Det levande landskapet
Om vi hade kunnat återvända till Dalsland för 100 eller 150 år sedan hade vi mött ett landskap som på många sätt varit mycket annorlunda än det vi ser i dag. Särskilt i skogs- och odlingslandskapet har förändringarna varit dramatiska, och den främsta drivkraften bakom dem är människan. Att se processerna i naturen, att förstå varför ett stycke natur ser ut som det gör, fördjupar ofta upplevelsen. Därför finns det skäl att ha med sig lite kunskap om det levande landskapet på sina strövtåg i Dalslands natur.
Från skoglöshet till skogsvård
Det sägs ibland att vi aldrig haft så mycket skog i Sverige som i dag. Det är på sätt och vis sant, och det gäller också i Dalsland. Men lika sant är att vi aldrig haft så lite skog som i dag. Allt beror på vad man lägger i begreppet skog.
För 150 år sedan var stora delar av det som i dag är skogsbygder i Dalsland mer eller mindre trädlösa. Det var slutfasen i en utveckling som pågått i flera hundra år. En växande befolkning behövde allt mer timmer att bygga hus av och allt mer ved att värma dem med. Järnbruken krävde enorma mängder träkol. Sågverksindustrin växte fram och trävaror blev en exportvara. Det blev allt tätare mellan bosättningarna. Får, getter och nötkreatur betade överallt. Skogen kunde omöjligt föryngras av egen kraft.
När utvecklingen till sist började vända, i slutet av 1800-talet, bredde vidsträckta ljunghedar ut sig över exempelvis Kroppefjäll och i gränstrakterna mot Bohuslän. Insikten att skogen var en värdefull naturresurs, och att den hade missbrukats och förötts under sekler, växte fram. Skogsvårdstanken föddes. Staten köpte in stora mer eller mindre skoglösa områden och skolbarn skickades ut i storstilade kampanjer för att så eller plantera ny skog. Så anlades en del av de skogar på Kroppefjäll som vi strövar i i dag.
Så länge det fanns levande småjordbruk i skogsbygderna, på sina håll ända in på 1970-talet, fortsatte bönderna att släppa sina djur på skogen. Med undantag för de allra brantaste och mest otillgängliga områdena finns det troligen ingen gammal skog i dagens Dalsland som är opåverkad av skogsbete. Dagens friluftsfolk njuter än i dag – oftast kanske omedvetet – av det som husbehovshuggning och betesdjur skapade: ljusa, halvöppna och olikåldriga skogar med små gläntor, behagligt fria från hindrande snår.
Numera betar inga tamdjur i skogen, och de skogar där de en gång strövade mörknar sakta – även om de råkar vara skyddade i naturreservat.
Mer skog – eller mindre?
Nästa fas i skogslandskapets förvandling tog sin början för drygt ett halvsekel sedan. Skogsbruket mekaniserades och avverkningarna började öka kraftigt i omfattning. Ett finförgrenat nät av bilvägar trängde allt längre in i skogslandskapet. Kalhygget blev den allenarådande avverkningsmetoden.
I dag har denna genomgripande förändring gått fram på bred front över skogslandskapet. Det mesta av dagens skogar växer på mark som varit kalhuggen åtminstone en gång. De sköts för att producera virke och växer bra. Räknat i kubikmeter virke har vi inte haft så mycket skog som i dag på många hundra år. Det gäller för Sverige som helhet, och säkert för Dalsland också.
Gammal, naturlig skog på mark som aldrig varit skoglös har vi däremot mindre av än någonsin tidigare. Fickor av sådan skog blev kvar även genom 1800-talets skoglöshet, i oländig terräng och längst bort från bosättningar och flottningsleder, men mycket har kalhuggits senare. I dag har bara några få procent av våra skogar en obruten historia som sträcker sig hundratals år tillbaka. De är ovärderliga tillflyktsorter för gammelskogens växt- och djurarter, och många av dem är nu skyddade som naturreservat. Tresticklan (5), Baljåsen och Orsberget (43), Rumpesjön (46) och Buxåsen (28) är några exempel.
Skogstorpens korta historia
När skoglösheten var som mest utbredd i Dalsland var också befolkningen som störst – och som nämnts fanns det förstås ett samband. Befolkningen hade vuxit snabbt under 1800-talets första hälft. Den odlingsbara jorden nere i bygden räckte helt enkelt inte till, och allt fler tvingades flytta ut på magra utmarker. Hundratals, kanske tusentals små torpställen togs upp i skogsbygderna, varhelst människor såg skuggan av en möjlighet att mätta sin familj.
