedsområde men idag till största delen är skogbeklätt. Växten har kunnat fortleva i området främst till följd av upprepade bränder. Man finner den också ofta i kanten av vältrampade stigar, där den konkurrenssvaga växten tycks ha funnit en fristad.

Klockgentiana användes förr som läkemedel mot lungsot, därför valde Linné det latinska artnamnet pneumonanthe, vilket betyder ”lungblomma”, när han namngav växten. Text: Göran Fransson. Bild: Pelle Dahlberg.

STJÄRNFLOCKA - v.36
Astrantia major
Värd: Lysekils Kommun

Astrantia, av grekiskans aster, som betyder stjärna och syftar på de stjärnlika blommorna. (På danska stjerneskerm).

Blomman fanns redan på 1700-talet och var en av Linnés favoritblommor. Kallas också för Linnés döttrar. Stjärnflockan finns i riklig mängd i Linnéträdgården i Uppsala.
Text: Kerstin Luckey

BLODNÄVA - V.35
Geránium sanguíneum
Värd:Färgelanda

Släktnamnet Geranium kommer av det grekiska ordet geranos; trana därför att fröställnngen liknar tranans näbb. Även näva kommer av näbb. Tidigare sa man blodnäbba om växten. Artnamnet sanguineum betyder blodröd av latinets sangius som betyder blod. I signaturläran trodde man att växtens blodröda färg betydde att den hjälpte mot näsblod , sår och magkatarr. Blodnäva kan du hitta i Färgelanda kommun till exempel vid Rådanesjöns västra stränder och på Buxåskullen.
Text: Barbara Sandell Foto: Anna-Lena Anderberg

BESKSÖTA - v.34 (Kvesved)
Solanum dulcamara
Värd: Karlsborgs kommun

Flerårig halvbuske med krypande eller klättrande stjälkar. Nedre bladen hjärtformade och hela, de övre spjutformade och flikiga vid basen. De violetta blommorna, som har 5 utstående, senare bakåtböjda kronblad och framträdande gula ståndare, sitter i hängande klasar. Frukten är ett avlångt rött bär.
Hela växten är giftig. Blommar under juni-augusti.
Ganska vanlig på fuktig kväverik mark från Skåne till Medelpad.
I antika läkarböcker nämns besksöta som ett medel mot tumörer, svulster och vårtor. Enligt Linné kallas besksöta i Västergötland - matledskvistar - och är verksam mot feber, skabb och reumatism. Används numera sällan inom örtmedicinen, men det finns en salva i naturläkemedelsbutiken baserad på Solanum dulcamara, besksöta - verksam mot lindrigare eczem.
Text: Ing-Marie Abrahamson. Bild: Anders Bohlin.

SKOGSBINGEL – v. 33
Mercurialis perennis
Värd: Mölndal

Etymologi: Släktet Mercurialis är uppkallat efter Merkurius som, enligt Plinius, upptäckte den som läkeört (Odhner 1963), artnamnet perennis betyder flerårig.

Beskrivning: Skogsbingel är en flerårig ört som har krypande jordstammar och oftast växer i stora bestånd. Stjälken är upprätt och ogrenad med motsatta blad. Bladen är friskt gröna, glest håriga och kortskaftade, bladskivan är spetsigt oval och har naggtandad kant. Skogsbingel blommar i april-maj med oansenliga blommor. Blommorna är enkönade och har tre gröna hylleblad. Arten är tvåbyggare med han- respektive honblommor på olika plantor. Hanplantorna har glesa mångblommiga ax som sitter på skaft från bladvecken. Honplantorna har vanligen ensamma kortskaftade blommor.
Utbredning. Skogsbingel förekommer i södra och mellersta Sverige. Den växer i skuggiga lövskogar på mullrik mark, ofta tillsammans med bok, Fagus sylvatica. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

På vår hundralapp, full av linneanska bilder, kan man se Linnés egen teckning av skogsbingeln. Avbildat är ett ”äkta par”, man och hustru, hanne och hona, för skogsbingeln är dioik, d.v.s. den har ståndare och pistiller på skilda plantor. För att befruktning skall kunna ske måste alltså ståndarmjölet från en individ på något sätt föras till pistillens märke på en annan. På Linnés originalteckning tjänstgör vinden som ”kärleksbud”.

Vi bör minnas att skogsbingeln var av central betydelse för Linnés arbete med sexualsystemet.
Teckningen ovan finns i original på ett handskrivet häfte, som tjugotreårige studenten Linnaeus förärade sin beskyddare, domprosten Olof Celsius på nyårsdagen 1730. Här avslöjar han för första gången sin övertygelse om att växterna äger sexualitet på samma sätt som djuren! "När sängen nu bliver så tillagad, är tid att brudgummen omfamnar sin kära brud och henne sina gåvor uppoffrar; jag menar, då ser man hur testiculi öppna sig och effundera pulverem genitalem, som faller på tubam och foecunderar ovarium", skrev Linné.
Text och foto: Stefan Larsson

SLÅTTERGUBBE - v.31
Árnica montána
Värd: Melleruds kommun

Vildväxande, framför allt på ängar och betesmark. Flerårig. Kallas även hästfibbla.

