De flesta passagerare söker sig snabbt till solen på fördäck där de njuter av den pastorala idyllen som långsamt passerar förbi. På den parallellt grusade vägen har ett cyklande par följt oss från Töreboda. Några hästar betar på en äng, så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och klappa dem. Vi passerar de trånga passagerna vid rullbroarna i Jonsboda och Stång, innan vi kommer till Vassbacken. Ett omtyckt utflyktsmål som förutom gästhamnen även erbjuder servering med danskvällar och uppträdanden. 
Fem kilometer senare ankommer vi till Tåtorp, en handmanövrerad sluss som reglerar vattennivån i sjön Viken. Vid brofästet sitter ett gäng ungdomar och grillar korv, doften kittlar våra nu väldigt hungriga magar. Så öppnas slussportarna och vi ger oss iväg ut på sjön Viken.

Friska vindar på Viken
Vågorna skummar på vattnet, vinden friskar i över öppet vatten. Vi söker oss till matsalen, där Carolina serverar dagens lunch som består av antingen inkokt Vätternlax med skarpsås och kokt potatis. Eller kotlettrad med champinjonsås. Som dryck erbjuds lättöl eller mineralvatten som mot en ringa kostnad kan bytas ut mot ett glas vin. Till efterrätt får vi Rosies hembakade sockerkaka med vaniljglasyr. Stämningen ombord stiger ytterligare. Tre amerikanska flickor kommenterar den svenska naturen, fyra danskar strålar ikapp med solglittret i ölen, ett holländskt par tittar varandra djupt i ögonen och en mamma och pappa uppmanar barnen att inte äta för mycket av Rosies kaka.

Nästan utan att vi märkt det glider M/S Sandön in mot Spetsnäset, och kanalen tar återigen vid. Nu åker vi på den del av sträckan som av många anses vara den vackraste. Skogen är djup och tät, à la John Bauer. Höga tallar, mossbelupna stenar. Såg vi inte Tuvstarr skymta fram bakom ett träd? 
 

Äldsta slussen i Forsvik
Kaptenen tutar tre korta innan han girar babord och vi går in i historisk tid. Det 600 år gamla brukssamhället Forsvik har kanalens äldsta sluss. Här är nivåskillnaden tre och en halv meter och vi sjunker stillsamt ner till Bottensjöns öppna vatten. Nu är vi på sista delen av sträckan med vinden i aktern. Vi närmar oss gästhamnen i Karlsborg med god fart och det brölar från bogpropellern när kaptenen lägger till. Carolina och Rosie lägger vant ett spring som håller M/S Sandön stabilt på plats, och landgången kan läggas ut.

Anrikt kanalhotell
Fulla av intryck efter dagens alla upplevelser checkar vi in på Karlsborgs Kanalhotell från 1894, där alla rum har balkong ut mot kanalen. I den hemlika miljön välkomnas vi av fjärde generationens ägare, Joakim Axelsson. Att Kanalhotellet en gång kom till, beror faktiskt på den amerikanske presidenten Grover Cleveland. Det var hos honom som Anna från Karlsborg tjänstgjorde på 1890-talet, och det var där hon träffade butlern Johan Axelsson, också från Karlsborg. Tycke uppstod mellan de tu som beslutade sig för att återvända hem och bygga upp ett hotell. Sen dess har många gäster passerat över tröskeln till Karlsborgs anrikaste hotell, där de i matsalen med utsikt över kanalen avnjutit vätternröding med farmors skarpsås (hemligt recept!) eller en schnitzel à la Holstein.

Morgonen därpå väntar nästa upplevelse. Vi samlas vid turistbyrån i spänd förväntan inför dagens Äventyrstur på Karlsborgs Fästning, påbörjad 1819 och färdigbyggd först 90 år senare. Efter en inledande film som tar oss tillbaka till år 1865 och vad som hade kunnat ske om kriget kom, är vi i rätt stämning för äventyrsturen. Vi springer i halvmörker genom slutvärnet, alltmedan kanonskotten dånar omkring oss och gångarna fylls med rök. Soldater ligger skadade på marken eller skjuter mot fienden genom fönstergluggarna. Det är jämmer och skrik, kanonmuller, rök och blod. Så småningom kommer vi till Gravkaponjären där vi pustar ut i de verkligt uppbyggda miljöerna hos förvaltare Forsberg, i guldvalvet och inne på BultaMajas krog.

Avslutningsvis går vi upp på vallgraven där vi beundrar den hänförande utsikten och samtidigt inser vilket fantastiskt försvar Karlsborgs fästning hade kunnat utgöra. Om det värsta inträffade, det som lyckligtvis aldrig hände…

Louise Clausen