Fornminnen
Vara kommun

Tre resta stenar

Troligen markerar dessa tre stenar gravar. Stenarna har rests på nytt efter att ha legat ner en tid. Även någon av de nu liggande stenarna kan ha varit resta tidigare. Att stenarna är resta på den här kullen kan bero på att det är utsikt mot andra forntida platser i det fornminnesrika området.

Sägen om ättestupa

Härifrån kan du också se Prästlundaberget. Det berättas att berget en gång användes som en ättestupa, en plats där äldre människor enligt sägnen kastade sig utför. En annan sägen berättar att den enda
person som någonsin red nerför den branta bergs sidan var en präst, därav namnet Prästlundaberget.

Plats rik på fornminnen

Området häromkring är rikt på fornminnen. Bland annat säger berättelserna att det har krigats här i trakten. Antalet fornminnen tyder på att trakten varit en samlingsplats. Här finns fler resta stenar, domarringar, gamla vägar, fornborg, gravkammare och det har hittats ett svärd daterat till 1300-talet.

Österbitterna ödekyrkogård och runsten

Kyrkan som stod på denna plats fanns troligen redan på 1100-talet. Kyrkan var av sten, saknade torn och formen på byggnaden var fyrkantig. Två klockor hängde i en klockstapel bredvid kyrkan.

Kyrkan brann ned

På palmsöndagen 1781, söndagen före påsk, brann kyrkan ner. Det var en bondes oaktsamhet som orsakade branden. Österbitterna och Västerbitterna förenades och blev Bitterna kyrka. Minnesstenen i mitten är från 1918 och stenmuren runt platsen är från 1930.

Runstenen

Stenen står i en hage vid Per-Jonsgården. Gamla källor visar att stenen stått på samma plats sen åtminstone 1600-talet. Runristningen lyder: ”Håkan och Torgöt reste denna sten efter … sin fader, en god bonde”. Vid stenen låg den gamla Uppebyn och ut mot utmarken gick en fägata som det än idag går att vandra på.

Lockebacke

Här vid Lockebacke finns sju domarringar, sju runda stensättningar och ett stort antal stenar som kan ha ingått i ytterligare domarringar. Den största domarringen är hela 19 meter i diameter och består av nio stenar, varav en är rest och de övriga är liggande. De sju stensättningarna syns oftast som svaga, runda förhöjningar med en diameter på mellan fyra och sju meter.

Brandgravar

Det har visat sig vid utgrävningar att de flesta domarringar är brandgravar, och inte som namnet antyder, en samlingsplats för ett rättsväsen. Brandbegravning var det vanligaste under järnåldern. Oftast brändes de döda på bål. De brända benen placerades sedan i ett kärl av lera eller trä som ställdes i själva graven. Ibland spriddes även bålresterna ut i graven.

Gravgåvor med sig

Den döde fick ibland några gravgåvor med sig på sin resa till dödsriket. Ovanpå gravgömman byggdes själva graven.

Larva bäsing

Framför dig har du ett gravfält från järnåldern. Här finns en storhög som kallas Larva bäsing och sju mindre, runda stensättningar. Stensättningarna syns som förhöjningar i marken.

Storhögar från järnåldern

Det finns flera storhögar i området runt Larv och de kommer antagligen från järnåldern för 1 000-2 500 år sedan. De stora gravhögarna tyder på att järnålderssamhället var organiserat, vilket behövs för att kunna bygga så stort. De olika storlekarna på gravarna och de gravgåvor som hittats visar på att det fanns människor med olika status i samhället. I stora gravar hittas oftast statusföremål medan det i mindre gravar oftare handlar om vardagsföremål.

Inte utgrävda

Någon storhög har inte grävts ut här, men när kyrkogården utvidgades hittades rester av gravar. Många gravar hade odlats bort, men enstaka fornfynd återfanns. Då hittades även spår av järnframställning.

Väderkullen

Gravkullen framför dig kallas Väderkullen. Det är en storhög från järnåldern, en tidsperiod då de döda brändes och sedan begravdes med en gravgåva. Antagligen var gåvorna utvalda för att de döda skulle komma att behöva dem i livet efter detta. 

Tre samhällsklasser

Den här typen av grav var tänkt att synas på stort avstånd och berättar en del om hur järnålderssamhället vad uppbyggt. I den tidigmedeltida, isländska eddadikten ”Sången om Rig” beskrivs hur guden Heimdal (Rig) genom besök hos tre äkta par blir far åt tre söner: Träl, Karl och Jarl. Dessa tre blir fäder åt de tre samhällsklasserna: trälar, bönder och hövdingar. De enklare gravarna och gravgåvorna är troligen gravar för bönder, trälarna kanske inte ens begravdes i särskilda gravar.

Förgyllda bältesdetaljer

År 1866 lämnades bältesdetaljer i förgyllt brons in till Västergötlands Fornminnes-
förening. De sas komma från Väderkullen och är tillverkade under Vendeltid, 600-talet efter Kristi födelse.

Afzelius grav och kulle

På den här platsen begravdes Arvid Afzelius 1789 och hans hustru Catharina 1806. Afzelius studerade i Uppsala där han även prästvigdes. Från 1748 var han präst i Larv socken, och sysslade även med jordbruk.

