Par i Brahms
Göteborg

Sommaren 1886 skrev Brahms sin andra violinsonat i Schweiz. Underskön natur och troligen även en underskön sångerska inspirerade honom så att han fann melodier överallt. ”Man nästan trampar på dem”, lär han ha sagt. Långa linjer, vackra teman och smärtsamma utbrott flödar genom hans omfångsrika violinsonater.

Ikväll är det vår svenska pianonestor Roland Pöntinen som sitter vid pianot i sällskap av Justyna Jara, andre konsertmästare hos Göteborgs Symfoniker.

Som son till en kämpande kontrabasist och uppvuxen på gatukrogar beskrevs Johannes Brahms (1833-1897) som bufflig och oslipad. Men den beskrivningen är så långt ifrån musiken man kan komma. Med omtanke om varenda fras och stark självkritik kan man vara säker på att allt är genomgånget, genomspelat, kanske rentav genomdiskuterat med vännen Clara Schumann som ofta gav synpunkter på Brahms musik. Hennes åsikt var viktig för honom. I sällskap med pratsamma män vantrivdes han och skrev att det var bortkastad tid. Mycket hellre hade han spelat och pratat med Clara Schumann. Eller spelat igenom violinsonaterna för hundrade gången med vännen Joseph Joachim.