GUL NÄCKROS – v. 1 (2008)
Nyphar lutea
Värd: Vara kommun

Släktnamnet Nuphars ursprung är osäkert. Det uppges vara härlett från egyptiskans  nou phar eller från arabiskans nilonfar eller persiskans nilufar.

Den gula näckrosen växer i näringsrika sjöar och åar ned till 4 meters djup. Den förekommer allmänt i åar och vattendrag som flyter genom Vara kommun.  Blommorna är 4-6 cm breda, då honung börjar bildas i blomman, utvecklas en säregen söt doft. Det finns mer än 100 ståndare som sitter tätt i fem kransar i varje blomma. Flugor och skalbaggar är de insekter som besöker blomman och befruktar den. Blomningen infaller under juli och augusti, något senare än den vita näckrosens blomning.

Den gula näckrosen blomma, skiljer sig från vit näckros, genom att blomman höjer sig upp över vattenytan. Den gula kan också trivas i starkare vattenströmmar än den vita, den tål också mera näringsrikt och grumligt vatten. Bladen liknar också den vitas men är mera avlånga, tätare och tydligare ådrade och på båda sidor gröna. Hos den vita är oftast undersidan brunröd.

Linné skriver i sin Svensk flora ” att rötter och blad av gul näckros ätes av svinen. Rök av växten fördriver hussyrsor och roten stött och knådad med mjölk dödar syrsor och kackerlackor.” Han skriver också ”att då blåsippans första blomma slår ut kommer bladen på den gula näckrosen upp till ytan och breder ut sig”. Som Linné skrev så äter svinen gärna rötterna, men fröna anses kunna döda dem.
 
Rotstocken växer vågrätt och kan nå en avsevärd längd och tjocklek. Den har i nödtider kokats, torkats och malts och använts till nödbröd.
 
Frukten mognar under vattnet och dess hålrum fylls med slem. Till slut lossnar den från skaftet, det hårda ytskiktet brister. Slemmet innehåller luftbubblor och fröna som ligger i slemmet flyter upp till ytan och kan så flyta iväg långa sträckor. Slutligen upplöses slemskiktet och fröna sjunker till botten. Text och foto: Karin Bohlin

SLÅTTERBLOMMA – v. 2 (2008)
Parnassia palustris
Värd: Tranemo kommun

Slåtterblomman är den enda representanten av släktet i Europa. Slåtterblomma som förekommer sparsamt i Västergötland, bl. annat i Tranemo kommun, är betydligt vanligare i norra Sverige. Den blommar i juli – augusti. Förr sade man att den första blomman var ”höstens sändebud”. Den visade för lantmannen att slåttertiden var inne.

Den vitblommande slåtterblomman blir höst 3 dm hög och kan finnas kvar i många år på växtplatsen. Den växer på fuktiga ängsmarker som är något kalkhaltiga. Växten tål inte hård betning, men inte heller igenväxning.

Varje stjälk har endast en blomma och ett hjärtliknande blad. Den relativt stora blomman har fem kronblad och fem ståndare. Den har dessutom en blekgrön ”bikrona” som är strålaktigt körtelkantade honungsgömmen. De vita kronbladen är halvgenomskinligt ådrade. Förutom sin bikrona är slåtterblomman särskilt märklig för den rörelse som man kan iaktta hos ståndarna. Då blomman öppnar sig är ståndarsträngarna korta, men de sträcker sig sedan en efter en, i en bestämd ordning. Ståndaren böjer sig över det ännu outvecklade fruktämnet och avger pollen, rätar ut sig och böjer sig utåt och lämna plats för nästa ståndare. Först då alla ståndare avgivit sitt pollen och böjt sig utåt mognar fruktämnet.
 
Den 21 juni nämner Linné slåtterblomman vid ängarna på Österplana och Kleva, för första gången i Västergötland. Det är också han som givit växten dess latinska namn.
Han var den förste som iakttog och beskrev fenomenet med ståndarnas rörelse. Den 31 juli skriver han i Västgötaresan ” den stod nu med sina artiga blomster” och han beskriver rörelserna som en ”underbar naturlag”.
 
Förr kokade man och drack växten mot halsbränna. I vissa trakter använde unga flickorna kronbladens saft till ögonvatten, men de trodde också att de skulle få vackrare ögon av växtsaften. I Västmanland kokades växten och användes mot smärtor i hjärttrakten. I vissa trakter kallas Slåtterblomma för Hjärtblomma, det syftar givetvis på de gröna hjärtformade bladen. Text: Karin Bohlin Foto: Anders Bohlin