Göta Kanal - Sveriges blå band

Göta kanal är inte riktigt vilken segelränna som helst. Årtusendets svenska byggnadsverk, ansåg en förhållandevis allmän opinion i en omröstning i samband med det senaste millennieskiftet. Frågan är om inte Baltzar von Platen, den buttre amiralen som i början av 1800-talet drev igenom projektet, i sin himmel då för en gångs skull lockades till ett svagt leende. Den utnämningen var förmodligen vad han tyckte att han förtjänade. Han och, bör man kanske tillägga, Hans Brask, den driftige linköpingsbiskopen som väl är mest känd för ”brasklappen” som räddade honom undan Stockholms blodbad.

Tappra anonyma kämpar

Idén till Göta kanal var egentligen Biskop Brasks. En direktförbindelse mellan Västerhavet och Östersjön skulle, påpekade han i en privat utredning 1525, innebära att handelsfartygen skulle slippa både tullavgifter i Öresund och konfrontationer med Hansan. Den tanken väckte von Platen nästan trehundra år senare till liv. 1810 gav regeringen klarsignal. Ett kanalbolag bildades och den första bråkdelen av den arbetsstyrka, allt som allt 58 000 man, mobiliserades: tvångskommenderade soldater och frivilliga ryska desertörer som, när de efter ett par decennier för gott kunde släppa sina spadar, hade utfört drygt åtta miljoner dagsverken och schaktat bort sju miljoner kubikmeter jord.  Tappra men anonyma kämpar som genast försvann ur den bild historikerna tecknade av kanalbygget men som i ett poetiskt äreminne kollektivt till sist räddades undan glömskan – Tage Danielssons taktfasta hyllning till dem och deras stadiga nävar.

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar på valkiga, seniga, beniga grabbar. Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Tio år räknade von Platen och hans tekniske konsult, den skotske ingenjören Thomas Telford, med att de och deras beniga grabbar skulle behöva på sig för att realisera kanalplanerna. Det blev tjugo. 1,6 miljoner riksdaler banko skulle företaget kosta. Det blev drygt tio.

När man i riksdagen så småningom insåg att kalkylerna i fråga om verklighetsförankring inte riktigt var vad den förespeglats dämpades entusiasmen något. En ledamot av riddarhuset lät i en dyster profetia exempelvis förstå att man inte kunde vänta sig att det i von Platens kanal skulle komma att ”flyta annat vatten än aktieägarnas tårar”.

Olyckskorparna tystnade

Men olyckskorparnas kraxande lät med tiden allt ihåligare. 1822 tystnade det. Då var den västra halvan av ”Götha Canalen” klar. Kungen själv, Karl XIV Johan, invigde den under, som det i tidningsreferaten förr i världen brukade uttryckas, övliga former och överlämnade sedan under en munter middag till von Platen ett annat blått band – Serafimerordens. Ceremonin ägde rum i Hajstorp, som fram till 1976 var huvudort för kanalens västgötalinje. De sextiosex kilometerna från Sjötorp till Rödesund, som så småningom döptes om till Karlsborg; från Vänern till Vättern.

Ett årtal återstår att nämna. 1832. Då hade de beniga grabbarna plöjt sig fram också genom Östergötland. Kungen kunde nu, ombord på sin jakt Esplendian, förklara hela Göta kanal för öppnad. Återigen yttrades många vackra ord om von Platen, den här gången dock utom hörhåll för honom. Han vilade då sedan tre år i sin grav alldeles invid kanalen i Motala.  

Trafiken på kanalen var till en början måttlig och lasten på fartygen i hög grad begränsad till sådant som man kunde äta och dricka: salt, sill, brännvin och spannmål. Men både transporterna och varuslagen blev snart fler. Under den andra hälften av 1800-talet var det framför allt ved, papper och trämassa som fraktades på det blå bandet, under de första decennierna av 1900-talet olja, kol, malm och metall.

Men sedan började en viss konkurrens från landbacken att märkas. Och den hårdnade. Industrin forslade i allt större utsträckning sina produkter med tåg och lastbilar. Till sist tvingades kanalbolaget att kapitulera. Vad godstrafiken beträffar, vill säga.  

Resor på och längs kanalen

Idag tillhör Göta kanal turisterna. Vare sig de trampar däcken på sina egna fritidsbåtar eller åker på kryssning med någon av kanalbolagets tre k-märkta trotjänare – Juno, som är världens äldsta registrerade fartyg med övernattningsmöjligheter, Wilhelm Tham eller Diana. Eller gör en dagsutflykt med M/S Bellevue från Sjötorp till Töreboda.

Resor på Göta kanal kan vara av varierande slag. Det är ett rymligt begrepp. Vissa låter det innefatta färder inte bara på utan också i närheten av kanalen. De gamla dragvägarna – ursprungligen nyttjade av skjutskarlarna som med oxar drog pråmar och skutor mellan sjöarna – lämpar sig väl för både vandringar och cykelturer.  Turistbyråerna säljer paket med och utan hotellrum och picknickkorgar.

Fakta från kust till kust

Göta kanal sträcker sig från Sjötorp vid Vänern i Västergötland till Mem vid Slätbaken i Östergötland. Den är drygt 190 kilometer lång och nästan till hälften grävd. Tillsammans med Vänern och Trollhätte kanal bildar den en 390 kilometer lång vattenväg som går mellan kust och kust och som står i förbindelse med ytterligare fyra kanaler: Dalslands, Snäcke, Kinda och Säffle.  Den löper genom sju sjöar: förutom Vänern Asplången, Boren, Bottensjön, Roxen, Viken och Vättern. Den västsvenska delen av kanalen är lite mer än 66 kilometer lång. Där hör 21 av slussarna hemma.