När Linné kom till Mellerudstrakten på hemväg efter sin Västgötaresa 1746 noterade han att ängarna stod fulla av slåttergubbar.
Förr sade man: ”När slåttergubben är ute med sina drängar, då är tid att slå sina ängar.” Alltså när toppblomman hade slagit ut och sidoblommorna (drängarna) börjat visa sig. Förr var slåttergubben vanlig men med det moderna jordbruket har den tyvärr minskat mycket.
Slåttergubben har använts av människan sedan lång tid tillbaka, bland annat som kärleksmedel. Som läkeväxt började den brukas på 1600-talet. Den rekommenderades mot en rad åkommor hos såväl människor som djur, både utvärtes och invärtes. Framför allt har den i hela Europa varit ett universalmedel mot sår, svullnader och blodutgjutningar orsakade av fall, stötar och slag. Växten har varit föremål för insamling till apoteken ända fram till andra världskrigets slut.  
Man gjorde salvor och grötar samt spritutdrag, så kallad arnikatinktur, av blommorna. Dessa användes som inflammationshämmande och sårläkande medel. Ofta kom de till pass efter slagsmål, där sår och blånader uppstått. Fortfarande nyttjas salva och tinktur till liknande ändamål. Moderna undersökningar visar att slåttergubben innehåller ämnen som är inflammationshämmande, kramplösande, smärtlindrande och sårläkande.
Arnikatinktur har även ordinerats som hjärtstimulerande medel. Örtens innehåll av flavon gör att den stimulerar hjärtat och blodomloppet samt förbättrar prestationsförmågan. Tinkturen har därför även dykt upp som dopingmedel vid idrottstävlingar.
Man bör dock vara mycket försiktig vid användandet av slåttergubben och dess olika beredningar. Växten innehåller nämligen ämnen som kan verka starkt irriterande på hud och inre organ. Upprepad användning kan framkalla allergiska reaktioner och invärtes bruk kan leda till allvarliga förgiftningar. Växten har därför även brukats som abortmedel.
Enligt Henriksson har i Dalsland blommorna blandats i havren till hästar som hade kvarka (hosta).
Bladen har nyttjats som ersättning för snus och tobak.

Text: Kerstin Ljungqvist  Bild: Från Johannes Henrikssons "Handledning vid insamling och förvaring af Sveriges Medicinalväxter" från 1890.

FACKELBLOMSTER - v.30
Lythrum salicaria L.
Värd: Grästorp

En vacker växt som blommar i juli augusti. Växer allmänt på fuktiga marker som stränder och diken, stundom även odlad.  Linné kallade den salicaria efter salix pil, eftersom han menade att den gärna växte bland pilar och att bladen liknade pilens blad. Under sin lapplandsresa fann han en avvikande form med strödda blad och enstaka blommor i bladvecken och han antecknar då ”till deras tjenst som tycker om varieteter”.
Hela plantan är rik på garvämnen, speciellt roten och har använts vid beredning av hudar. Men den har också funnits med inom folkmedicin mot diarréer och andra tarmbesvär, men också som sårläkande medel. Te går att koka på bladen och unga blad kan också ätas som grönsak, konfekt har färgats med de röda blommorna. 
Blommorna byggnad är värda ett särskilt studium då de längsta ståndarknapparna är blågröna, medan de halvlånga och korta ståndarna har gula knappar. Stiften har tre olika längder, korta, medellånga och långa, på varje planta finns bara en variation på stiftlängder. Detta befrämjar korspollination.
Enligt gammal tro höll de underjordiska till där fackelblomster växte.
Text Karin Bohlin   Foto Anders Bohlin

BERGEK – v.29
Quercus petraea
Värd: Vänersborg

Då Linné kom till Västra Tunhem vid Hunneberg, fick han för första gången stifta bekantskap med denna ek. Han skriver: ”De ekar som stodo på sidorna av Hunneberg voro således ej store och ännu mindre voro de som växte på bergssidorna. Bladen voro mer gröne, mer faste, mer glänsande och utan fläckar, de hade på undersidan klarare grönska och vitare ådror. Dess frukter hade inget skaft varav jag tydligt såg att denne ek var en different varietet, som aldrig till förne av en svensk botanist blivit tagen i akt”.

De så gott som oskaftade ollonen som sitter i klasar, är ett säkert kännetecken på bergek. De fälls tidigare än den vanliga ekens ollon. Blomningen börjar däremot ett par dagar senare än hos skogseken.
Bergekens blad är skaftade med kilformad bas och spetsigare flikar än på den vanliga eken. Bladnerverna går vanligen endast ut i spetsarna på bladen, som ofta sitter kvar till dessa att de nya bladen bryter fram på våren, därav namnet vinterek.
”Legenden berättar att den Onde bad Vår Herre om att få råda över skogen, han fick löfte därom, men måste vänta tills alla träden tappat sina blad. Bergeken behöll dock sina blad till nästa vår och fällde dem först då de nya kom, varför den Onde aldrig kunde få härska över skogen.”.
Foto: Anders Bohlin   Text: Karin Bohlin

MURGRÖNA - v.28
Hedera helix
Värd: Uddevallas kommun

”Heder växte strax utanför södra porten av Uddevalla, uppför sidan av Rävgiljeberget;
här äro tvenne stånd, ett på vardera sidan berget. Den som växte närmast åt landsvägen, hade överst päronlike löv, utan sidesflikar; desse kvistar buro sina blommor bittida om våren,och hava blivit av botanisterna nobiliterade till Hedera Poëtica.”

