({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}

Vi använder Cookies, stäng meddelandet för att godkänna. Visa mer information

{{settings.Localization.Data.Cookies.Title}}

{{settings.Localization.Data.TravelPlanner.MaxItemTitle}}

En del av
Gå till innehåll Tillbaka till början
  • Fotograf: 

Naturreservaten i Valle

Mot sluttningen av berget Billingen i öster har inlandsisen lämnat efter sig det särpräglade Valleområdet, ett sjörikt och mjukt böljande landskap.

Varierat landskap

När inlandsisen smälte bort för 10 000 år sedan blev det kallare under några århundraden. Isen låg därför kvar och stora älvar i isen och lossbrutna isberg bildade med hjälp av grus och sand, ett starkt kuperat landskap, kamelandskap (uttalas kejm). Ett virrvarr av grusåsar, kullar, moränryggar, åsnät och platåer inramar sänkor där det ofta ligger en sjö eller ett kärr. Landskapet är mycket varierat på det sättet att ängar, betesmarker och åkrar växlar med sjöar och ädellövskog. På en liten yta, ca 1100 ha, finns sex naturreservat med olika flora och fauna. Gammalt kulturlandskap med hagar, odlingsrösen och stengärdsgårdar, lundar med ädellövskog,

Fotograf: 

Bockaskedeåsen - Björnabacken

Ås med istidsförflutet.
Bockaskedeåsen är en markant och framträdande höjdrygg, som bildades i samband med inlandsisens avsmältning för 10 000 år sedan. Bockaskedeåsen är ca 600 meter lång och ca 35 meter hög. Därmed är åsen den högsta och mest markanta åsbildningen i Valle-området. Den täcks av betesmarker av hagmarkskaraktär. Björnabacken är en brant sluttning med ett par långsträckta kullar. Den utgörs till stor del av åker- och betesmark med inslag av lundvegetation.

Eahagen - Öglunda ängar

Lövskog med nästan tropiskt yppig vegetation
Eahagen-Öglunda ängar ligger mitt i Valleområdet, vid sjöarna Ämten och Flämsjön. På näset mellan sjöarna - ett ed - ligger den egentliga Eahagen, som är en lund med ädla lövträd som till exempel ek, alm, lind och vildkörsbär. Floran, som gynnas av kalken i marken, är rik. På våren blommar markerna med bland annat vårärt, lungört och tandrot.

 

Fotograf: 

Naturens skattkista

Reservatet, som rymmer några av de från natursynpunkt värdefullaste delarna i Vallebygden, är i sin helhet ett välbevarat ålderdomligt kulturlandskap med mosaik av åkrar, betesmarker och ädellövsskogar. I reservatet finns även två gravfält från järnåldern och enstaka gravar. Växtligheten är frodig, med många kalkkrävande arter som är ovanliga på andra håll. Särskilt kan vår- och försommarfloran rekommenderas för alla blomälskare.Här passerar även en vandringsled, som heter "Valle Vandring". Den utgår från Flämslätt och är ca 10 km lång. Lövskogens fågelliv är rikt. Du kan till exempel få se och höra göktyta, grönsångare, näktergal och flera arter hackspett.

Höjentorp - Drottningkullen

Gamla Höjentorps slottsruin, med anor från 1200-talet, ligger i det största av de sex naturreservaten i Valle. Slottet lär ha donerats till biskopen i Skara år 1284, men drogs sedan in till kronan i samband med Gustav Vasas reformation. I mitten av 1600-talet skänkte drottning Kristina slottet som brudgåva till Magnus Gabriel de la Gardies hustru, Maria Eufrosyne. År 1722 bran slottet ner och det berättas att drottning Ulrika Eleonora då var på besök. Hon såg branden från en närliggande kulle som sedan fått sitt namn därefter - Drottningkullen.

Fotograf: 

En betydande plats under medeltiden

Idag återstår endast källarruiner av det ursprungliga slottet, men platsen vittnar om traktens betydelse under medeltiden, då också Skara hade sin storhetstid. I den förvildade slottsträdgården finns vackra askar och lindar och i sluttningen ned mot Trädgårdssjön doftar det av ramslök och andra sällsynta växter. Under sin västgötaresa 1746 var Carl von Linné här och han skriver då bland annat. Höjentorp låg på den behageligaste ort och ägde den artigaste situation".

Fotograf: 

Lantbruksskola under 1700-talet

Vid norra stranden av Trädgårdssjön, hittar du Höjentorps slottsruin. Inom gångavstånd från ruinen ligger anrika Höjentorps gård. Här drev potatiskungen Jonas Alströmer lantbruksskola under 1700-talet. Reservatet innefattar de mest kuperade och sjörika delarna i Vallebygden.

Flera strövstigar och möjligheter till vandring

I den nordöstra delen, finns landets mest utpräglade kamelandskap. Underlaget är kalkrikt och i sjöarna märks detta genom kalkutfällningar och rikedomen på musslor, snäckor och kransalger. Kulturlandskapet är ovanligt mångformigt och har delvis ålderdomlig karaktär. Flera strövstigar finns inom området.
Möjlighet till vandring finns också på markerade strövstigar längs slingrande, betade åsar i den södra delen av naturreservatet.

