({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}

Vi använder Cookies, stäng meddelandet för att godkänna. Visa mer information

{{settingsInstance.Localization.Data.Cookies.Title}}

{{settings.Localization.Data.TravelPlanner.MaxItemTitle}}

En del av
Gå till innehåll Tillbaka till början
  • Fotograf: Tema 1-65;Boken Natur i Dalsland;Kent-Åke Gustavsson

Vingar över Dalsland

Höghalsade, vaksamma smålommar speglade i ett blanksvart tjärnöga. Bubblande orrspel på en rimfrostig myr. Tusenhövdade skaror av finkar och piplärkor på sydsträck över skären vid Vänerkusten. Ljusa försommarnätter med visslande vaktlar i Dalboslättens åkrar. Visst kan Dalsland bjuda ornitologer på spännande möten och fina upplevelser, även om landskapet saknar fågellokaler i den allra högsta divisionen. Över 290 fågelarter har noterats, varav ungefär 150 som häckfåglar. Ytterligare omkring 60 ses regelbundet på flyttning vår och höst. De återstående är tillfälliga gäster, som bara observerats vid något eller några få tillfällen.

Flyttfåglar i tusental

Ska man lyfta fram något unikt med Dalslands fågelliv måste det bli de stora skaror flyttfåglar som varje höst drar söderut längs Vänerkusten. Särskilt vid ostliga vindar drivs fågelsträcken in mot Dalsland, och dagssiffrorna kan bli imponerande. 136 smålommar, 2 000 dvärgmåsar, 10 000 ängspiplärkor och 75 000 bofinkar är några toppnoteringar från Rörvik omkring två mil norr om Vänersborg. Vänersborgsviken längst i söder kan redovisa liknande siffror och räknas som en av landets främsta sträcklokaler, kanske den allra främsta i Sveriges inland.

Våleberget i Yttre Bodane (64) är en annan bra plats för sträckfågelobservationer. Här är inte sträcket lika koncentrerat som längre söderut och siffrorna blir lägre, men miljön är desto finare.

 

Havsfåglar i Vänern

Vänerns häckfågelfauna är också värd uppmärksamhet, inte minst på grund av sitt marina inslag. Här finns alltså arter som annars hör havet till. Havstrut och silvertärna är två som man har goda chanser att stöta på snart sagt överallt längs Dalslandskusten. Roskarl, ejder, kustlabb och skärpiplärka har häckat, men inte under senare år. Havsfåglarnas främsta tillhåll är ögruppen Kräklingarna utanför Köpmannebro, som också hyser Dalslands enda större storskarvskoloni. Ögruppen är fågelskyddsområde med landstigningsförbud under häckningstiden.

Den mäktigaste av alla våra havsfåglar, havsörnen, kom tillbaka som häckfågel i Vänern år 2001. Då hade den varit borta i mer än ett halvt sekel, offer för förföljelse och miljögifter. Vid Dalslandskusten skedde den första häckningen i modern tid 2012, och i Vänern som helhet finns i dag omkring 30 par. Numera möter man ofta havsörn när man rör sig längs Vänerkusten.

Fiskgjusen är en annan karaktärsart för Vänern, men den förekommer också på många andra håll i Dalslands sjösystem. Lärkfalk ses ofta i både Tösse (61) och Yttre Bodane (64) skärgårdar. Den tycks ha en dragning till vatten, kanske för att den ofta jagar trollsländor över vassområden.

 

Fågelsjöar och vassvidder

Grunda slättsjöar är alltid intressanta fågellokaler. Dalsland har inte så mycket att erbjuda i den vägen, men några av de som finns ligger nära Vänerkusten och lockar därför till sig rastande sjöfågel. Störst och fågelrikast av dem är Hästefjorden längst i söder, men tyvärr är området svåröverskådligt. Fågeltorn och andra anordningar för besökare saknas. Vi har därför valt att inte närmare beskriva området i den här boken. Gösjön (66) och Tydjesjön (62) är lättare att överblicka och fågeltorn finns vid båda. Brun kärrhök, snatterand och gräshoppsångare hör till häckfåglarna. Under sträcktider rastar gäss, svanar, änder och på vissa håll vadare i och kring sjöarna. Stora mängder sångsvan samlas vid Hästefjorden varje höst.

