Hällkistan i Marbäck
Marbäck

23 resta hällar

I slutet av yngre stenåldern hade människan börjat bruka jorden och ha boskap, men försörjde sig fortfarande till stor del på jakt och fiske. Områden som tidigare varit obebodda röjdes för odling och bete, och hällkistornas spridning markerar de nya bosättningarna i landskapet i höjdlägen längs sjösystemen. Man begravde sina döda obrända i hällkistor och i flatmarksgravar. I hällkistorna begravdes flera personer – vuxna, barn och spädbarn – vid olika tillfällen.  Man kunde därför öppna och stänga graven.

Marbäcks hällkista består av 23 resta hällar och en takhäll. Ursprungligen fanns flera takhällar, men de är borttagna och har troligen ingått i en stenbro över en bäck ca 300 meter norr om graven. Kistan kan ha varit övertäckt av en jordhög under forntiden. Gravkonstruktionen visar att det var en rik släkt som använde gravplatsen, eftersom det måste ha varit mycket resurskrävande att hugga ut hällarna, resa dem och lägga upp takblocken.

Hällkistor, dösar och gånggrifter är olika typer av megalitgravar. I Sjuhäradsbygden har man funnit omkring 80 hällkistor.  De förekommer i hela södra Sverige, flest på sydsvenska höglandet. Gånggrifterna finns på Falbygden i stort antal, men ej i Sjuhäradsbygden.

Fynd utställd på historiska museet

Hösten 1888 upptäckte Alexander Åhman hällkistan i den odlade marken och fann ett stort antal föremål: 17 dolkar och spjutspetsar, 2 bladformiga pilspetsar, 3 skrapor, 13 knivar och spån av flinta, 1 skafthålsyxa, 1 mejsel eller mejselliknande bryne av sten, 6 hängprydnader av skiffer och andra stenslag, 2 grova lerkärl, kolbitar mm. Året därpå undersökte arkeologiprofessor och riksantikvarie Oscar Montelius kistan och fann ytterligare en bladformig pilspets. Åhmans fynd löstes in till Historiska museet mot 30 kr. Där finns föremålen än idag. I ett av lerkärlen syns 10 avtryck av vetekorn. Det är ovanligt med spår efter vete från stenåldern. Detta kärl är utställt i en monter på Historiska museet i Stockholm. Övriga fynd finns i magasin. I närheten av hällkistan har gjorts fynd av skivskrapor av flinta och flintavslag. Här kan ha varit en stenåldersboplats.

Praktisk som jordkällare

Ett osignerat brev berättar om att kistan några år efter upptäckten i slutet av 1800-talet, var i ett bedrövligt tillstånd. Man hade använt den att förvara rotfrukter i. Den var täckt med ruttnande ekvirke och torv, stenar hade börjat luta och falla in.

Fornminnet restaurerades 1948 av landsantikvarie Ingegärd Vallin vid Borås museum, med hjälp av män från Bäckagården och Bredgården. Nils Björkborn, ägare till gården Björkbacken och åkern där hällkistan ligger, lovade i en skrivelse att inte bruka marken närmare än ca 90 cm. Idag är skyddsområdet kring fornlämningen betydligt större, minst 10 meter.

Folktro om hällkistor

Liksom flera andra typer av fornlämningar sattes förr i tiden hällkistor i samband med jättar, som länge uppfattades som Nordens ursprungliga invånare. Såväl allmogen som lärda män använde på 1700- och 1800-talen uttryck som "jättegravar" och "jättekistor" när de beskrev hällkistor och det finns skriftligt källmaterial som visar att präster så sent som i mitten av 1700-talet verkligen trodde att det funnits jättar i vårt land och att hällkistorna var jättarnas gravar. (Denna text om folktro är hämtad ur boken "Kunskap om skogens historia" av Örjan Hill)

Hitta hit:

Söder om Marbäck tag av från väg 157 mot Påbo. Stanna vid första huset på vänster sida och följ tomtkanten en bit bort från vägen, 150 meter norr om vägen ligger graven i öppen mark, på en höjdrygg.

GPS: 57.7298, 13.4444.