I Anders Mörks fotspår

Det är en vacker majdag när jag rattar upp till Hunneberg. En stor vägficka får agera P-plats. Det är tidigt i ottan och världen har inte vaknat.

Att ha en sann berättelse i tankarna och försöka sätta sig in hur det var att leva här på berget för över 150 år sedan triggar något i mig. Det är förundran, spänning och nyfikenhet, allt på samma gång.

Den svagt stigande, spikraka vägen upp till Toltorp såg säkert annorlunda ut på den tiden. Men sträckan är den samma. Skogen har åter erövrat odlad mark. I slutet på vägen kröker den rygg och landskapet öppnar upp sig. Förr fanns här säkert en grind. Det är idylliskt.

Här bodde Anders Mörk med hustru Anna Lovisa Höglund. Anders föddes i Thunhem 1800 och Anna i Borås 1801. De hade sju barn, fem döttrar och två söner. Huset finns inte kvar men husgrund och jordkällares finns att titta på. Det finns dock en byggnad från senare tid. Den inhyser en gammal slåtterbalk. Hästdriven skulle jag tro. Kan tänkas att vildsvinen söker nattläger här ibland.

Jag passar på att titta på bergets största ek, Toltorpseken, som står på ägorna en bit in i skogen. Den är maffig!

Anders Mörk hade sett en nybyggd riskoja ute på Lagge mosse. Detta gjorde honom misstänksam och nu var det dags att ta den misstänkta tjuvskytten på bar gärning.

Jag går längs Laggavägen, tror jag. Jag har inte hittat någon skylt med det namnet. Vi får hoppas att det är rätt. När Anders Mörk gick här hade han en bössa över axeln med tillhörande hagelpung och kruthorn. Jag är laddad med min kamera.

Framme vid mosskanten slår han sig ner bakom en vindfälla som ger skydd. Det är fortfarande mörkt och icke skjutljust. Orrarna har inte vaknat.

På andra sidan mossen, en kilometer bort ligger torpet Sjoa. Där bodde drängen som Anders misstänker. Drängen har gjort sig ovän med många i bygden. Han har blivit tagen på bar gärning för tjuvjakt och virkesstöld ett antal gånger. En otrevlig slarver som tidigare har hotat Anders och hans familj.

Nu skäller hundarna vid Grålagg igen. Mörk kryper ihop på sin post. I det svaga vårljuset ser han en gestalt smyga fram ljudlöst över mossen och fram till kojholmen.

Anders spänner hanen på bössan och ger sig försiktigt ut mot riskojan. De första orrarna börjar gurgla borta i björkarna. Ett tjugotal orrar brakar loss från trädkronorna och börjar spela på det öppna mossflaket. Snart är de inom skjuthåll från kojan. Vid första skottet rusar Mörk fram!

-Lägg ifrån dig bössan! Han står på helspänn. Ännu ett skott faller.

Jag står och tittar ut över mossen. Jag ser en mossholme. Kan det vara där Ander Mörk drog sitt sista andetag? Tanken kittlar och det går en ilning genom min kropp.

En vecka senare ser den unga Britta 13 år en flock korpar ute på mossen. Hon berättar för mamma Ingrid och pappa Anders på torpet Lagga vad hon har sett. Det är först då mossen genomsöks.

Jag böjer huvudet bakåt och tittar upp i skyn. Inga korpar. Med kaffe i kåsan försöker jag att ta in hela berättelsen om Anders Mörk. Jag hör världen vakna till liv i skog mark, precis som Anders måste ha gjort den morgonen.

De hittar Anders Mörk skjuten i huvudet. Dessutom var det krossat av ett kolvslag. Alla ledtrådar leder till drängen på Sjoa. Han blir också dömt till ”halva beviset”. Således avtjänar han sitt fängelsestraff på Långholmen. Hade han dömts till ”fullt bevis” så hade bilan skilt huvudet från kroppen.

Han släpps fri 1852 och flyttar tillbaka till bygden. Han gifter sig två gånger med änkor och dör 1902.

Jag återvänder till bilen. Tankarna går till hustrun Anna och alla barnen. Hur gick det för dem? Levde drängen fortsatt rövare när han kom tillbaka från avtjänat straff? Frågorna är många och jag får leva i ovisshet.

En otrolig historia som tar en tillbaka i tiden. Att ha möjlighet att få gå i Mörks fotspår gör besöket och vandringen till en upplevelse som jag varmt kan rekommendera.

Källa: https://skogshistoria.se