Återvände till Larv

Det finns flera möjliga förklaringar till varför graven ligger just här. En berättelse säger att Arvid Afzelius, som var verksam i riksdagen i Stockholm, hastigt ska ha avslutat sitt politiska engagemang och återvänt till Larv utan någon förklaring.

Sägnen säger att han ska ha gjort sig ovän med kungen och därför blivit nekad plats på kyrkogården. Då det i området finns många stora gravhögar, betydligt äldre än den här gravplatsen, kan Afzelius ha inspirerats av dessa. Det berättades nämligen om Afzelius att han både var en klok och driftig man, och att han hade ett oförskräckt mod i faror. En viss stolthet och högdragen attityd kan ha gjort att han valde den här kullen som plats för sin grav. Kanske såg han Larva bäsing från predikstolen under söndagsgudstjänsten och tog intryck av denna monumentalgrav.

Gravplats utanför kyrkogården

Det var också populärt bland godsägare vid den tiden att välja sin gravplats utanför kyrkogårdarna, gärna på godsets mark. Denna nya sed ogillades då det krävdes tillstånd vilket många struntade i.

Gravfältet Småkulla

På det här gravfältet finns 21 gravhögar och 1 rest sten. Högarna består troligen av sand och är relativt små: 4-11 meter i diameter. Den resta stenen är möjligen inte en fornlämning. En tidigare granne med gravfältet menar att det i stället är en hundgrav. Gravfälten i Larv är ifrån mitten och senare delen av järnåldern.

Stenbacken och Hedalund

Stenbacken och Hedalund utgör tillsammans ett fornlämningsområde som delas av vägen. Här finns fem domarringar, fyra högar och två resta stenar. Norr om vägen ligger fyra domarringar och rester av en hög. Söder om vägen finns bland annat en större hög.

Grav från järnåldern

En domarring är en grav från järnåldern där stora stenar placerats i en ring med lika stort avstånd mellan varandra. Ofta är antalet stenar udda. Sju eller nio stenar är det vanligaste.

Namnet kommer av att man tidigare trodde att ringarna varit en samlingsplats när det skulle fattas rättsliga beslut. På varje sten skulle då en domare ha suttit och eftersom stenarna var udda kunde en dom aldrig bli oavgjord. Det finns ingenting som tyder på att det var så stenkretsarna användes när de restes på järnåldern. Vid arkeologiska utgrävningar har det oftast visat sig handla om brandgravar.

Begravningsplats under brons- eller järnåldern

Gravfältet var en begravningsplats för befolkningen i området under brons- eller järnåldern. Vid en brandbegravning brändes de döda på bål och sedan spriddes resterna av bålet i graven. Ibland lades de brända benen i ett kärl av trä eller lera. Kärlet placerades i jorden ihop med gravgåvor och ovanpå byggdes själva graven.

Monumentala gravsättningar

Gravfältet som ligger här i Valeberg Ryd har varit känt länge. Här finns många olika sorters gravar. Den döde fick några gravgåvor med sig i graven. Gravgåvorna berättar för oss idag hur redskap, vapen och smycken såg ut. Ovanpå gravgömman byggdes själva graven. Denna fick olika utseende under olika perioder.

En av de största domarringarna

En av länets största domarringar finns här och består av nio stora stenblock placerade i en ring. Här finns också både större och mindre gravsättningar, samt treuddar. En treudd är en stensättning med tre sidor och markerat insvängda sidor.

Tecken på väl organiserat samhälle

Att bygga stora gravar har krävt en stor arbetsinsats och är ett tecken på att samhället har varit organiserat på ett sätt som gjort det möjligt att genomföra gemensamma arbetsinsatser. Det visar också att det funnits personer i samhället som velat tala om för eftervärlden att de var speciella.

Gravarna som ligger här är från järnålderns senare del, 400-1000-tal. De är mer eller mindre tydliga. Följ stigen över åkern mot gravfältet och stora högen. 

Besök de gamla åkrarna också

I gravfältets bortersta del finns gamla åkrar. Där finns en skylt med information om dem.

Dagligt liv på Valeberg

Här kan du se gamla åkrar som berättar om vardagens mödor fram tills år 1000. Åkerlämningarna som vi kan se är närmast kvadratiska. Det visar att människorna som bodde här använde ett redskap som heter årder. Årdern kom före plogen och användes genom att köras i kors över åkern, först åt ett håll och sedan vinkelrätt mot de första linjerna. Det gjorde att jorden kom att samlas i kanterna av åkern, och därför kallas den typen av åkrar ”bassängformade”. Vete, korn, råg och havre odlades under järnåldern precis som idag.

Djur på gården

Ängen var större än åkern eftersom det som växte där blev foder till djuren så att de kunde bo inomhus på vintern. Djuren bodde i ena änden av ett långhus och hjälpte på det viset till att hålla värmen under vinterhalvåret. Att ha djuren inomhus gjorde det också möjligt att få gödsel som sedan kunde spridas på åkrarna och genom det ge större skördar.

