Annika Eriksson är en av Sveriges internationellt mest visade konstnärer. Hennes konstverk bygger ofta på mänskligt beteende och sociala strukturer och skapas genom samarbeten av olika slag. Hon har Berlin som bas och har bl a representerat Sverige på Venedigbiennalen 2005 och har också ställt ut på Mori Art Museum i Tokyo, Hamburger Bahnhof i Berlin, Kunstverein München, Platform Galerie i Istanbul och Neue Nationalgalerie i Berlin.

”Till vem som helst, till vad som helst”
Annikas fokus på vardagliga platser eller situationer förmedlar inte sällan en närmast absurd komik. Ett av utställningens nya verk är uppförandet av ett litet hus vid Näckrosdammen i centrala Göteborg. På taket lyser en skylt som berättar att detta är ett hus ”Till vem som helst, till vad som helst”. Inne på konsthallen visas en annan del av verket – filmen där snickarna bygger huset. I samband med utställningen producerar Göteborgs Konsthall en illustrerad bok med en nyskriven essä av kritikern Will Bradley.

Kan du beskriva upprinnelsen till verkets skapandeprocess?
- Jag arbetar ofta på uppdrag och i detta fall ville jag koppla till staden och de miljöer som lever i en alltmer undanskymd och lite hemlighetsfull miljö. Huset vid Näckrosdammen är öppet för vem som helst, till vad som helst, precis som det står på den upplysta takskylten. Dörren är öppen så att stadens invånare och besökare kan besöka huset dygnets alla timmar. Jag hoppas att det får stå orört men om huset utsätts för graffiti och skadegörelse så kommer vi inte reparera det – däremot kommer vi att dokumentera händelseförloppet under den tid det får stå kvar. Självklart hoppas jag att staden låter det bli ett permanent konstverk, skrattar Annika.

Som del i detta konstverk visar Konsthallen en dokumenterande film när snickarna bygger huset vid Näckrosdammen?
- Jag är fachinerad över gatans och stadens omedvetna koreografi. Filmen porträtterar detta då snickarna i sina overaller och arbetsvästar monterar huset – deras rörelser ser jag som en sorts koreografi. ”Till vem som helst, till vad som helst” skapar ett inne/ute-förhållande som jag finner kreativt spännande, säger Annika och tilläggar att detta är något av de mest riskfyllda som hon gjort. Tänk om vädergudarna bjudit oss ösregn och snöstorm? Jag brukar alltid ha en plan B men jag är glad att vi slapp detta.

Konsthallen visar flera av dina videos där olika företags personal,  bl a Moderna Museet i Stockholm och Goldsmiths College i London, i ett rullande schema presenterar sig själva för betraktaren/videokameran innan de sätter. Även uniformerade orkestrar samlas och framför ett musikstycke som vanligtvis inte ingår i deras repertoar.
Varför personal?

Berätta om din nyproducerade video över Sportvagnsklubben Göteborg som cruisar på Götaplatsen.
- Den filmen ser jag som en ren bonus – en tillfälligheternas lyckoträff!
Längst upp på Götaplatsen, omgärdad av de högkulturella institutionerna Konstmuséet, Stadsteatern och Konserthuset, så bjuder de motorburna medlemmarna i olika bilklubbar stadens invånare på en improviserad, gummiosande bilparad – runt en Milles-stay!
Det är ju helt underbart – speciellt som det råder parkeringsförbud på Götaplatsen…

Hur vill du att besökarna ska uppfatta din utställning?
- Jag hoppas att de stannar och tar sig tid. Tid att läsa introduktionerna och tid att reflektera vad de beskådar – nya som gamla verk. De kanske kommer tillbaka ytterligare en gång för att bättre kunna ta till sig utställningens olika delar? Min önskan är att bjuda Konsthallens besökare på en generös utställning.

Annika Eriksson: Separatutställning
19 jan – 24 mars 2008
Konsthallen, Götaplatsen
Göteborg
Mer info >>