Gå till innehåll
({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}

Vi använder Cookies, stäng meddelandet för att godkänna. Visa mer information

{{settingsInstance.Localization.Data.Cookies.Title}}

En del av

För uppdaterad information om coronaviruset (COVID-19), besök Folkhälsomyndighetens webbplats

For the latest updates regarding the corona virus (COVID-19), read the information put together by The Public Health Agency of Sweden  

Sjuhärads historia

Om vår bygd finns mycket att berätta och det är svårt att välja vart i tid man ska börja men vår historiebeskrivning tar sin början i stormaktstidens Sverige då vår bygd var av stort riksintresse.

Vår bygd delar samma historia att under denna tid ligga i ett gränsland mellan Sverige och Danmark. Den danska hären red många gånger i strid mot Sverige in i Sjuhärad och blev lika många gånger motade. En cykeltur på cykelleden Ätradalsleden eller vandring på Redvägsleden är exempel på platser i Sjuhärad som minner om denna tid. 

Bildandet av Borås

Stormaktstiden i Sverige tar sin början med Gustav II Adolfs kröning 1611 och sträcker sig fram till Karl XII:s död 1718. I Sjuhärad hör grundandet av Borås 1621 till en av epokens viktiga händelser och kan ses som en följd av stormaktstidens ekonomiska politik.

I början av stormaktstiden var det stor folkökning i hela landet, en trend som inleddes på 1400-talet. Sjuhärad var inte, som man kanske kan tro glest befolkat, utan hade redan innan 1621 cirka 38 000 invånare som år 1699 hade ökat till 41 000 trots krig, sjukdomar och missväxt.

Gränsen mot Danmark

Sjuhärad kan utmärkas som en gränsbygd under stormaktstiden, dels på grund av den dåvarande dragningen av riksgränsen men även med tanke på den landskapsgeografiska exteriören.

Riksgränsen gick vid denna tid från Bohuslän via Halland, Skåne och Blekinge som alla tillhörde Danmark. Dessa landskap skulle under stormaktstidens krig komma att införlivas med Sverige. Det fanns dock inte mycket bebyggelse eller befästningar precis vid gränsen Halland-Västergötland, försvaret koncentrerades istället till platser ganska långt från gränsen. Motoden var delvis att locka ut fienden i ödemarken och okänd miljö istället för att möta dem vid gränsen.

Försvarspositionerna placerades strategiskt i landskapet och man utnyttjade naturliga förutsättningar såsom svårforcerade vattendrag och trång oländig terräng, och där var Sjuhärads varierande gränsbygdslandskap idealiskt. När så Skånelandskapen och Bohuslän genom frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 blir svenska är Sjuhärad inte längre en utpost mot Danmark. Men gränsbygdskaraktären kom att leva kvar i långt in på 1800-talet framförallt demografiskt.

Vårt naturarv

Bygden dominerades förr av omfattande betesdrift som till största del utgjordes av hagar och ljungmarker med inslag av små åkrar och ängar. Skogen bestod framförallt av lövträd och i början av 1600-talet karaktäriserades landskapet av stora skogsområden.

Vad som ger Sjuhäradsbygden dess topografiska karaktär är förutom landets natur av högland de talrika vattendrag, sjöar, floder och bäckar som genomskär det starkt kuperade, med vidsträckta skogar och stora mossmarker täckta landet. Mycket av detta går att skönja än idag, mycket mark är ännu ouppodlad betesmark och även om granplantering finns så dominerar lövskogen i det naturliga beståndet.

Stadsbränder

Fyra gånger har stadsbränder ödelagt Borås: 1681, 1727, 1822 och 1827. Idogt byggde boråsarna upp sin stad igen, tyvärr varje gång i trä. När staden 1827 byggdes upp en sista gång hade man särskilda regler för att hindra fler bränder. Då bestämdes det att några gator skulle bli bredare, så att eld inte kunde spridas lika fort mellan husen. 

Carl von Linné

Sin Västgöta-resa företog Linné år 1746. Han kom ridande från Borgstena mot Borås och beskriver vägen så här: "Vägen till Borås gick upp, nedföre och på sidorna av branta backar, så att marken här mycket skild ifrån de förra behageliga orter i Västergötland. Staden sluttar åt en stilla flod Wiska kallad, som flyter utur Öresjön åt söder på växtra sidan av staden, med ett gott vatten, och till färgerierna besynnerligen tjänlig." 

Borås var en "liten, ren och angenäm stad" tyckte Linné, som sen red vidare mot Alingsås. Om den delen av sin färd skrev han följande. "Wästgöta fjällar får jag lof at kalla det land, som ligger emellan Borås och Alingsås; emedan det aldeles liknar fjäll till stengrund".

Bogesund blir Ulricehamn

Efter bildandet av Borås som finns beskrivet ovan fick staden resehandelsrättigheter av omfattning, som inga svenska städer hade motsvarigheter till, ännu mindre någon lantbefolkning. Invånarnas missnöje i Bogesund lät inte vänta på sig. En viss utökning av sina rättigheter fick de i tåv omgångar 1676 och 1719. Ännu en ansökan låg för malning om att få åtnjuta samma rättigheter som boråsarna hade och efter nio långa års av väntan kom resolutionen 1739 men då med avslag på ansökan. Inte nog med det, Bogesund berövades sin urgamla rätt till fri resehandel med osar och livsmedel. Ett fruktansvärt slag och nu var goda råd dyra.

Bogesunds borgare parerar slaget med en vacker diversionsmanöver. Vid riksdagen 1741 överlämnar stadens borgmästare, tillika riksdagsman, helt troskyldigt ett brev med en undernådig anhållan, att staden Bogesund till drottning Ulrika Eleonoras ära måtte fåt byta namn och kallas Ulricehamn. Ansökan beviljades promt av kung Fredrik 1. Till riksdagen 1742-1743 var de goda borgarna från Ulricehamn färdiga för nästa framstöt. Nu lyckades det bättre: Ulricehamn fick rätt att "lika med Borås stad njuta fri gårdfarig oxe- och viktualiehandel". Det blev dock inte mycket till handel genom de följande åren då man först 1803 kunde likställa sin resehandel med Borås. 

Ulricehamn fick dela alla de svenska trästädernas öde med återkommande stora eldolyckaor. 1788 brann 12 gårdar i stadens centrum, bland andra byggnader brann rådhuset. Redan nästa år hade man byggt upp ett nytt rådhus. Det är det som ännu står kvar och den och den anslutande bebyggelsen  vid torget förmedlar till nutien en fin bild av gammal svensk stadsmiljö.

.