Gå till innehåll
({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}

Vi använder Cookies, stäng meddelandet för att godkänna. Visa mer information

{{settingsInstance.Localization.Data.Cookies.Title}}

En del av
  • Fotograf: Lars Eric Fjellman

  • Fotograf: Lars Eric Fjellman - Kallebäcken

  • Fotograf: Lars Eric Fjellman - Linnea

  • Fotograf: Lars Eric Fjellman - Källan Lästviksdyveln vid Moarne fryser aldrig

19. Ödskölts moar, Ivägsåsen och Moarne - Trehundra år på väg 172

  • Källa: Dalslands Miljö & Energiförbund

En vanlig bilresa från Bäckefors mot Bengtsfors blir något helt annat om man börjar fundera på varför landskapet längs vägen ser ut som det gör. Här hände dramatiska ting när landisen drog sig tillbaka.  

Terrängen runt Bäckefors är påfallande flack – en vidsträckt slätt mitt i det kulliga och knixiga Skogsdal. Kör man 172:an norrut mot Bengtsfors tar slätten plötsligt slut i höjd med Ödskölts kyrka. Det bär rejält nedför, och för ett ögonblick öppnar sig en slående vy över blånande åsar mot norr.
Det hela är över på några minuter, och så är det väl inte mer med det?

Jo. Om man beväpnar sig med lite kunskap, nyfikenhet och tålamod erbjuder väg 172 från Bäckefors upp mot Steneby, en sträcka på sådär 15 kilometer, en spännande resa genom ungefär 300 år av dramatisk landskapshistoria.
Så låt oss börja om och ta det lite lugnare. Kalhyggen på ömse sidor om vägen ger utblickar över slättlandskapet runt Bäckefors. Här och var i vägskärningar syns att underlaget är grus och sand. Vad man inte kan se är att gruslagret i sin tur vilar på en bädd av marin lera, upp till 20 meter tjock. Marin lera bildas – just det – på havets botten.
Detta är Ödskölts moar, en mäktig lämning från den senaste landisens avsmältning. Den sträcker sig nästan en mil i nordsydlig riktning.
Ungefär 300 meter efter norra utfarten från Bäckefors samhälle går vägen ner i en grund sänka och korsar ett litet vattendrag, Kallebäcken. Den ser ut som vilken skogsbäck som helst, men håll den i minnet. Den har en senare roll att spela i vår istidsresa.

Ett stopp vid iskanten
Korsa järnvägen och fortsätt över moarnas sandiga slätt mot Bengtsfors. Ungefär tre och en halv kilometer efter järnvägsövergången, vid Alltorp, når man norra kanten av Ödskölts moar. Vägen sjunker över 30 meter i en enda utförslöpa. Ta gärna av till höger mot Alltorps tingshus och sedan omedelbart höger igen, in i det gamla grustaget, för en kort tankepaus.
Just här hejdade sig även den avsmältande inlandsisen för sådär 11 000 år sedan. Det hade tillfälligt blivit kallare, och iskanten gjorde till och med en liten framstöt mot söder igen. Under en period på några hundra år samlades enorma mängder sten, grus och sand framför iskanten. Denna så kallade ändmoränzon kan följas tvärs över hela Dalsland (och ännu mycket längre), och den bygger upp bland annat det säregna landskapet vid Ed (14).
På andra sidan den mäktiga vallen vid isfronten svallade till en början ishavet. Men landhöjningen gick fort (upp till en decimeter per år), land steg ur havet och snart bredde en vidsträckt lerslätt ut sig mellan moränryggen och havsstranden. När sedan klimatet blev varmare började isen åter dra sig mot norr. Enorma mängder smältvatten, laddat med slam och sand, spolades över vallen och ut över slätten, till en början på bred front. Så uppstod Ödskölts moar.  
Så småningom koncentrerades smältvattenflödet till ett enda centralt lopp, som skar sig ner i slätten av sand och lera. I denna fåra, som blev upp till tio meter djup, rinner i dag den beskedliga Kallebäcken.