Så skriver Linneus om Uddevallas murgrönor på sin Västgötaresa 1746, vilka än i dag kan beskådas, 261 år senare. Vid denna tid delade man in arten i fyra åldrar, där den äldsta formen kallades ”Skaldemurgröna” eller Heder Poëtica. I själva verket antar växten denna form, då den växer i tillräckligt ljusa miljöer för att blomma och sätta frukt. Murgrönan är annars inte någon växt som direkt förknippas med Bohuslän, utan snarare Gotland som erhöll henne som provinsblomma i modern tid. Linneus omnämner Hedera även under sin resa på denna ö i följande rader: ”…så ihopwexne, at näpligen någon menniskia utan yx kunde penitrera och det som sälsamt är ofta att sielfwa Hedera arborea, som här överallt löper så ihopflätade som ärtor och snargräs”.
Murgrönan som är en av våra tre lianer (övriga vildkaprifol, besksöta), kallas av gotläningarna Rindi och ”invandrade” till Sverige under värmeperioden för ca 9000 år sedan.

Den kan klänga 30 m upp i trädstammar på tall och ek och bli 1000 år !
Eva Essén har skaldat om Rindi: ”Murgröna lilla, trofast och skön, Stolta ruiner gå du och krön ! Slinga dig tätt kring kullfallna tempel Hedera helix, minnenas stängel” Den användes förr som sårrengöringsmedel, då den innehåller giftiga saponiner. De romerska skalderna hedrades ofta med en krans av murgröna, därav det gamla namnet Hedera Poëtica. De nektarrika blommorna kommer långt fram på höstkanten och lockar främst blomflugor, humlor och getingar.

LIGUSTER -  v. 27
Ligustrum vulgare L.
Värd: Orust kommun

Beskrivning. Liguster är en lövfällande eller ibland vintergrön buske med tätt grenverk. De kortskaftade, motsatta bladen är matt gröna och smalt ovala med hel kant. Liguster blommor i juni-juli med gulvita blommor som sitter samlade i klaselika ställningar i grenspetsarna och i bladvecken. Blommorna har en sötaktig kvalmig doft som påminner om till exempel rönnens (Sorbus aucuparia) och oxelns (S. intermedia) blomdoft. Frukten är ett glänsande svart bär. Liguster är giftig.

Utbredning. Liguster finns vildväxande i Bohuslän och norra Halland, den är sällsynt och växer i steniga backar. Arten odlas ofta och förekommer också förvildad, eller kvarstående efter odling, i andra delar av landet. Första fynduppgift är från Bohuslän där den hittades av Linnélärjungen Per Kalm som publicerade uppgiften 1743, arten är dock känd sedan 1600-talet (Nordstedt 1920). Liguster växte vilt på Orust då Linné 1746 besökte ön: ”Jag såg det sedermera i trädgårdarna, där det växte så frodigt och så härligt, att jag aldrig sett dess like…” (Linné, Carl. Västgötaresa. Stockholm, 1961. s.180.)

Användning. Liguster odlas ofta som prydnadsbuske, framförallt som häckväxt då den tål hård klippning, förutom arten förekommer flera namnsorter i handeln, till exempel dvärgliguster 'Lodense' och sorten 'Atrovirens'. Uppgifter finns om att liguster odlades som häckväxt i Europa redan på 1500-talet.

Etymologi. Artnamnet vulgare kommer av latinets vulgus (hop, allmänhet) och betyder vanlig. Text: Anders Bertrandsson Källa: Den virtuella floran

KLIBBAL  v. 26
Alnus glutinosa
Värd: Stenungsunds kommun

"Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet.
Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd."
Ur Flora Oeconomica av Carl von Linné (1749)

Al är släkt med björk. I världen finns ca. 30 arter, men i Sverige bara två; klibbal och gråal. Alen är Sveriges enda kottbärande lövträd, så den är lätt att känna igen. Klibbalens blad är mörkgröna med urnupna bladspetsar medan gråalen har spetsiga blad. Klibbal trivs på näringsrika marker som översvämmas om våren. Dessa marker, s.k. klibbalkärr, tillhör Sveriges mest artrika miljöer. Man kan säga att klibbalkärr är Sveriges motsvarighet till regnskogen och de få områden som finns kvar är viktiga att bevara. Alen är speciell på flera sätt. Trädet har inte bara kottar utan det fäller sina löv när de fortfarande är gröna. På så sätt bidrar trädet till att rikligt med näring tillförs jorden. Tar man en titt under marken kan man se små koralliknande formationer på alens rötter. Knytena innehåller svampar som hjälper trädet att ta upp kväve från luften. Ur al kan man utvinna röd och grön färg och enligt gammal nordisk folktro skapades den första människan av en bit alved. Text och bild: Frida Ericson

FLÄDER - v. 24
Sambucus nigra
Värd: Kungälvs kommun

En mycket vanlig växt för Kungälv tyckte Carl von Linnés lärjunge Pehr Kalm att fläder var. ”…stor myckenhet av fläderträd var att finna, så näppeligen någon ort skall givas, där flere fläderträd finnas än här”, skrev han under sin genomresa 1742. Fläder är faktisk äldre än så i trädgårdarna.  Då kallade man det hyll eller hylle, och odlades för att hålla häxor borta, eller för att användas i saft som man ansåg botade förkylning. Flädersaft kan man göra på antingen blommorna eller på bären, med två olika smaker som följd.

