Att Arn Magnussons svärd, det han bar som ännu inte utvuxen 17-åring på väg till det Heliga Landet och det han bar vid återkomsten till Västra Götaland drygt 20 år senare, finns i sinnevärlden är till största delen en författares förtjänst. Nämligen Sir Walter Scott, upphovsmannen till Ivanhoe.

Detta kommande samband hade jag emellertid ingen aning om när jag funderade över den första omslagsbilden. Dock tänkte jag mig ett svärd. Det ligger nära till hands och blir en ren bild utan pojkboksassociationer med riddare i strid.

Nästa steg var att börja forska fram svärdets utseende med hjälp av konstnären Kaj Wistbacka och så kom bilden till. Där borde historien ha tagit slut.

Men så var det det där med Sir Walter Scott. Hans romaner om Robin Hood, Sir Wilfred of Ivanhoe och Richard Lejonhjärta skapade på sin tid ett så överväldigande intresse för medeltiden att det blev en omfattande hobby, snart ett yrke, att rekonstruera de vapen som Ivanhoe kunde ha haft i sin hand. Denna säreget engelska konstform lever än idag.

Och på resa i England träffade jag svärdssmeden Hector Cole. Han blev förtjust över bilden på unge Arns svärd (och kände genast igen de två förlagorna). Och så kom det sig att han smidde just det svärd som en kunnig cistercienser med erfarenhet från det Heliga Landet (Broder Guilbert) skulle ha kunna göra åt sin 17-årige lärljunge. Att parerstången är rak har en symbolisk betydelse (korset) snarare än en vapenteknisk. Att det är ett ”heligt” svärd markeras med den inhuggna texten In hoc signo vinces (I detta tecken skall du segra).

Men under det stora kriget i det Heliga Landet utvecklades tekniken snabbt vid tiden för Arns vistelse där. Följdaktligen gjorde Hector Cole den vuxne Arns tempelriddarsvärd med en mer utvecklad stålteknik och med böjda parerstänger (för många handskador hade fått symboliken att ge efter för det praktiska).

Svärden är rundslipade. För om Hector Cole hade fullföljt också den delen av rekonstruktionen hade de blivit som rakknivar och omöjliga för nyfikna att fingra på. För det är det många som vill, även jag. Och när man höjer Arns svärd, prövande och lite vingligt över huvudet, och tänker sig en häst i full fart, och denna rakknivsvassa egg, så förstår man plötsligt mycket av Arns kunskaper som en författare aldrig kunnat rekonstruera enbart med sin fantasi. Ve den danske ryttare som kom i hans väg!

Sir Walter Scott själv fick aldrig den möjligheten trots att han är konstartens upphovsman. Men utan honom ingen svärdssmed Hector Cole och utan Hector skulle Arns båda svärd inte existera. Så blir fiktionen verklighet.

Jan Guillou