Koll på Kungskullen
Vi fortsätter norrut, mot den retirerande isfronten. Den höga vallen vid Alltorp ligger där den ligger, som en damm, och Kallebäckens istida föregångare förmår inte svälja de vattenmassor som strömmar ut under iskanten. Alltså befinner vi oss på botten av en  issjö. Ändå är det helt ofarligt att stanna till på rastplatsen i Ödskölt för att titta ut över sjön Iväg. Rakt norrut, på andra sidan viken, ses en skogklädd höjd med påfallande platt topp. Det är Kungskullen, sydligaste delen av den mäktiga Ivägsåsen. Åsen är tre kilometer lång och höjer sig 50 meter över sjöns yta.
Precis som Ödskölts moar består Ivägsåsen uteslutande av lösa avlagringar. Den har huvudsakligen bildats i en mäktig spricka under isen, där framvällande smältvatten avsatt sten, grus och sand. Delar av de formationer man kan se i dag har uppstått just framför isfronten, däribland Kungskullens plana hjässa, som avsatts precis vid vatten- ytan i den forna issjön.
Norr om Ödskölt stryker väg 172 utefter hela Ivägsåsens östsida. Här finns möjlighet att stanna till för en kort promenad upp på Kungskullen längs småvägar och stigar. Toppen är en pelarsal av gran, där linnean blommar i stor mängd. Tyvärr skymmer den trivsamma skogen utsikten över Iväg, så att man bara får en aning om åsens mäktighet. Ett sätt att komma runt det problemet är förstås att uppleva höjdskillnaden rent fysiskt, genom att gå ner till sjön och upp igen...

Källan som aldrig fryser
När man lämnat Ivägsåsen bakom sig öppnar sig landskapet och Iväg skymtar åter på andra sidan åkrarna på vänster hand. På samma sida, strax efter att man passerat avtagsvägen mot Lästevik, finns en dunge nära vägen och framför den en liten cirkelrund vattenyta. Om man gör sin istidsresa vintertid slås man kanske av att dammen inte är täckt av is. Den fryser aldrig, och det beror på att den inte är någon vanlig damm. Det är en kallkälla där nästan 1 000 liter grundvatten väller fram ur marken varje minut, dygnet och året runt. Vattnet kommer från Moarne på andra sidan vägen, den mest dramatiska och fantasieggande av de landformer som den retirerande isen lämnat efter sig här.  
Fortsätt uppför backen och stanna till vid avtagsvägen mot Dingelvik. Härifrån kan man till fots utforska Moarnes vilda landskap med kullar, vindlande ryggar och djupa gropar.

Återigen står vi vid den mäktiga isfronten. Den är starkt söndersprucken. Glaciären kalvar – enorma isblock lossnar och faller i havet. En del av dem blir liggande och bäddas in i de grusmassor smältvattnet för med sig. Vattnet söker sig fram i smala, vindlande passager mellan isblocken. Moarnes södra del är ett delta, där dessa strömfåror mynnat och tömt sin last i havet.
Norr om deltat präglas landskapet av de sänkor som bildades när isbergen så småningom smälte bort och avlagringarna runt dem sjönk in. Sådana dödisgropar finns på många håll, men i Moarne är de i storlek XXL: upptill 25 meter djupa och 150 meter i diameter.
Geologerna kallar landskap som detta för kittelfält. Moarnes kittelfält är omkring en kvadratkilometer stort. Det är en regnvattensamlare och ett sandfilter av ansenliga dimensioner. Vattenföringen i kallkällan på andra sidan vägen hade varit dubbelt så stor som nu, om inte en stor del av flödet avletts till kommunens ledningsnät. Vattenverket syns till höger om vägen strax innan man passerar källan.
När iskanten började dra sig tillbaka från moränvallen vid Alltorp skulle det ännu ta 1000 år innan hela Dalsland var isfritt. Istidsresan längs 172:an från Ödskölt till Steneby täcker in omkring en tredjedel av det förloppet. I måttlig fart och med några stopp på vägen har den kanske tagit ett par timmar. Vi blir lite sena till Bengtsfors, men än sen – i geologiskt perspektiv är det inte ens ett ögonblick.



Hitta hit:
Följ väg 172 från Bäckefors norrut mot Bengtsfors. För att komma upp på Kungskullen, ta av till vänster på den gamla vägen (asfalterad) 1,7 km norr om rastplatsen i Ödskölt. Parkeringsmöjligheter efter ca 150 m. Gå sedan den lilla grusvägen mot sydväst uppför sluttningen. Håll höger där vägen delar sig.
Moarne kan nås från parkeringsplatsen vid avtagsvägen mot Dingelvik. Man kan också köra in mot Dingelvik. Strax efter det första huset på höger hand går en gräsbevuxen väg in i området. Kullen på höger hand är områdets högsta punkt. Lite längre fram öppnar sig en av områdets största dödisgropar. För vidlyftigare strövtåg i området krävs karta.

 

Karta över området

 

Tillbaka till www.naturidalsland.se