Som prydnadsbuske finns numer flera olika sorter av Sambucus nigra. Man hittar sorter med gula, vitbrokiga eller röda blad. Vanligen blir buskarna 2-5 meter höga och är snabbväxande och lättodlade. De blommar mitt på sommaren och får därefter röda bär som övergår till svart när de mognat. Man ska inte förväxla fläder med druvfläder, eftersom denna är något giftig. Druvfläderns bär är röda och sitter samlade som en druvklase, till skillnad mot fläderns som sitter i platta flocklika ställningar.
Text: Erik Sturesson  Foto: Peter Andreasson

BERGGLIM - V. 23
Silene rupestris
Värd: Göteborgs kommun

I klippspringor mitt på de karga bergshällarna finns den, bergglimmen. Med sina små, blågröna blad och vita blommor står den i vacker kontrast till den gråa graniten. Silene rupestris kallade Linné denna växt, och rupes betyder just berg på latin. Släktet Silene tillhör nejlikväxterna. Växtplatsen tycks vara ogästvänlig, men bergglim är ljuskrävande och konkurrenssvag, och här, bland klipporna, har den hittat en öppen plats där få andra växter trivs.

Bergglim är vanligt förekommande på Västkusten, men sällsynt i Sverige i övrigt, och Linné såg den för första gången vid Kallebäck den 11 juli 1746. I sin reseberättelse skriver han att ”en liten wacker Neglika, som är nog sällsynt i Swerige, stod icke allenast på dessa Runklippor, utan ock på alla kringliggande bärg” Runklipporna, som Linné syftar till, har senare visat sig vara naturliga formationer som råkar ha fåror som påminner om jättelika runor.

Bergglim har, som många andra nejlikväxter, något man skulle kunna jämföra med en könssjukdom. Det är en sotsvamp som har specialiserat sig i att bilda sporer i växtens ståndarknappar. Sporerna ersätter växtens pollen och svampen utnyttjar sedan växtens pollinatörer för sin spridning. Växterna däremot, misslyckas med sin reproduktion. Om man tittar lite mer noga på blommornas ståndarknappar ser man lätt vilka som är infekterade på den svartlila färgen.   Text & foto: Bente Eriksen

KAPRIFOL – v. 22
Lonicera periclymenum
Värd: Partille kommun

Släktet Lonicera är av Linné uppkallat efter den tyske läkaren Adam Lonicerus (1528-1586) som år 1753 utgav en ”Kräuterbuch”. Artnamnet periclymenum är en latinisering av grekiskans peri (omkring) och klyzein (omfatta) och syftar på det slingrande växtsättet. Namnet caprifolium som givit det svenska namnet kommer av latinets capra (get) och folium (blad), namnet användes om kaprifol redan på 1500-talet (Lid 1985).

Beskrivning: Vildkaprifol är en slingrande, flera meter lång lian med motsatta, brett ovala blad och väldoftande blommor. Bladen är kortskaftade, ofta mjukt håriga, och även de övre bladen är fria. Vildkaprifolen blommar i juli-augusti och doftar mest om kvällen då den lockar stora svärmarfjärilar att pollinera blommorna. Blommorna sitter samlade i huvudlika knippen, den stora tvåläppiga kronan är vit till krämgul med rödviolett utsida. Vildkaprifolen anses vara den mest väldoftande av alla kaprifoler. Frukten är ett rött bär. Utbredning. Vildkaprifolen är en växt med sydvästlig utbredning. Den förekommer ofta vid kusten i strandsnår och på klippor. Förvildade exemplar kan förekomma i andra områden.
Användning. Arten förekommer ibland i odling, och redan Retzius (1806) skriver att den används "til löfhyddor eller at betäcka wäggar, hälst den med sina wackra, och i synnerhet om aftnarne wällucktande blommor så wäl pryder sit ställe".

Släktet har 180 arter Arten kaprifol (L. caprifolium) är vanlig i svenska trädgårdar och blommar under en längre tid än vildkaprifolen.

Harry Martinsson, som under en period arbetade vid Jonsereds fabriker i Partille, skrev i en av sina naturberättelser i essäsamlingen Svärmare och harkrank (1937): ”Om kvällen, då det skymmer, kommer den ståtliga ligustersvärmaren till vildkaprifolen vid bergsknuten. I skymningen, då färgintrycken får vila, påminner han rätt grant om en kolibri framför blommorna i en brasiliansk snårskogsglänta."  Text: Stefan Larsson  Foto: Anders Bohlin

BOK – v. 21
Fagus Sylvatica
Värd: Lerum kommun

Släktnamnet Fagus kommer av grekiskans fegos, namnet användes redan av Homeros, 800 f. Kr, om någon bok eller ek (Quercus), enligt Lid (1985). Artnamnet sylvatica kommer av latinets sylva (skog) och betyder "växer i skog'. Det svenska namnet bok (böök) är känt sedan medeltiden och ingår ibland i ortsnamn som Bögetoffta (Fries 1904). Linne passerade under sin Västgötaresa Ingasäter säteri nordost om Billingen: ”Bökar stodo här 2ne stycken i Ekelunden vid Ingesätter jämte vägen, som äro de norderste av alla bökar man sett vilt växande i Sverige”. Enligt Sveriges Skogsnäringsportal på Internet är Ingesätersboken Sveriges grövsta med en stamomkrets på 636 cm vilket dock inte är helt rätt. Den bok som nu har den till omkretsen grövsta uppmätta stammen idag i Sverige är den bok som växer vid Nääs Slott, Floda i Västergötland med en omkrets på 745cm (Naturcentrum 2007). De högsta kända träden i Sverige fanns på Maltesholms gods i Skåne och var upp till 44 meter höga.

