({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}
En del av
Äldre svartvitt foto som föreställer en skolklass där barnen står i ring och håller varandra i händerna. Bakom dem ser man Kung Ranes hög och Flistad kyrka.

Fotograf: Arkivbild från Göran Svantessons privata fotosamling

Skolklassen som grävde ut Kung Ranes hög

Kung Ranes hög är en av Skaraborgs största gravhögar. 1915 hände något ovanligt då en amatörarkeologisk utgrävning utförd av skolbarn och deras lärare ägde rum. Paul Svantesson, elev på skolan, delar med sig av sin upplevelse. Ta del av berättelsen här nedan.

 

 


Bredvid Flistad kyrka finns en av Skaraborgs stora gravhögar. Den låg fram till 1930-talet på en skolgård, innan den gamla skolbyggnaden revs, och den gamla skolgården blev en del av Flistads kyrkas kyrkogård. Men just skolan hade en viktig del i vad vi vet om Kung Ranes hög. 1915 gjordes nämligen en amatörarkeologisk utgrävning av högen av skolans barn. Påeldade av skollärare Karl August Nyström tog sig barnen in i högen med mycket slit.

Här följer en berättelse ur Västgötabengtssons bok "I Västgötabygd" från 1975. Den som intervjuas är Paul Svantesson, som finns med på klassfotot här nedan, andra raden ovanifrån, nummer 2 från vänster. Han var så kort att han fick stå på en sten för att komma i höjd med sina skolkamrater.

 

 

Fotograf: Lånad från Göran Svantessons privata samling

 

Paul Svantesson, född 1903, berättar:

-Vi hade en redig skollärare här i Flistad när jag var pojk. Han var intresserad av nästan allting, men jag tror allra mest av "Kung Ranes hög", eller som den kallades "Kôrkehögen". En dag år 1915, när höstterminen precis börjat, hade han tydligen beslutat sig för att göra en arkeologisk utgrävning på egen hand. Han målade ut vikingatid och offer-blot, så vi tyckte oss alla förflyttade årtusenden tillbaka, och vi både hörde och såg hur det gick till när kung Rane jordsattes på en bädd av guld och ädla stenar inne i högen. Så undrade han om vi barn ville vara med och hjälpa honom att gräva.

 

"Dä va ena fråga, dä!"
 

-På den sydöstra sidan av högen låg några stenhällar. Vi tog för givet att det var själva ingången. Så där började vi. Skolläraren hade skaffat en liten vagn på vilken vi kunde forsla bort jorden. Vagnen drog vi med hjälp av det lånade likrepet. Varje rast och ledig stund slet vi, grävde, drog och bar. Å, milda makter, vad vi slet! Först kultade vi undan "ingångshällarna", och sedan gjorde vi en inskärning på drygt 1 meter in mot mitten. Jag minns att det var alltigenom ren jord, nästan matjord men ingen sten. Jorden innehöll mycket träkol, minns jag också. För varje dag som gick kom vi allt närmare och närmare. När vi var som längst inne, hade vi kommit på ungefär 6 meters djup. 

 

"Många, många gånger har jag som äldre häpnat över att våra föräldrar, som ju visste vad vi gjorde, lät oss hålla på. Vad hade hänt med tio pojkar, om jordmassorna hade börjat ge vika och rasat samman över oss? Själv var jag enda barnet"                                                                                    

 

Hittade ni någonting på vägen in?

- Ja, en halv stenyxa och ett sorts hackvertyg, även det skadat. När vi nådde fram till själva graven fann vi en hoper släta stenar lagda i ring. De bar vi ut.

Hur såg graven ut?

- Jo, det var stora, nästan manshöga stenhällar, ställda på kant. Vi kunde sticka in meterlånga stakar mellan fogarna.

Där inne var alltså som ett rum?

- Ja, det var det, och dagen därpå skulle vi öppna rummet eller gravkammaren. Spänningen var på höjdpunkten. Men då, då hände det. 

Fotograf: Göran Svantessons privata samling

 

"Vi hade skrivning på morgonen minns jag. Bläckpennorna raspade uppstreck och nedstreck, när det plötsligt bankade hårt på dörren. Vi barn ställde oss hastigt upp så som sed var på den tiden och in trädde en man som vi alla visste var osams med skolläraren"

 

- Mannen hade varit i Amerika och när han nu kommit hem hade han blivit något av socknens samvete, som ställde besvärande frågor på kyrkostämmor och dylikt. Han hade bland annat anmärkt på att skolläraren hade 150 kronor om året för att han spelade i kyrkan. "Tror ni, att någon i Amerika får betalt för att han spelar psalmer i Guds hus?!", hade han utropat på stämman. Men skolläraren fick behålla sina 150 kronor. Och nu var hämndens stund kommen.

- Ä dä du som gräver i Kôrkehögen? började mannen.

- Ja, svarade skolläraren lågmält.

- Då får du tre dar på dej å fölla igen, annars stämmer ja dej. Adjö.

 

- Oj, oj, oj! Vi pojkar knöt nävarna i byxfickorna. Men det var ingenting att göra. Skolläraren var märkbart skakad. Nästa rast fick vi börja fylla igen. Jorden hade vi spritt ut så den räckte inte till utan gammalt skrot och bråte och tre stubbar vräktes också i som fyllnad något som framtidens forskare kommer att häpna över. Och vad som fanns i själva graven, ja, det fick vi aldrig se, avslutar Paul Svantesson.

 

Berättelsen är otroligt inspirerande, och lade grunden för den markradarundersökning som gjordes 2018 av högen och kyrkan. Analyser av denna undersökning pågår och skall presenteras under 2020, alternativt 2021. Det arkeologerna kan se är att den inre konstruktionen liknar andra högar från järnåldern med en central gravkammare av något slag, ett stenröse runtomkring och en täckande jordmantel längst ut. De anar också var skolklassen grävt sig in, men även störningar från en annan ingrävning i nordöst. Arkeologer arbetar vidare med analysresultaten under 2020.