Grunda vassvikar vid Vänern har ett fågelliv som liknar slättsjöarnas. Svartebäck norr om Hjortens udde är kanske den bästa av dessa fågellokaler. Fågellivet är rikt och varierat, men lokalen är vidsträckt och därför svår att överblicka (dock finns en parkeringsficka med informationstavla). Sunnanå (67) vid Holmsåns mynning är mer lättillgängligt, med vandringsled och fågeltorn. Rördrom och vattenrall är arter man bör kunna bocka av på båda lokalerna om årstiden är den rätta. Med lite tur visar sig också den vackra skäggmesen, som lever hela sitt liv i bladvassdjungeln.

 

Lommarnas rike

Det stora flertalet av Dalslands sjöar är av en annan karaktär än kärrhökens och rördrommens tillhåll. De är djupare och fattigare på näring. Vattnet är klart och växtligheten runt stränderna sparsam. Här hör lommarna hemma. Storlommens rop i försommarnatten är en fågelupplevelse som kanske mer än någon annan definierar Dalsland. Arten häckar i de flesta större sjöar i landskapet. Smålommen har också en god förekomst, men för ett mer tillbakadraget liv. Utom när den får för sig att ge hals, för då genljuder skogen av en låt som är både vildare och mer högljudd än storlommens. Smålommen häckar i undangömda skogstjärnar, men besöker de större sjöarna för att fiska.

 

Besök hos vinterbadare

Riktiga vintrar när isarna lägger sig samlas sjöfåglarna i de vakar som hålls öppna av strömmande vatten. Då kan det löna sig att spana från broar och stränder i Bengtsfors, Dals Långed, Upperud och Håverud, liksom vid Upperudsälvens mynning i Köpmannebro (65). Kanske bjuder vinterdagen på ett möte med den fågel som Carl von Linné ansåg vara Sveriges vackraste: salskraken. Om inte kan man trösta sig med ett besök vid Höljerudsforsarna (13). Strömstaren övervintrar lite varstans i Dalsland, men ingen annanstans i sådana mängder som här. 20 eller 25 fåglar är ingen ovanlighet, och rekordet ligger på över 50! Forssträckan är inte lång och strömstaren är en aktiv vinterbadare, så här finns alltid mycket att titta på.

 

Myrens och skogens fåglar

Den dominerande naturtypen i Dalsland är skog, och barrskogens fågelliv är i allt väsentligt det vanliga för den södra delen av barrskogsregionen. Man stöter ganska ofta upp tjäder på sina skogspromenader och kan då och då få skymta en järpe. Pärluggla och sparvuggla spelar. Också vår största uggla, berguven, är en dalsländsk häckfågel tack vare en omfattande räddningsaktion på 1980-talet. Ideella krafter födde upp och planterade ut över 100 berguvsungar, och ättlingar till dem har alltså blivit bofasta i några otillgängliga branter i skogslandskapet.

De stora myrarna i skogslandet har sitt eget fågelliv. Här har orrarna sina spelplatser. Bland småfåglarna är ängspiplärkan en karaktärsart. Vadarfåglar som ljungpipare, grönbena och storspov häckar. Inte sällan finns också ett eller annat tranpar på myren. Arten återkom efter 40 års frånvaro som häckfågel i Dalsland på 1970-talet, och har sedan dess ökat starkt. Tingvallamossen (18) är den bästa fågellokalen bland Dalslands myrar, men liksom de flesta andra är den svårtillgänglig. Brurmossen (58) längst i norr är den enda av de större myrmarkerna som kan nås från en vandringsled.

I glesa tallskogar är nattskärran inte ovanlig. Tallmoarna är också trädlärkans hemmamarker. Arten är årlig häckfågel i Dalsland, men ändå inte lätt att finna. Det är dock värt ett försök, för trädlärkans välljudande och melodiska stämma saknar motstycke i vår sångfågelkör. Sörknatten (51) kan vara ett tips, men det gäller att vara på plats tidigt. Trädlärkan sjunger gärna i gryningstimman!