Beskrivning: Bok är ett stort träd med tät krona, slät grå bark och glänsande gröna blad. Kronan är mycket tät, grenarna breder ut sig vågrätt och bladen bildar en tät mosaik vilket gör att nästan inget ljus släpps igenom. Bokträden kan bli minst 400 år gamla. Bok odlas ofta i parker och trädgårdar, både den vanliga boken och dess olika former. Bokskogar på mullrika marker hyser en speciell flora, ofta med mattor av skogsbingel (Mercurialis perennis) som ger en speciell karaktär åt bokskogen.

Användning: Veden har ofta en rödaktig anstrykning vilket givit den namnet rödbok, Virket används bland annat till möbelsnickerier och parkettgolv. Bokollon var förr viktigt som svinföda och man utvann också olja ur fullmogna ollon.

Det bör i sammanhanget nämnas att Selma Lagerlöf skrev en mycket välkänd bok ”Nils Holgerssons underbara resa” till stor del från just Nääs Slott! För exakt 100 år sedan trycktes 100 000exemplar av boken att användas som skolupplaga – landets kanske mest folkbildande bok?  Text & Bild Stefan Larsson

BACKSIPPA - v.20
Pulsatilla vulgaris
Värd: Bollebygds kommun

Den ljuvliga backsippan trivs på öppna, torra och sandiga marker med kortvuxet gräs i södra och mellersta Sverige, te x på grusåsar. Den tillhör samma familj som blåsippan och vitsippan. Backsippan är flerårig och växer i tuvor. Den gynnas av betesdjur som inte äter den medan gräset förblir kort.

Backsippan blommar i april och maj med vackra lila blommor som liknar klockor som i slutet av blomningen nickar lite. I de sexbladiga klockorna ser man de många klargula ståndarknapparna. Stjälken är ett par decimeter hög och har långa vitgråa hår som gör att växten är mycket len att ta i. Blomman sitter ensam högst upp på stjälken. Strax under blomman finns stödblad som är smalflikiga och som också är håriga. Varje tuva har flera blommor. De egentliga bladen är smalflikiga och växer ut från en jordstam först efter blomningen.

Efter blomningen bildas en frukt i form av en liten nöt. Den har långa håriga fjäderlika spröt. Fruktställningen ser efter blomningen ut som en upp- och nervänd kvast eller hårig boll.
Backsippan är fridlyst i hela landet. Man får inte plocka, gräva upp, ta bort frön eller på annat sätt skada växten. Men varför skulle man plocka eller gräva upp den? Sippan lyser ju så vackert i vårsolen i kontrast till det fjolårsbleka gräset!   Text och bild: Ulla Henskog

ALSTRÖMERIA - v.19
Alstroemeria pelegrina
Värd: Alingsås kommun

Alströmerior är perenna växter som hör hemma på bergsluttningar och slättland i Sydamerika. De är härdiga ner till minus tio grader och kan även tåla lägre temperaturer i kortare perioder. De tycks inte vara svårodlade utan kan t o m sprida sig som ogräs om de trivs på en växtplats.

Clas Alströmer från Alingsås, son till Jonas Alströmer och en av Linnés lärjungar, reste åren 1760-64 runt i bl a Spanien. Från Clas Alströmer fick Linné frö från den s k Peruanska liljan, även kallad Inkalilja. Ur dessa frön drog Linné upp plantor som han under vintern förvarade i sin sängkammare.

Arten fick sedan namn efter familjen Alströmer, Alstroemeria pelegrina. Första gången Clas Alströmer såg växten var 1760 i den svenske konsulns trädgård i Cadiz, men exemplar hade sju år tidigare förts från Chile till den botaniska trädgården Kew Garden utanför London.

Efter Linnés död såldes hans samlingar till en samlare i England. Idag är det The Linnean Society of London, grundat 1788, som förvaltar resultaten av Carl von Linnés forskargärning; herbarieblad, fiskar, fjärilar, insekter, mineraler, manuskript och böcker.   Text: Edit Ugrai  Bild: Botanisk illustration av Annika Silander Hökerberg (copyright)
Källor:  Alingsås museum, Silander Hökenberg, Annika. Män omkring Linné. Hökerbergs bokförlag 2000

KLOCKLJUNG – v.18
Erica tetralix L.
Värd: Borås kommun

Klockljung växer i mossar och kärr och förekommer i stort sett, till skillnad från den vanliga ljungen, endast i sydvästra Sverige. Detta fleråriga, vedartade ris blommar i juli och augusti med ovala till urnlika, kvarsittande, ljusröda blommor. Barrlika blad oftast fyra i varje krans. Utbredningen i världen för övrigt ligger i de atlantiska delarna av Europa.
”Bien besöker gerna dess blommor, hvilka allmogen stundom, såsom i Skåne, kallas Kopattar. Växten upptages redan hos Rudbeck d.ä. (1666) och i Bromelii Chloris Gothica 1644.” (enl. Nyman 1867). Släktet Erica innehåller 450 arter, men klockljungen är den enda Erica-art som finns i Sverige.

