Världskonstnären Andreas Eriksson hämtar inspirationen på Kinnekulle

Andreas Eriksson är en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer och representerad på flera av världens mest prestigefyllda museer, men i sommar är det äntligen dags att efter tio år återigen ställa ut på hemmaplan. Under rubriken “Rötter” visar Lidköpings Konsthall och Vänermuseet två kompletterande utställningar av hans konstnärskap.
- Det känns väldigt roligt. Det är ju härifrån jag till största del verkat och Lidköping har format mig mycket både som konstnär och människa.

Konsthallen presenterar målningar från de senaste tio åren ur Andreas egen samling och på Vänermuseet visas en målning och ett foto, båda i storformat. Dessutom finns hans digra bokproduktion tillgänglig på museet där besökarna kan sitta ner och bläddra i böckerna. Många av dem är fotobaserade med utgångspunkt i naturen runt omkring.
Det är just hembygden, framför allt det urgamla landskapet i och kring Kinnekulle, som utgör Andreas Erikssons stora inspirationskälla.
- Kinnekulle äger en oerhörd visuell rikedom och variation. Praktiskt taget hela Sveriges natur ryms inom en halvtimmes resa på och kring berget. Det är magiskt, menar Andreas, som under långa perioder bott i Medelplana men numera också har ett hus i Lidköping.

De branta klevarna, ängarna, alvarmarkerna och skogarna, samt ljuset och vyn över Vänern transformeras i konstnärens hand till strukturer av penseldrag eller trådar, till färgblock och organiska formationer. Andreas understryker dock att han inte vill pådyvla någon en berättelse. De mustiga och närmast skulpturala målningarna och vävarna kan lika gärna ses som något annat än tolkningar av naturen. Som inre landskap. Upplevelsen är betraktarens, en färdig berättelse önskar han inte ge.
- Det jag strävar efter är att ge betraktaren och mig själv en plats att vila och vara i.

Själv försöker Andreas att försätta sig i ett så öppet tillstånd som möjligt innan han påbörjar ett nytt verk.
- Jag ser skapandet som att föra ett samtal och försöker undvika att fylla mig med för mycket ambition. Jag vill istället se vart processen tar mig.

Det är i studion, en ganska oansenlig lokal i ett av stans industriområden, som Andreas kreativa “samtal” förs. Här rör han sig fritt mellan material och utföranden - måleri, vävning, skulptur, böcker, foto och film - och här finns det Erikssonska teamet. För konstnärskapet har med tiden blivit till ett “företag” med flera anställda och med uppdrag och resor världen över. Den inre resan går dock alltid tillbaka till berget och till barndomens naturupplevelser. Andreas Eriksson vill för allt i världen inte tappa kontakten med pojkrummet och den unge pojkens lustfyllda upptäckter i måleriet.