Vart tog våra skulpturer vägen?
Hur ser vi på konsten i våra gemensamma offentliga rum?, Uppmärksammar vi överhuvudtaget den offentliga konsten?, Vad händer då ett verk lyfts bort ur vår närmiljö – saknar vi det då? När en skulptur dyker upp på en plats som tidigare varit utan konst – blir den då välkomnad? Blir den saknad då den flyttar hem igen?
Det är frågor som vi ville undersöka i projektet ”Vart tog våra skulpturer vägen?”. Projektet innebar att ett urval av skulpturer i Skaraborg under sommarmånaderna 2018 fick en ny placering, i en ny kommun. Projektet var även startskottet för publikationen och hemsidan Konst Skaraborg.
Konst och plats i symbios
Konsten och platsen lever i symbios. Med en intressant placering kan ett verk lyfta och tillföra något till en plats. Med en mindre lyckad placering kan konsten å andra sidan kanske till och med bli ett irritationsobjekt. Det är inte ovanligt att offentliga skulpturer skapar en intensiv debatt då de placeras och det betyder väl att konsten berör?
Varje tid sätter sitt avtryck
Det är en lång tradition att låta konsten ta plats i det offentliga rummet. Äldre verk är ofta minnesmonument över betydande händelser eller personer, inte sällan kungar eller berömda författare, ofta manliga. Varje tid sätter sitt avtryck på miljön. Det som anses naturligt i sin egen tid, kan senare uppfattas som både obegripligt och kanske provocerande. Från 1940- och 50-talet har vi i Skaraborg många bronsskulpturer, ofta mycket naturalistiska avbildningar av nakna barn och kvinnor. De räknas som klassiska verk, men hur ser vi på dem med vår tids ögon?
Från 1960-talet ser vi en ökad abstraktion, mer modernistiska uttryck i skulpturerna. Andra material dyker upp, ofta järn eller stål, även betong blir ett vanligt material. Konsten går från att vara avbildande till att mer gestalta ett uttryck, en känsla eller en form.