De sega kvistarna av klockljungen har förr använts som tvagor till att göra rent t.ex. grytor med. Man har också använt riset till att strö under djuren i ladugården, men även som bränsle i särskilt trädfattiga områden.
Klockljung, liksom vanlig ljung, är viktig för binas produktion av honung. I folkmedicinen har den tillskrivits flera goda egenskaper.   Text: Anders Bohlin  Foto: Louice Yllö

GETRAMS ”Salomos sigill” - v.17
Polygonatum odoratum
Värd: Herrljunga kommun

Växten som är 20-40 cm hög, har stora blad som är ljusare på undersidan och har tydliga ådror. De sitter vridna så att alla hamnar i två rader och är riktade uppåt utefter den böjda kantiga stjälkens ena sida. De rörformade blommorna är vita med grönaktiga flikar i blompipens öppning. De sitter ofta en eller två tillsammans och hänger alla i rad på undersidan av den bågböjda stjälken. Genom denna anordning är det inga blad som skymmer ljuset för blommorna. Efter blomningen får växten svartblå giftiga bär, hela växten är för övrigt giftig, men inte desto mindre finns det uppgifter om att man ätit de stärkelserika jordstammarna efter kokning. Då getramsen vissnar ned på hösten bildas det ett stort ärr på växtens jordstam. Man tyckte förr att ärret såg ut som ett hemligt tecken och det är detta ärr som gett upphov till namnet ”Salomos sigill”.

Växten har i folkmedicin nyttjats mot gikt och reumatism.
Då Linné besökte livmedikus Blackwell på Ållastad säteri, berättade denne hur giftig växten var för Linné. Han hade gjort försök med att ge oxar, kalvar och även hundar av getramsbär, varpå djuren dött. ”Detta var mig ej tillförene bekant” skriver Linné.
Getramsen som blommar på försommaren, är mindre allmän, finns från Skåne till Västerbotten på stenig skogsmark.  Text Karin Bohlin Foto Anders Bohlin

TROLLSMULTRON - v.16
Potentilla rupestris L.
Värd: Falköpings kommun

Trollsmultron är en högväxt torrbacksväxt, är sällsynt med en sydvästlig utbredning. Stjälken är hårig, ofta rödaktig, och är något grenad i övre delen. Bladen sitter dels i rosett vid basen och dels på stjälken. De nedre bladen är stora och kan bli nästan två decimeter långa, de är parbladiga med två eller tre par rundade, grovtandade småblad. Stjälkbladen är trefingrade. Trollsmultron blommar i juni-juli med stora vita blommor som sitter i glesa samlingar. Blommorna är vanligen omkring två centimeter breda, med vita kronblad och rödbruna ståndarknappar.
Trollsmultron karaktäriseras av sina parbladiga nedre blad och sina stora vita blommor. Den kan inte förväxlas med någon annan svensk växt.
Artnamnet rupestris kommer av latinets rupes (klippa) och betyder ”växer på klippor”.
Numera delas arterna i släktet (Potentilla) upp på flera mindre släkten och trollsmultron förs då till släktet trollsmultron (Drymocallis).
Örtens svenska namn trollsmultron kan kanske syfta på att dess vita smultronlika blommor inte ger någon ätlig frukt (Trollens smultron).
Bild: Torleif Halvorsen  Text: Citat från den ”Virtuella Floran”.

SMÖRBOLLAR – v.15
Trollius europaeus
Värd: Skövde kommun

Linné nämner smörbollar när han besöker Bergs vackra ängar på Billingens nordsluttning i Skövde. Växten blommar i maj-juli och trivs bäst i fuktiga, gärna översilade och kalkhaltiga ängsmarker och i näringsrika skogsgläntor. De väl-
doftande klotrunda blommorna pollineras av en mycket liten fluga som lägger ägg på pistillen. Likt så många andra ranunkelväxter är arten giftig och betas inte av djur.

Smörbollar är en populär trädgårdsväxt, inte minst i norr på grund av den goda härdigheten. Linné skriver i Flora Svecica att smörbollar växer ymnigt i Lapplandsfjällen men saknas helt på Gotland och är sällsynt på Öland och i Uppland, Gästrikland och Hälsingland.

Ordstävet att kärt barn har många namn gäller verkligen för smörbollar. De har kallats ”daldockor”, ”bullerblomster”, ”ängbullar” och ”laxblomster”. Det senare namnet har den fått eftersom dess blomning sammanfaller med laxens ankomst. I Blekinges har den kallats ”ängaknapp” eller ”ängaknopp”. Det tyska namnet Trollblume (Troll betyder kula) har gett blomman dess vetenskapliga namn, Trollius.  Text: Louice Yllö  Foto: Peter Nilsson

VATTENKLÖVER– v.14
Menyanthes trifoliata
Värd: Skara kommun

Linné nämner först Menyanthes under sin Lapplandsresa 1732. När han kommer till Höjentorp konstaterar han att den växer i den lilla sjön närmast gården och att man här kallar den för kråkfot. Så långt Linné! Namnet vattenklöver syftar på bladens likhet med klöverblad, men de är inte besläktade. Växten, som är flerårig, förekommer i tämligen näringsfattiga vatten. I folkmedicin har man använt vattenklöverns blad och rot mot aptitlöshet, feber, reumatism, skörbjugg m.m. Rotstockarna är stärkelserika och har använts som nödföda, även om växten är mycket bitter i smaken. Bladens innehåll av ämnen som lindrar matsmältningsbesvär, magkramp och aptitlöshet har även utnyttjats i vetenskaplig medicin och har saluförts på apoteken långt in på 1900-talet. Text & bild: Anders Bohlin

