Gå till innehåll
({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}

Vi använder Cookies, stäng meddelandet för att godkänna. Visa mer information

{{settingsInstance.Localization.Data.Cookies.Title}}

En del av
  • Fotograf: Kent-Åke Gustavsson - Vargvalp

  • Fotograf: Lars Eric Fjellman - Bäver

  • Fotograf: Kent-Åke Gustavsson - Långörad fladdermus

Bland återvändare och nykomlingar

Troligen är Dalslands skogar rikare på större däggdjur i dag än de varit på över 100 år. Älg, varg, lodjur och bäver är arter som alla jagats till eller över utrotningens gräns, men som nu återerövrat landskapet. Den allra största sensationen i Dalslands djurvärld är dock mycket liten.

För snart 70 år sedan skildrade biologen Nils-Gerhard Karvik djurlivet i Dalsland i bokverket Svensk Natur. Det är gott om räv och grävling, skriver Karvik. Rådjur och älg är på väg tillbaka, och sedan några årtionden bedrivs åter älgjakt värd namnet. Men annars handlar uppsatsen i stor utsträckning om utrotade djur.

Den sista björnen i Dalsland sköts i Steneby år 1850 eller 1851 av  ”den myndige patron Anders Olson på Bågen”, skriver Karvik. Vid den tiden var vargen ännu ganska talrik. Man kunde se hela flockar på sjöisarna vintertid. I Nössemark fanns varg mellan 1860 och 1865, men sekler av intensiv förföljelse var på väg in i sin slutfas. Inom ett par årtionden var vargen borta, inte bara från Dalsland, utan från hela Syd- och Mellansverige.

Samma historia kan berättas om lodjuret. När arten fridlystes 1927 var lon i praktiken utrotad söder om Dalälven. I Dalsland sköts två lodjur i Ödskölt 1894, sedan var det slut. Karvik redovisar ett antal färska observationer av lodjur (d v s från åren kring 1950), men finner många av dem osäkra. Möjligen har lodjuret ändå en fast stam i Dalsland, skriver Karvik, men i så fall kan det inte röra sig om mer än någon enstaka kull. Det låter mer som en förhoppning än som en vetenskaplig slutsats, och Karvik slutar sin artikel med att uppmana markägare och jägare att ta saken med ro.

Två av de stora

Vargens återkomst är en av de stora händelserna i Sveriges natur under de senaste 100 åren. I dag finns ett 30-tal familjegrupper i Mellansverige och angränsande delar av Norge. Sedan slutet av 1990-talet finns ett väl etablerat revir i gränstrakterna mellan Dalsland och Norge, huvudsakligen söder om Tresticklan (5). Åtskilliga vargkullar har fötts där. Periodvis – senast 2014 – har det också funnits en vargfamilj på Kroppefjäll. 2015 var dock båda reviren tomma, och såvitt känt skedde ingen föryngring av varg i Dalsland. Vargarna i Glaskogenreviret i Värmland rör sig då och då in i nordligaste Dalsland. En ensam hanvarg hävdade revir i Laxarby 2014. Kringströvande, ensamma vargar kan i princip dyka upp var som helst i landskapet.

I dag råder det ingen tvekan om att det finns en fast lodjursstam i Dalsland. Länsstyrelsens rovdjursspårare Kent-Åke Gustavsson, som tagit många av bilderna i den här boken, uppskattar att det föds 5–10 lodjurskullar varje år. Kent-Åke menar också att tyngdpunkten i lodjurets utbredning förskjutits söderut under senare år. Det har blivit glesare mellan reviren i norra Dalsland och tätare på Kroppefjäll och i skogstrakterna ner mot gränsen till Bohuslän.

Man måste ha massor av tur och tålamod för att möta varg eller lo i Dalslands skogar. Men varför inte tillbringa några höstkvällar i tystnaden vid Bastedalens raststuga i Heråmaden (6), med öronen på helspänn. Det finns en liten chans att man får höra vargfamiljen yla någonstans i skogen på andra sidan myren.

Bäverns återkomst

Det finns fler återkomster att glädjas åt.

År 1969 sattes fyra bävrar ut i ett tjärn norr om Mellerud. Bävern hade då varit utrotad i Dalsland i mer än 100 år. På andra håll i landet var den på väg tillbaka efter framgångsrika utplanteringsförsök.

Också i Dalsland återerövrade bävern sina gamla marker i nästan osannolikt snabb takt. År 1992, mindre än 25 år efter utplanteringen, fanns 330 bäverbosättningar i landskapet och antalet djur uppskattades till 1 500. I dag stöter man på spår efter bäverns verksamhet – fällda träd, bäverhyddor och dragvägar mellan skog och sjö – över hela landskapet. Att få möta byggmästaren själv i aktion är inte lika enkelt. Det kräver tystnad och tålamod. Helst ska man dessutom vara ute vid tider på dygnet när de flesta föredrar att ligga hemma i sängen.