Vändpunkten kom på 1860-talet och kanske mest dramatiskt efter missväxtåret 1868. Allt fler insåg att det var omöjligt att försörja sig på några magra åkerlappar i skogen. Emigrationen tog fart. När den stora utflyttningsvågen ebbade ut runt 1930 hade nästan 50 000 människor lämnat Dalsland. Det är nästan lika många som landskapets nuvarande befolkning.
De flesta av de små skogstorpen fick en kort historia. Två eller tre generationer, sedan var det slut. Stugan flyttades eller lämnades att falla ihop av sig själv, markerna började växa igen. Men ännu efter 100 år är spåren i landskapet ofta tydliga. Man stöter på dem överallt i Dalslands skogar. En husgrund på en kulle. En övervuxen, hoprasad murstock. Odlingsrösen, stenmurar och igenvuxna diken under höga granar.
Många byar och ensamgårdar i Dalslands skogsbygder har gått samma väg, och den utvecklingen fortsätter. Det finns alltjämt levande jordbruk kvar i Dalslands skogs- och mellanbygder, och många markägare lägger ner ett omfattande och engagerat arbete för att bevara – och ibland till och med återskapa – det öppna landskapet, men trenden går tyvärr fortfarande i fel riktning. Jordbruk läggs ner, betet upphör, skogen återerövrar gamla domäner. Följden blir ett mindre omväxlande landskap. Gränsen mellan skog och odlingsmarker blir skarpare och landskapet mer storskaligt. Skogsbrynens och de små åkerlyckornas växter och djur är förlorarna.
De värdefulla gräsmarkerna
Betesmarken och slåtterängen var ryggraden i äldre tiders jordbruk. Ju mer gräsmarker man hade, desto fler djur kunde man föda, och desto mer gödsel fick man. Mängden gödsel avgjorde i sin tur hur mycket åker man kunde odla upp. På äldre kartor ser man ofta hur åkrarna ligger inbäddade som små oregelbundna plättar i betesmarkerna. All mark som inte var inhägnad som åker betades, och gränsen mellan betesmark och skog var flytande. Landskapet runt gårdar och byar var öppet, med inslag av buskar och enstaka lövträd.
Vallodlingen och konstgödseln förändrade detta uråldriga odlingssystem inom loppet av några årtionden. Sambandet mellan äng och åker bröts. De naturliga gräsmarkerna förlorade sin betydelse när man kunde börja odla foder på åkermark. Det blev också möjligt att specialisera jordbruket på ett helt annat sätt än tidigare. Spannmålsodling i vissa bygder, djurhållning i andra.
I mitten av 1860-talet fanns närmare två miljoner hektar naturbetesmarker i Sverige. I dag finns bara en tiondel kvar. Av slåtterängarna återstår bara en spillra, några tusen hektar. Utvecklingen i Dalsland skiljer sig naturligtvis inte från bilden i stort.
Naturliga gräsmarker, som hävdas genom bete eller slåtter, är bland de artrikaste miljöer vi har, och en lång rad växtarter är beroende av dem. Gullviva, kattfot, brudbröd och backtimjan är några exempel. I Dalsland är den unika hällebräckan beroende av att gräsmarker på Dalformationens kalkberggrund inte växer igen. Detsamma gäller Sankt Pers nycklar och flera andra orkidéer. Kantlöken har många av sina växtplatser i kulturlandskapet. Få om ens något inslag i det svenska kulturlandskapet är dessutom så inbjudande och tilltalande för oss människor som lövängen.
För att bevara detta inbjudande och biologiskt värdefulla landskap krävs levande jordbruk med betande djur, och många markägare gör värdefulla naturvårdsinsatser på detta område. Betade strandängar finns bland annat vid Hästefjorden och vid Gösjön – Bergs mader. Särskilt glädjande är de projekt för att restaurera övergivna och igenvuxna betesmarker som genomförs på flera håll, bland annat runt Färgelanda (Håvesten, Vrine m fl, 29). Kingebol i Ånimskog (44) är ett annat exempel. När skogen huggits ned och betesdjuren börjar göra sitt kommer den rika floran tillbaka förvånansvärt snabbt, även om igenväxningen pågått i decennier. Två viktiga drivkrafter bakom bevarande och återskapande av naturbetesmarker är det statliga miljöstödet till jordbruket och den ökade efterfrågan på närproducerat och ekologiskt kött.
Tillbaka till www.naturidalsland.se