JÄTTEGRÖE, KASSEVIA - V.13
Glyceria maxima
Värd: Lidköpings kommun

En del av Linnés uppdrag på sina resor var att upptäcka ”nyttigheter” som kunde ge någon form av inkomst. Han blir därför mycket nöjd då han upptäcker gräset Poa panicula diffusa, spiculis sexfloris linearibus. Enligt Linné är gräset ovanligt i Sverige och är ett utmärkt fodergräs, som är lämpligt att odla på våtmarker. Han menar att gräset är så värdefullt att hela hans Västgötaresa skulle kunna betalas genom att skörda frön till utsäde. På den tiden var höskörden från våtmarker en viktig del i bondens ekonomi. Numera kallas gräset Glyceria maxima eller ”Jättegröe”. Ordet Glyceria kommer från grekiskans glykerós med betydelsen söt och maxima betyder mycket stor. På norska heter gräset Kjempesötgras och på danska Høj Sødgræs. Namn som mer överensstämmer med det vetenskapliga namnet än svenskans Jättegröe. Text och foto: Kent Boström

RAMSLÖK - v. 12
Allium ursinum
Värd: Götene kommun

När Linné besöker Kinnekulle skriver han att ramslöken sällan är sedd i Sverige, förutom i Skåne, Roslagen och på Gotland.
Ramslöken blommar i maj-juni,  med vita blommor som sitter samlade i flocklika blomställningar. Det är den enda av de vilda svenska arterna av lök-släktet som har vita blommor och breda, platta blad. De förekommer alltid i stora bestånd. Växten har en stark lökdoft, särskilt då bladen börjar vissna. De trivs på fuktiga, skuggiga och näringsrika mulljordar.
De breda, platta bladen kan med fördel användas i olika maträtter som t.ex. ramslökssoppa. Text: Birgitta Gärdefors Bild: Den virtuella floran

KRANSBORRE - v. 11
Marrubium vulgare
Värd: Mariestads kommun

”Andorn eller Marrubium växte här ymnogt”. På väg från Mariestad till Kinnekulle noterar Carl von Linné den 19 juni 1746 (30 juni i nutida tideräkning) att kransborren växte i stor mängd utmed vägen. Kransborren är en flerårig och grågrön ört med små vita blommor, som sitter i täta kransar i bladvecken. Stjälken och de motsatta, rundade bladens undersida är ullhåriga. Den hör till familjen kransblommiga dit också mynta, timjan och flera andra kryddväxter hör. Blommorna har ett speciellt foder med tio böjda flikar. När fröet är moget gör de hårda och böjda foderflikarna att hela blomkransen fastnar i pälsen på djur, t.ex. får, och på så sätt kan fröna spridas.

På Linnés tid var växten vanlig i kulturmarker kring gårdar, men är i dag nästan utrotad från vårt land. Den finns sällsynt kvar på några ställen på Öland och Gotland. Den rikaste lokalen finns på Lilla Karlsö. Kransborren odlades förr som medicinalväxt – inte minst i klosterträdgårdar - och användes då mot feber, hosta, bronkit och förkylning men även mot förstoppning och som urindrivande medel. Den användes även vid barnsängar och smärtsamma menstruationer, då den sägs avlägsnar onormala smärtor och underlättar framfödandet.

Det gamla svenska namnet på kransborren, andorn kommer från tyskan och holländskan.  Text: Bertil Ström

SMULTRON - v.10
Fragaria vesca L.
Värd: Gullspång

Smultron finns på ganska torr och öppen mark allmänt upp till södra Norrland och efter kusten ända till Haparanda, mer sparsamt i Norrlands inland.

Det är inte helt sanningsenligt att kalla smultronets fruktsamling för ett "bär" botaniskt sett. De egentliga frukterna är de små nötterna på utsidan av smultronet, medan den ätliga delen är den uppsvällda blomaxeln.
Smultron kan emellertid inte bara föröka sig med frön, utan också med revor. Då blir varje ny planta en exakt kopia av den ursprungliga, d v s det blir ingen omkombination av anlag.

Många av oss älskar att äta färska smultron, vars arom inte kan efterliknas av t.ex. odlade jordgubbar. Det blir däremot sällan någon heder med att försöka konservera dem på något sätt. Doften har jämförts med ambra och rosor. Enligt uppgift går det även att tillreda ett välsmakande te av smultronplantans blad. Det ska också ha gynnsam verkan vid hudutslag och njurbesvär.

Linné prisade främst smultronens medicinska egenskaper och han betraktade smultronen som sin livräddare, eftersom de botade honom från besvären med gikt (podager). Då gällde det att förtära ganska stora mängder, skål-vis.
I Linnés svenska flora står utöver det vetenskapliga namnet också flera svenska namn:
"I småland jordbär, i Dalsland jolebär, på Gotland rödbär, i Hälsingland snytterbär, i Bohuslän backbär, i Västergötland hättebär."
Den här svenska floran syftade i stor utsträckning till att informera om olika växters medicinska användning, och därför står det också:
"Genom att varje år förståra stora mängder färska bär har jag under många år varit helt befriad från min elakartade podager. Bären upplöser tandsten utan att fräta; ej ens förtärda i stora mängder vållar de någon skada, och de är därför den förnämsta medicinen mot stenplågor och podager."   Text & bild: Gunnar Björndahl