Jättadalen - Öglunda grotta


För den som söker en mer "krävande" naturupplevelse rekommenderar vi Jättadalen, en djupt nedskuren bäckravin omgiven av diabasstup. Vandringen upp till Jättadalen är brant och lite ansträngande. Du kan stanna till och pusta ut vid en källa med gott vatten som porlar fram ur lerskiffern.Väl uppe på kanten av berget möts du av utsikten över Vallebygden med sin mosaik av sjöar, lövskogar och hagmarker och med ett blånande Kinnekulle i fjärran.
Väl värt mödan!

Fotograf: 

Grottor och stup

Jättadalen ligger i diabasbranten på västra Billingen. Det är den mycket hårda bergarten diabas överst på västgötabergen som har skyddat dem från att brytas ner genom is, vind och vatten.
Här vid Jättadalen bildar diabasen lodräta stup, med pelare och klyftor. Nedanför stupen finns rasmarker med nedfallna, kantiga block av diabas.Från utsiktspunkten ovanför Jättadalen fortsätter stigen söderut. Om du fortsätter på den stigen, kommer du till slut till Öglunda grotta, som är en liknande ravin. Enorma diabasblock i rasmarkerna bildar här grottliknande rum.
Vid "grottan" finns också fristående pelare av diabas.

En vandringsled kallad "Valle vandring passerar ned genom Jättadalen. Den startar vid Flämslätt Stifts- & Kursgård och är tio kilometer.

Lycke - Lilla höjen

Naturreservatet domineras av ett ålderdomligt kulturlandskap med åkrar, öppna betesmarker, hagmarker och lövskogar. Från höjdryggen kan man få en vacker utsikt över omgivningarna.

Torprännan

Reservatet är en välbevarad och representativ del av Billingens västra sluttning, med en markerad djup dalgång Torprännan nedanför sluttningen. Torprännan och en del mindre dalar, uppe i sluttningen, har bildats av mäktiga vattenflöden i samband med inlandsisens avsmältning.

 Husgrunder och ödetomter

Högst upp har diabasen gett upphov till en delvis markant brant. Lågt belägna delar består av öppna åker- och betesmarker, som högre upp övergår i hagmarker med inslag av ekplanteringar med mera. Fågelbärsträd förekommer rikligt men i anslutning till diabasbranten dominerar granskogen. I sluttningen finns några torp, husgrundar och ödetomter från tidigare torpbebyggelse.

Ryttmästarboställe

Mangårdsbyggnaden till Torps gård uppfördes under 1700-talet och har bevarade inredningsdetaljer i empirestil från början av 1800-talet. De övriga byggnaderna är från tidigt 1800-tal. Under indelningsverkets tid, fungerade gården som ryttmästarboställe för Kungliga Västgöta regemente, som var placerat vid Axvalla hed. Byggnaderna med kringliggande trädgård, är byggnadsminnesrika.

En strövstig går över åkermarken upp i ett kulligt landskap med betesmarker, hagmarker och lövlundar där det finns stenknäck och nötkråka

Från parkeringsplatsen, vid allmänna vägen, går markerad strövstig in i reservatet.

Fotograf: 

Ökull - Borregården

Ökull var en kungsgård under medeltiden. Hit kom kungen ridande med sitt följe och på kungsgården bodde kungens representant i trakten. På 1500-talet omvandlades Ökull till en by, som 300 år senare slogs ihop till en storgård.

Markerna kring Borregården har förmodligen tillhört Varnhems kloster innan de togs över av enskilda ägare.

I det här reservatet hittar du kalkfuktängar, rikkärr, naturbetesmarker och ädellövskog. Här finns också en rik svamp- moss- och kärlväxtflora. I sjöarna finns kransalger, som kräver klart vatten.

Den mest markerade åsen i reservatets kamelandskap heter Getaryggen och kan följas cirka fem kilometer norrut.

Vingängen

Naturreservatet Vingängen är bildat av Skara kommun. Vingängen karakteriseras av en ek- och björkdominerad hagmark som betas med nötdjur och hästar. Flera andra trädslag såsom oxel, lönn, lind och rönn finns också i betesmarken. Åtta av ekarna är så kallade ”jätteträd”. För ek innebär det att omkretsen större än 6 meter.

På de gamla grova träden trivs flera sällsynta arter såsom lavarna rostfläck, sotlav och kattfotslav samt mossorna krusig ulota och hjälmfrullania. I fältskiktet finns flera naturvårdsintressanta hävdarter till exempel backtimjan, slåttergubbe, ängsvädd, ormrot, stagg, och kattfot.

I den västra delen av naturreservatet finns en barrblandskog med visst inslag av lövträd. Skogen är idag tydligt påverkad av skogbruk. Men med tiden kommer skogen att utvecklas mot naturskog, med ett ökande inslag av lövträd. I norra delen av naturreservat finns några åkrar och en del öppen betesmark.

Under sommarhalvåret betar nötkreatur i den östra delen av naturreservatet. Denna del är mycket rik på fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar i form av fornåkrar, förhistoriska, gravar, husgrunder, odlingsrösen med mera. De är troligen lämningar från den forntida/medeltida byn Norra Ving.

Destination

Visar {{proxy.activeBusinesses.activeInd + 1}} av {{proxy.activeBusinesses.length}}