({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}
En del av
  • Hornborgasjön /
  • Vallebygden - det lilla sagolandskapet med det stora extra
  • Fotograf: Jonas Ingman

Vallebygden - det lilla sagolandskapet med det stora extra

  • Friendly Travel

Mellan Vänern och Vättern ligger det som kallas Vallebygden. Trots att området ytmässigt inte är större än några mil åt varje håll är det en svårslagen brygd som bygden serverar med läskande ingredienser som natur, närproducerat och blommande landskap.


“Vallevägen - världens vackraste väg”. Det är bra schvung i den lokala föreningens slogan. Och efter att ha svängt av väg 26 förstår vi snabbt att det inte handlar om varken total hybris eller falsk marknadsföring. Just den här dagen visar kalendern 22 maj och naturen utanför bilfönstret växer mer ivrigt än en ungdom på sommarlovet. Grönskan är total. Och ingenstans blir detta mer påtagligt än just här, i Vallebygden. Det är snudd på ett parallellt universum som välkomnar oss. Eller om man så vill: världens vackraste väg. Just den här dagen kläs den av körsbärsfest där de vita blommorna ömsom singlar ner från skyn och ömsom blommar för fullt i träd efter träd. Intill de många uråldriga stenmurarna står hästar, får och en och annan ko och trivs med sjöutsikten. Vägarna svänger gulligt över kullarna och till höger och vänster introduceras vi till det som utgör grunden i Vallebygdens allra vackraste resurs: naturreservaten. Här bor inte mindre än åtta stycken!


Förverkligad livsdröm

Vi tar oss förbi blomstermeckat Melldala trädgård innan vi når utgångspunkten för vår Valle-episod. Fredriksons pensionat är som en perfekt skapad kuliss. Med den skillnaden att den är så tvättäkta den bara kan bli. Mycket tack vare ägaren Margaretha Fredrikson och hennes man Klas som sedan 2013 kallar stället sitt hem. Och det genom en förverkligad livsdröm. Under många år hade deras gemensamma dragningskraft till Vallebygden växt sig starkare och starkare. Och efter flera besök på Sjöbacka pensionat, som det då hette, var Margaretha såld på drömmen om att en dag bli ett med stället. Det gula huset, med sjötomten vid Emten, ropade på henne.
– På något sätt var det som att allt jag gjort ledde mig hit. Redan när jag var barn slukade jag magasin om pensionat och intresserade mig tidigt för matlagning. Så även om jag under många år sysslade med annat har livsdrömmen om att ha ett ställe som detta funnits hela tiden – och nu var tiden helt rätt, säger hon.


Inriktningen på Fredriksons Pensionat Sjöbacka (som det numera heter) skulle kort kunna beskrivas som trivsel. I allt från maten, som Margaretha själv kockar med säsongens råvaror från trakten, till omgivningarna. Rummen, som är fyra till antalet, har själ och stora fönster som vetter mot den prunkande trädgården och den vackra lilla sjön.
– Många kommer hit för att bara vara, och vrida ner tempot för en stund. Det är något med det här stället som gör att axlarna sjunker ganska snabbt, konstaterar hon, och fortsätter:
– Alla naturreservat och den lokala småskalighet med nya härliga aktörer som poppar upp lite varstans gör att det finns mycket att upptäcka. Jag älskar själv att hämta så mycket som möjligt från så nära som möjligt. Ikväll ska ni få äta något jag lovar ni aldrig har ätit förut, som bara skördas under två veckor om året. Hämtat två kilometer härifrån...

Med den cliffhangern i ryggen vinkar vi på återseende till Margaretha och hoppar upp på cykelsadeln. Att upptäcka “Valle” på cykel är perfekt. Särskilt så här under högsäsong när parkeringsfickorna snabbt fylls av bilbesökare, är cykeln det bästa och mest hållbara.

Cykling genom Körsbärsdalen

Det är en ren fröjd att cykla genom det böljande landskapet som osökt för tankarna till Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Valmöjligheterna i vägvalen är många, men vi har med Margarethas initierade tips gett dagen några delmål. Vi ställer ner stödet vid Jättadalen-Öglunda grotta för vårt första stopp. För att nå Jättadalens högsta punkt passerar vi ravinen med väldiga klippblock som skvallrar om en tid långt före oss själva. Efter en vätskepaus vid den porlande vattenkällan når vi toppen. Och nog är det värt varje höjdmeter. Här kan vi, över en medhavd vegomacka från Margaretha på Fredriksons pensionat, njuta av det som definierar Vallebygden: sjöarna, lövskogen, blomningen och hagarna – och i horisonten anar vi Kinnekulles platåtopp. Även om vandringen ”peakar” här, sett till vår höjd över havet, är det innehållsrika kilometer som avslutar rundturen. Stigen vimlar vidare till Öglunda grotta, där grottrummen med de pampiga stenbumlingarna också påminner om platsens historia. Mot slutet av vandringen skiftar leden från sten och raffinerad ravin till grönskande hagar och blommande stigar. Det doftar sommar som bara livligt växande blad kan göra.