VITSIPPA - v.9
Anemone nemorosa
Värd: Sotenäs

Det vetenskapliga namnet, som vitsippan fick av Carl von Linné, betyder lundskogens sippa. Växten är en av våra allra folkkäraste blommor. Att en solig, tidig vårdag upptäcka några små nerböjda stänglar med en blomknopp omgiven av blekgröna svepeblad är att få ett löfte om kommande vår och sommar. När stänglarna sedan rest sig och och blommorna slagit ut ovanför de tre svepebladen erbjuds en syn som känns lika förunderlig och ny varje år. Jag tror att vi alla har ett hjärta som slår lite extra vid åsynen av en vitsippsbacke i full blom under den späda grönskan i björkar eller hasselbuskar.
Vitsippan är en av våra allra vanligaste vilda blommor och förekommer i nästan hela landet. Den minskar från Hälsingland norröver och saknas längst i norr. Vitsippan sprider sig effektivt med horisontella jordstammar vilket förklarar massförekomsten där den trivs. Detta gör också att bestånden klarar av att bli skattade på alla de vårbuketter, som hamnar i dricksglas på våra köksbord. Jordstammen finns kvar och från den kommer nya stänglar nästa vår. Växten sätter också frön, som sprids av myror.
Antalet hylleblad i blomman varierar mellan 6 och 8. De är ofta rosafärgade på undersidan, framför allt mot slutet av blomningen. Arten tillhör familjen ranunkelväxter och är liksom de flesta av familjemedlemmarna giftig.
Text och bild: Evastina Blomgren.

BLÅSIPPA – v. 8
Hepatica nobilis
Värd: Hjo

Blåsippan är en flerårig ört med vintergröna blad och en av de första örterna, som blommar på våren. Blommans färg är blå, ibland vit eller rödlila/rosa (Linné noterade detta på sin väg norrut i sin lappländska resa). Efter blomningen växer nya blad fram. De samlar näring till rotstammen och nästa års knopp, Myrorna hjälper till att sprida blåsippans frön, som har en oljekropp, som myrorna gärna äter. Det tar minst fyra år för en nysådd blåsippsplanta att blomma och plantorna är mycket långlivade (100-200 år). Blåsippan växer i bördig mark i lövskog och är karaktärsväxt i ängsgranskog. Blåsippan, ansågs förr vara verksam mot leversjukdomar (jfr bladloberna och bladundersidans brunvioletta färg). Det latinska namnet Hepatica betyder lever och nobilis ädel, förnäm. Blomman är en älskad blomma och har därför utsatts för alltför mycket plockning och även uppgrävning. I Västra Götalands län är blåsippan totalfredad i gamla Göteborgs och Bohus län, i resten av länet är det förbjudet att gräva upp plantor. Vill man ha blåsippor i sin trädgård finns det odlade blåsippsplantor att köpa i välsorterade plantskolor och hepaticasällskap, där entusiaster korsar fram dubbla och enkla blåsippor i alla schatteringar. Text & Bild Ulla Kjellander

HÄSTHOV - v. 7
Tussilago farfara
Värd: Munkedal

Vildväxande. Flerårig ört.
Vanlig i hela landet på lite fuktigare näringsrik, gärna lerrik, mark t.ex. diken, jordhögar, banvallar.
Blommar i mars- maj med gula blommor och är en av vår tidigaste vilda vårblomma.
Bladen som kommer först efter att blomman vissnat ser ut som en hov på en häst därav namnet.
Inom folkmedicinen har man använt hästhovens blommor och blad till hostmedicin och andra besvär i andningsorganen. Det vetenskapliga namnet Tussilago betyder "att fördriva hosta".
Krossade blad har också används som omslag på olika slag sår och svullnader. Om man har t.ex. trötta och svullna fötter kan man bada fötterna i ett starkt avkok på hästhovsblad. Text: Den svenska floran  Bild: Lindmans flora

VINTERGÄCK - v.6
Eranthis hyemalis
Värd: Västra Götaland

Tidigblommande och flerårig trädgårdsväxt. Kommer ofta fram genom snötäcket med sina solgula väldoftande blommor i mars – april, under milda vintrar kan den börja blomma redan i februari. En av de första blommorna som insekterna besöker på våren. Till natten och vid mulet väder sluter sig blommorna. Bladen kommer fram efter blomningen.
Vintergäck kommer ursprungligen för södra Europa och är nära släkt med Julrosen. Den har odlats i flera tusen år, var i Grekland tillägnad underjordens gudinna. Då växten trivs, frösår den sig och kan bilda en hel matta av blommor. Växten är känd förvildad sedan 1870 i vårt land. Växten, särskilt roten, är giftig har bland annat använts att förgifta lockbete vid vargjakt. Den innehåller bakteriedödande ämnen och därför står sig blommorna länge i vas.   Text: Karin Bohlin   Foto: Anders Bohlin

MJÖLKE - v.5
Epilobium angustifolium
Värd: Trollhättans kommun

Linné nämner Epilobium i förbifarten då han rider vägen fram mot Trollhättan.
Växten är allmän från Skåne till Lappland, särskilt vanlig i Västerbotten och Norrbotten. Arten är flerårig och välkänd med sina röda blommar (sällan vita) i klasar. Det dialektala namnet Rallarros, kom sig av att det blev massförekomster av växten där rallarna dragit fram, liksom den i dag förekommer på hyggen där kväve frigjorts då träden tagits bort. Den växer också på banvallar och på annan kulturpåverkad mark. Den ökar mjölkproduktionen hos kor som gärna betar av den, därav namnet mjölke eller mjölkört. Bladen kan användas till te, eller ätas som spenat, stjälkarna kan kokas som sparris. Rötterna har använts som kaffeersättning, eller torkats och använts som mjöl i nödtider. Fröhåren har spunnits till ljusvekar och garn och även använts att stoppning i kuddar.
Växten har minst 85 kända lokala namn i vårt land, men det officiella svenska namnet är mjölke.  Text: Karin Bohlin.  Bild: Anders Bohlin