Det andra badande däggdjuret med hemortsrätt i Dalsland, uttern, var antagligen vanligare på Karviks tid än i dag. Karvik skriver att uttern är spridd över hela landskapet, och att uttrar då och då fångas i slussbassängerna längs Dalslands kanal. Några rapporter om sådana händelser finns inte från senare tid, men enstaka observationer har gjorts. En hona med två ungar sågs och fotograferades i Dalbergså 2012. Det var sannolikt den första dokumenterade utterföryngringen i Dalsland på flera decennier.

En mycket liten sensation

Den största sensationen i Dalslands fauna är samtidigt den minsta. För vad kan slå upptäckten av en däggdjursart som är ny för Sverige? Sådant händer inte varje århundrade, men det hände i Dalsland 1985.

Dvärgmusen är omkring fem centimeter lång – plus svansen, som är längre än kroppen. Med en matchvikt på sju gram är dvärgmusen en av världens minsta gnagare. Den finns i stora delar av Europa, och sprider sig långsamt norrut genom Danmark, men hur den plötsligt kunde dyka upp på en igenväxt åker i Ånimskog kan ingen förklara. Kanske fick den, medvetet eller omedvetet, hjälp av människan. Eller också är fynden i Dalsland rester efter en större sammanhängande utbredning.

Åren efter det första fyndet fångades dvärgmöss på ytterligare en handfull platser i nordöstra Dalsland, medan försök att hitta den på andra håll i landskapet misslyckades. Ett par observationer har gjorts under det senaste decenniet.

Dvärgmusen påstås vara oskygg, men att ge sig ut på dvärgmus-safari torde ändå vara ett företag med begränsade utsikter till framgång. De dvärgmöss som ses har i de flesta fall fångats i fällor, eller också har huskatten hjälpt till…

Flygande fauna

Vill man förlänga sin lista över dalsländska däggdjursobservationer gör man klokt i att lyfta blicken från ogräsåkrar och dikeskanter. Och lyfta den högt.

Det är lätt att glömma bort att en fjärdedel av Sveriges däggdjursarter är bevingade. Och när man någon gång, företrädesvis ljumma sommarkvällar, påminns om det blir kommentaren: ”En fladdermus!” Och så är det inte mer med det.

Men det är det ju. Det finns 19 olika fladdermöss i Sverige. Åtta av dem är rödlistade, vilket innebär att de är mer eller mindre utrotningshotade i Sverige. Kunskapen om dem och deras utbredning är begränsad. Men den växer snabbt, och det tack vare en elektronisk manick som omvandla fladdermössens högfrekventa sonarsignaler till ljud som vi människor kan uppfatta. Fladdermusdetektorn kan bli din för några tusenlappar, och den öppnar dörren till en ny värld i Sveriges natur.

Nils-Gerhard Karvik skriver, att man borde kunna finna sju eller åtta olika fladdermöss i Dalsland, men att bara fem är noterade. I dag finns tio arter rapporterade, däribland två rödlistade: dammfladdermus (sedd på Baldersnäs, 11) och fransfladdermus (sedd på Ryr, 54, Granan, 27, och Dalbobergen, 68). Tacka detektorn för det!

Ryr och Åsnebo (39) är platser där många olika fladdermusarter har observerats. Naturtypen – småskaligt odlingslandskap med inslag av lövskog – skapar förutsättningar för en rik fladdermusfauna. Dessutom har någon kunnig person med fladdermusdetektor råkat besöka dessa platser vid rätt tidpunkt. Det finns alldeles säkert många fler fynd att göra på andra håll i Dalsland.

Det gäller inte bara fladdermöss. Vem spanar till exempel in den första björnen i Dalsland på över 150 år? Det är bara en tidsfråga innan de första björnungarna föds i Värmland, och redan nu kan man möta kringströvande björnhannar ganska långt ner mot Dalslandsgränsen.

VETA MER

Nils-Gerhard Karviks artikel om Dalslands däggdjursfauna finns i ”Natur i Dalsland” ( Karvik – Curry-Lindahl /Svensk Natur 1953).

Många – men långt ifrån alla – fynd av däggdjur från år 2000 och framåt finns i Artportalens databank, www.artportalen.se. Med hjälp av en sökfunktion kan man få fram listor och kartor för arter och områden man är intresserad av. Uppgifter om känsliga arter är dock ofta skyddade.

 

Tillbaka till www.naturidalsland.se