På sommarhalvåret stängslades äng och åker in så att djuren inte åt upp det viktiga vinterfodret. I stället fick djuren beta på utmarken, det vill säga skogen. 

Plogen ändrade åkrarnas form

När plogen kom vid 1000-talet arbetade man i stället i endast en riktning, och det förändrade formen på åkern. En långsträckt, plan form betyder att åkern är modernare än den kvadratiska.

Ballstorps kyrkoruin

Ballstorps kyrka byggdes antagligen i slutet av 1000-talet. Den var en av de minsta i Västergötland. Kyrkan var byggd av natursten i skalmursteknik och uppfördes i två etapper, koret först och långhuset sedan. Kyrkan saknade torn, hade stampat jordgolv och ingången låg på södra långsidan.

Undersökning

1960 undersöktes ruinen. Då hittades rester av långbänkar längs väggarna, en bit av dopfuntens fot och gravar både inuti och utanför kyrkan. Enligt uppgift har det också hittats fragmentariska liljestenar, en sorts dekorerade gravstenar från 1200-talet. Kyrkan övergavs på 1500-talet. Det är möjligt att det var för att kyrkan brann ner, då det hittats både förkolnade träbitar samt stenar som spruckit av hög värme.
På 1500-talet slogs Ballstorp socken ihop med Edsvära socken vilket också kan ha varit en orsak till att kyrkan lämnades.

Runsten på kyrkogården

Här på kyrkogården står en runsten som troligen är från 1000-talet, precis som Ballstorps kyrka. Inskriften lyder: ”Utlage reste sten efter Öjvind, en mycket god tägn (kämpe)”.

Minnestext inristad

Runstenen har tidigare legat som spång över bäcken. Johan på Stommen hittade stenen och runinskriften. Han högg in en minnestext med runor på stenens baksida: ”tina:stin:ar:hita:ok:rist:or:MDCCCCI:af:ioan:fron:stomin:”

Fornminnen som dessa är skyddade enligt lag, så de som för hundra år sedan gjorde egna ristningar i stenen bröt mot lagen, möjligen ovetandes. Ovan nämnda Johan på Stommen har gjort liknande ristningar på flera stenar i området.

Borga kyrkoruin

Borga kyrka har använts åtminstone fram till 1552, då församlingen upphörde. Det är en liten kyrka, endast en halvmeter längre än Ballstorps kyrkoruin som var en av Västergötlands minsta kyrkor. Förutom grundmuren finns även resterna av altaret kvar. Det finns också kvar ett kvarnstensliknande fundament till en dopfunt.

Åsen som Borga kyrkoruin ligger på har tidigare varit ett förkristet gravfält. Inom den forntida kyrkogården finns minst fyra gravrösen. Strax utanför finns även en domarring och en större hög.
Här finns även en rest minnessten från 1963.

Två högar

De två kullarna som ligger här, på båda sidorna om en modern skogsbruksväg, kan vara gravhögar. Högarna består troligen av sand. Alla högar som byggdes har inte varit gravar. De kan till exempel ha byggts som minnesmärken, eller ha varit en plats av religiös eller rituell betydelse.

Bronsåldern

Gravtraditionen med högar kom till Sverige från Europa och blev vanlig på bronsåldern för ungefär 3 000 år sedan. Gravhögar har oftast en centralgrav där en människa har begravts. Ibland har högarna byggts på och fler personer har sedan gravsatts i högen.

När brandbegravningar slog igenom fanns ibland fler gravar anlagda i högarna, som urn-gravar eller brandgropar.

Annat landskap

De flesta gravhögar anlades på bronsåldern, en tid då landskapet generellt var öppnare än det är idag. Även havsnivåerna var högre, vilket kan betyda att högarna här en gång legat vid en strand.

Runstenar samma funktion 

En gravhög hade också en viktig funktion i att visa sin rätt till marken genom att generationer har levt på samma mark. I senare tider har runstenar samma funktion, både som minnesstenar och som bevis på att släkten bott länge på platsen.

Runstenen på Larvs hed

Runstenar är de enda bevarade texter vi har från järnålder och tidig medeltid. Den här runstenen är från 1000-talet och den står sannolikt på sin ursprungliga plats.

Kristet kors

Band i form av utdragna djur som slingrar över stenytan är ofta grunden för runskriften på runstenar.
På den här stenen finns även ett kristet kors inristat. Det visar att människorna kristnats och korsen blev därför vanligare i slutet av vikingatiden när fler gick från asatro till kristendom.

Texten på den här stenen är en minnestext: ”Ölver och Åskatla reste denna sten efter Gunnar, Sigtryggs son, en god ung man. Herren Gud bärge hans ande.”

Uppror på heden

Ungefär 500 år efter att stenen ristades styrde Gustav Vasa Sverige på ett sätt som väckte motstånd i de gamla självständiga landskapen. Ture Jönsson samlade Västergötlands bönder till Larvs hed 1529 och talade för att kungen skulle avsättas. Runstenen sägs ha använts som talarstol vid tillfället. Upproret som var dåligt förankrat hos bönderna kom av sig och blev känt i historien som ”Västgötabullret”.