Ekologiskt engagemang som förenar

Med klorofyllenergi från promenaden ger vi oss i kast med ett knippe av gårdsbutiker som tillsammans visar att Margarethas spaning stämmer: det poppar upp lokal småskalighet ”överallt”. Sjöbackens gård blir först ut. Här säljer Kalle och Sofia bland annat sin egenproducerade sylt och lammkött från gården. Aroniasylten – med alla mirakelgörande antioxidanter – åker direkt ner i cykelkorgen efter provsmakning. Därefter sätter vi fart mot Alekärrs ekologiska gård där äppelmusten kommer i otaliga sorter. Som namnet antyder är allt ekologiskt framtaget, vilket onekligen är en hållning som förenar i princip alla vi stöter på i bygden. Det gäller även nästa anhalt.

Cecilias trädgårdscafé har inte bara en spirande trädgård som en av sina förtjänster. På griffeltavlan läser vi “rättvisemärkt, ekologiskt och bakat med mycket smör och kärlek”. En slogan svår att motstå. Vaniljrutan som smälter kärleksfullt mot gommen gör också införsäljningen rättvisa. Innan vi skyndar tillbaka till pensionatet hinner vi med dagens sista sladd till Nolgårdens humle – där Josefine och Daniel har ekologisk odling av humle, grönsaker och blommor.

Att Josefine är utbildad florist går inte att ta miste på, mängder av vackra arrangemang trängs där i ladan. Och så var det ju humlen. Humlesparrisen skördas endast under ett par veckor om året, berättar Josefine. Vänta nu. Aha. Det är det Margaretha ska servera ikväll! Vi rullar tillbaka förväntansfulla, i eftermiddagssol, och gör oss redo. Efter en lång dag på cykelsadeln är det ren och skär lyx att slå sig ner på baksidans veranda och vilsamt blicka ut över sjön Emten. Det är högtidligt, men ändå avslappnad stämning när Margaretha, med sitt särskilda serveringsförkläde, presenterar menyn för de fyra sällskapen som är lika med pensionatets gäster.

– Till förrätt blir det humlesparris. Hämtad från Nolgårdens humle, bara ett par kilometer härifrån. Med ramslökscréme, givetvis plockad utanför naturreservat och sallad med vilda blommor från trädgården här utanför, säger hon och pekar med en svepande stolt hand ut mot det som är ursprunget för flera av ingredienser under middagen.
Så hur smakar då humlesparrisen? Ljuvligt! Tunnare än grön sparris och krispig som bara den. Menyn går även i övrigt i samma närproducerade anda. Till varmrätt med morotsbiffar, grillost och örtrostad potatis...
– ...Från Prästakvarna i Timmersdala, säger Margaretha, och tillägger:
– Jag vill verkligen ge alla lokala producenter den kredd och det strålkastarljus de så väl förtjänar. Dels så att fler kan upptäcka dem, och dels för att gästerna förtjänar att veta var maten kommer ifrån. Det är min väldigt roliga skyldighet.


Härproducerat och ekologiskt

Efterrätten kommer som så mycket annat denna kväll från platsen där vi sitter. Ugnsbakad rabarber rundar av kvällen på Fredriksons baksida, där känslan genom hela middagen är sådär hemtrevlig och genuin som vi förutspått. Solen sänker sig över sjön och vi drar oss tillbaka. För några timmar. Behagligt fågelkvitter lotsar oss några daggstänkta kliv genom trädgården på morgonen. Det är dags för frukost. Och jorå, vi är tillbaka på samma ljuvliga veranda med sjöutsikt. Margaretha har svinnsmart fångat in våra önskemål redan kvällen före och ägget är precis så där krämigt som just vår checklista önskade. Service!

Med den skjutsen till frukost i ryggen ger vi oss i kast med dagens vandring. Och vi behöver inte ta oss särskilt långt. På bekvämt gångavstånd kan vi äntra naturreservatet Eahagen och Öglunda, som mer eller mindre är granne med pensionatet. I reservatet finns leder i olika längder. Men vår vandring för dagen Flämsjön runt, som går just runt sjön Flämsjön, är en av de mer populära. En av Vallebygdens stora fördelar är annars att populära naturstråk inte ägs med ensamrätt av ett enda ställe, där alla är. De åtta naturreservaten och alla vandringsleder gör att vi som besöker området enkelt kan sprida ut oss och respektera reservatens framtid. Flämsjön runt är nio kilometer av varierad skog, betesmarker och rikt artliv, både vad gäller fåglar och blommor. Inledningen av turen är så här i blomstertid bländande vacker. Höjdskillnaderna gör att det gemensamma synintrycket från träd och mark skapar en sagolik känsla, där grönskan tycks vara både golv och himmel. Det lilla landet där allt poppar slår oss med häpnad ännu en gång. Världens vackraste väg har talat. Det är varken bluff eller båg, bara en genuin västgötsk sanning.