 

Spettarnas landskap

Hackspettar av olika slag dyker upp titt som tätt i beskrivningarna av naturområden i den här boken. Det har sina skäl. Hackspettar är mer eller mindre beroende av döda eller döende träd, gärna lövträd. Där söker de sin föda och där hackar de ut sina bohål. Död ved är en bristvara i dagens skogslandskap, eftersom rationellt skogsbruk gallrar bort lövträd och avverkar skogen långt innan träden blir gamla och börjar självdö. Att det finns gott om hackspettar i ett område tyder alltså på att skogen har höga naturvärden, inte bara för hackspettar utan också för vedsvampar och allehanda småkryp. Dessutom är hackspettens gammelskogar ofta trevliga att ströva i för fågelskådare och annat friluftsfolk.

Dalsland är ett av få svenska landskap där man – åtminstone teoretiskt – har möjlighet att möta samtliga sju svenska hackspettsarter. Reservationen är tyvärr nödvändig, eftersom den vitryggiga hackspetten numera sannolikt är utgången som häckfågel, inte bara i Dalsland, och ytterligt sällsynt i landet i övrigt. Men arten är nomadisk och enstaka kringströvande fåglar kan dyka upp när och var som helst.

Gråspetten har begränsad utbredning i Sverige, men är årlig häckfågel i Dalsland. Leta på Orsberget/Baljåsen (43) eller i skogarna runt Stora Les stränder. Den tretåiga hackspetten är en nordlig art som har några av sina sydligaste utposter i Dalsland. Kölviken (1) längst i norr är ett av dess säkraste tillhåll, men arten har häckat så långt söderut som på Kroppefjäll. Mindre hackspetten är en lövskogsart som säkrast påträffas i odlingsbygderna och på Dalformationens rika marker, exempelvis Forsbo (40), Svankila (56) eller Ryr (54).

De återstående tre arterna – spillkråka, gröngöling och större hackspett – är hackspettarnas Medelsvenssons, som man kan stöta på lite varstans.

 

Hemma hos nötkråkan

Vi ska avsluta vår rundvandring i dalsländska fågelmarker hos nötkråkan, och det av ett speciellt skäl. Nötkråkan har höga krav på sin livsmiljö och de kraven stämmer precis på en skogstyp som är något av en specialitet för Dalsland. De första svenska bofynden av nötkråka gjordes i Dalsland i slutet av 1800-talet.

Nötkråkan lever ett undanskymt liv i barrskogen, där hon också häckar. Men hennes stapelföda är hasselnötter, som hon också hamstrar i stora vinterförråd. Det måste alltså finnas hassel i eller i närheten av nötkråkans skogar. Och det gör det på Dalformationens marker. Ofta växer här ett buskskikt av hassel under högvuxna granar. Dessutom har lövskogsbrynen i bergsbranter och ut mot odlingsmarkerna ofta ett stort inslag av hassel. Det är också här man har störst chans att få se nötkråkan, särskilt under hösten när hon flyger i skytteltrafik mellan hasselbackarna och sina gömställen inne i granskogen. Ranneberget (55), Ragnerudsjöns branter (25) och andra områden runt Kroppefjällsplatån kan vara bra platser för närkontakt med nötkråkan.

 

Utflyktsmål för fågelskådare

Fågelsjöar: Tydjesjön (62), Gösjön (66), Ellenösjön (31), Hillingssätersjön (29), Knä sjö (20).

Myrar med rikt fågelliv: Tingvallamossen (18), Öjemossen (15), Bruremossen (58).

Flyttfågelsträck (höst): Yttre Bodane (64)

Skogsfågel, ugglor, hackspettar: Kroppefjäll (33), Tresticklan (5), Baljåsen och Orsberget (43).

 

VETA MER

”Guide till Dalslands fåglar” av Per Karlsson Linderum (utgiven 2012 på eget förlag) beskriver ett hundratal fågellokaler i Dalsland och redovisar fynd och förekomst av alla arter som setts i landskapet. Det mesta av faktauppgifterna i detta kapitel är hämtade ur denna källa.

”Götalands bästa fågellokaler” av Magnus Ullman (utgiven 2015 på Hirschfeld Förlag) beskriver tre områden i Dalsland, Vänersborgsviken (också Västergötland), Hästefjordsområdet och Gösjöområdet.

Artportalens databank, www.artportalen.se, innehåller tusentals fågelobservationer i Dalsland från år 2000 och framåt. Med hjälp av en sökfunktion kan man få fram listor och kartor för arter och områden man är intresserad av. Uppgifter om känsliga arter är dock ofta skyddade.

 

 

Tillbaka till www.naturidalsland.se

Destination